Fort Buford

Området vid Missouris och Yellowstones sammanflöden i dagens norra North Dakota var en utmärkt plats att bygga ett fort på. Det konstaterade bland annat Lewis och Clark redan 1805 då deras expedition passerade området. När general Alfred Sully kom till Fort Union 1864 flyttade armén in i fortet. Där levde de tillsammans med fortets anställda i 16 månader. Militären använde Fort Union som en depå där de förvarade militär utrustning som användes i Sullys fälttåg mot siouxerna. General Sullys uppgift var att straffa krigare från santeestammen. Framför allt var han ute efter krigshövdingen Inkpadutas anhängare som hade deltagit i Minnesotaupproret 1862 och som nu hade flytt till Dakotaterritoriet och utgjorde en fara för nybyggarna där.

När Sully anlände till Fort Union var det i ett bedrövligt skick. Därför sökte han efter en annan plats i närheten att bygga ett militärfort på. Ungefär 5 mil öster om Fort Union, på en platå vid Missouris norra strand mitt emot Yellowstoneflodens utflöde valde han ut en plats där det nya fortet skulle byggas. Det var soldater ur kompani C från det 13:e infanteriregementet under ledning av överstelöjtnant William G. Rankin, som tog sig an bygget av det nya militärfortet sommaren 1866.

Fortet döptes till Fort Buford, efter general John Buford. John Buford utexaminerades från militärhögskolan i West Point 1848. Han deltog i William Harneys straffexpedition mot siouxerna1855, året efter då den så kallade Grattanmassakern inträffade. Den 3 september 1855, attackerade Harneys styrka Little Thunders läger vid Blue Water Creek, i närheten av Ash Hollow. Lägret utgjordes av oglala- och brulésiouxer. I Ash Hollow-massakern dödades ungefär 75 krigare och omkring 100 kvinnor och barn sårades. Nordstatsgeneralen John Buford gjorde sig främst känd bland allmänheten genom sin insats i striden vid Gettysburg 1863. Senare, samma år, avled han i tyfus.

Fort Buford byggdes som en rektangel. Den 300 gånger 180 meter stora ytan omgärdades av en 3,5 meter hög plankpalissad på tre sidor. Sidan mot floden saknade palissad. Innanför väggarna restes hus för officerare och baracker åt soldaterna. Där fanns även olika lagerhus, ett badhus, bageri, stall, olika lokaler för hantverkare och ett krutmagasin. Utanför palissaden lät man anlägga en inhägnad för boskap, ett sågverk samt ett ishus. Soldaternas baracker byggdes i soltorkat tegel. Alla de övriga husen uppfördes i trä. Lövträd, som det fanns gott om längs Missouriflodens strandkant, sågade man till plankor och bräder på platsen.

Under Fort Bufords första år utsattes hon för ständiga attacker från siouxer. I maj 1867 förstärktes fortets militära styrka från ett kompani till fem. Fortet var då i behov av utbyggnad för att kunna husera alla dessa nya soldater. Byggnadsmaterial togs då från det nyligen förvärvade Fort Union. Delar av palissaden togs bort. Gamla hus revs eller renoverades. Det nya fortet stod klart i slutet av november samma år.

Fyra år efter fortets tillkomst befann hon sig i ett bedrövligt skick. General Sheridan, chef över Missouris militärområde, avsatte då 50 000 dollar, som skulle användas till upprustningen av Fort Buford. Ett större fort behövdes. Planerna var att soldater från tio kompanier skulle stationeras i fortet. Till slut blev det bara ett fort för sex kompanier, cirka 400 man.

I fortets bibliotek kunde soldaterna välja bland flera hundra olika boktitlar eller så kunde de bläddra i olika nummer av illustrerade månads- och veckotidningar, som fortet prenumererade på. Transporter till och från fortet gjordes på Missourifloden, det vill säga då den var farbar. Postgången var oregelbunden och osäker. Under vintermånaderna var den nedlagd. Det tog 30 dagar för posten att komma fram till närmaste högkvarter. På grund av det tuffa klimatet ansåg många soldater att en postering vid Fort Buford var den värsta av alla militära fort i väst. Temperaturväxlingarna på den norra prärien var extrema. På några få veckor kunde iskallt väder växla om till stekheta dagar. Under vintrarna var fortet ofta isolerat från omvärlden och ständigt utsatt för siouxernas räder. Soldater som arbetade utanför fortets väggar var tvungna att alltid se upp för indianattacker.

Fort Buford var som en nagel i ögat för hunkpapasiouxerna. För dem var fortet en symbol för de vitas invasion av deras land. Fortet kom för övrigt att spela en viktig roll i Sitting Bulls liv. Hans första självständiga aktion mot amerikanarna ägde rum vid Fort Buford. I januari 1867 drog Bull till denna ensliga militärpost med en krigarskara för att testa och skrämma soldaterna. Överstelöjtnant Rankin vågade inte ge order om något utfall mot siouxerna. Fortets artilleri, som siouxerna verkligen fruktade, dödade en sioux. Krigarna svarade med att stjäla några av fortets hästar. När indianerna lämnade platsen stötte de på två av fortets civilanställda. De var i färd med att lasta en kärra med hö och överrumplades av siouxerna, som dödade och skalperade dem. En soldatpatrull sändes ut för att leta efter dem på kvällen. De fann kropparna en bit bort från fortet. Enligt löjtnant Cornelius, var kropparna hemskt lemlästade, avklädda, skalperade och fullspäckade med tjugosju indianpilar.

Året därpå, i augusti 1868, genomförde Sitting Bull ytterligare en räd mot Fort Buford. Med 150 krigare red han iväg med 150 av fortets kreatur. Efter sig lämnade siouxerna tre döda soldater och tre svårt sårade. Bara två månader innan hade Gall, en av Sitting Bulls krigare, undertecknat Fort Laramieavtalet, vid Fort Rice. Det stora Siouxreservatet kom till. Enligt avtalet hamnade större delen av hunkpapasiouxernas landområde utanför reservatets gränser. Sitting Bull skrev inte på avtalet. Liksom de flesta hunkpapasiouxer ansåg han att både militären och vita bosättare illegalt inkräktade på deras land. Och om de inte frivilligt lämnade området skulle hans krigare köra ut dem med våld.

Fort Bufords uppgift var nu att skydda resenärer som färdades längs med Missourifloden med guldfälten i västra Montana i sikte. Fortet skulle även ge skydd åt de svagare stammarna i området som assineboin, mandan, hidatsa och arikara mot siouxerna. Fortet skulle även se till att Laramieavtalet efterlevdes.

Sommaren 1870, hade firman Durfee och Pecks handelsmän vid Fort Buford, skrivit ett kontrakt med armén som gav dem rätt att förse fortet med ved. De etablerade ett litet vedhuggarläger strax norr om det övergivna Fort Union. Genom hela sommaren attackerades lägret av siouxkrigare. Sent i september 1870, slog plötsligt 200 hunkpapa-, minneconjou- och cheyennekrigare till mot vedhuggarlägret. Ungefär 500 meter från fortet överrumplade krigarna Charles Teck, en av lägrets anställda, som var i färd med att transportera ved på en oxkärra till lägret. Charles Teck var chanslös. Innan han dödades av indianerna, lyckades han fälla fem krigare med sitt Winchestergevär. Krigarna kom inte åt männen i lägret, som framgångsrikt förvarade sig med sina repetergevär. Istället riktade indianerna in sig på lägrets boskap. Utom skotthåll från vedhuggarlaget började krigarna metodiskt slakta boskapen ända tills de drevs bort av ett en undsättningsstyrka från Fort Buford. Ledaren bakom attacken var återigen Sitting Bull. Flera av Fort Bufords veteraner hade känt igen honom.

Fort Buford byggdes om tre vid tre tillfällen. I början av 1870-talet var fortets byggnader återigen i dåligt skick. De hus som bestod av soltorkat tegel behövde ständig tillsyn. Fortets tredje och sista renovering och utbyggnad gjordes 1871–72. Efter utbyggnaden kunde fortet ta emot sex kompanier. Under tiden arbetet med fortet pågick, planerades dragningen av Northern Pacificjärnvägen längs Yellowstoneflodens södra strand. Järnvägens lantmäteriexpeditioner 1871–1873 och militärens Black Hills expedition 1874 var ett brott mot Laramieavtalet. Siouxerna protesterade och krävde att presidenten måste stoppa järnvägen, som annars skulle skrämma bort alla bufflar i området. Denna konflikt ledde till det så kallade Siouxkrigen 1876–1877. Under detta krig ägde upp till 22 sammanstötningar rum, mellan kombinerade styrkor av siouxer och cheyenner och den amerikanska armén. 

De närmaste 15 åren fick Fort Buford tilldelad rollen att skydda Great Northern järnvägens personal. Fortet skulle även förhindra att indianer och Métiser i Kanada inte tog sig över gränsen till USA. Fortet tog även emot indianska krigsfångar, som hade kapitulerat till armén i slutet av 1870-talet. Efter Chief Josephs och nez percéernas nederlag och kapitulation vid Bears Paw 1877, skickades Josephs folk till Oklahoma. Under resan dit, tillbringade Joseph och hans folk en kort tid vid Fort Buford.

Crow King, Gall och Low Dog

Flera siouxledare spenderade en kort tid som krigsfångar i fortet. Bland de mest kända siouxerna kan nämnas Sitting Bull, Gall, Crow King och Low Dog. År 1895 var Fort Bufords byggnader så nergångna att det skulle vara för dyrt med reparationer. I mitten av 1890-talet hade fortet spelat ut sin roll som övervakare på den norra prärien. Fort Buford övergavs den 1 oktober 1895.