Charles Bird King

Det var Förenta staternas intendent för indianhandeln Thomas Loraine McKenney som kom på den smarta idén att starta upp en statlig konstsamling som skulle utgöras av målade porträtt på prominenta indianer som besökte Washington D. C. Det var porträttören Charles Bird King som realiserade hans idé.

Thomas Loraine McKenney och Charles Bird King

Charles Bird Kings liv är till stora delar okänd. Han föddes i Newport på Rhode Island år 1785 och var det enda barnet till Deborah Bird och Zebulon King. Pappan var infanteriofficerare från Massachusetts och hade tjänstgjort under den amerikanska revolutionen. Efter kriget flyttade familjen västerut. När Charles Bird King var fyra år dödades och skalperades hans far av indianer i Marietta, Ohio. Deborah King gifte aldrig om sig utan valde att leva tillsammans med sin mor som också var änka och levde i Newport. Redan som barn visade King talang för teckning och målning. Egentligen borde han ha blivit militär eftersom det fanns militärer i släkten fyra generationer tillbaka.

Omkring 1800, då King var femton år, fick han sin första formella konstutbildning i New York City, då han gick i lära hos porträttören Edward Savage. Fem år senare reste han till London för konststudier i den Kungliga konstakademin. Där stannade han i sju år fram till 1812 då han var tvungen att återvända hem på grund av kriget mot England. I hemlandet arbetade han som kringresande porträttkonstnär tills han slutligen slog sig ner i Washington. King hoppades nu att hans skicklighet som porträttmålare skulle leda till många uppdrag eftersom politiker och andra viktiga personer levde i staden.

I Washington skaffade sig Charles Bird King en konstnärsateljé och lärde snabbt känna folk från den högre societeten. Han fick uppdrag att måla flera av stadens stora politiker, som James Monroe, Henry Clay, John Quincy Adams och John C. Calhoun. Bara några månader efter Kings ankomst till Washington gjorde han bekantskap med Thomas McKenney. Vänskapen med honom skulle komma att påverka Kings målarkarriär i grunden.

Thomas Loraine McKenney

År 1816 utsåg president James Madison Thomas McKenney till intendent för indianhandeln. Sex år senare lades myndigheten ner eftersom den utsattes för hård konkurrens av privata handelsbolag. År 1824 blev McKenney utnämnd till chef för den nyinrättade myndigheten, Indianbyrån (the Bureau of Indian Affairs), som lydde under Krigsdepartementet. Där verkade han fram till 1830 då han fick sparken av den nyvalde presidenten Andrew Jackson.

Thomas McKenney låg bakom två lagar som skulle få stor inverkan på de nordamerikanska indianerna. År 1819 röstade kongressen igenom ”The Indian Civilization Act”, som innebar att staten skulle satsa 10 000 dollar årligen på byggandet av skolor på indiansk mark. År 1830 kom ”The Removal Act”, som gav kongressen rätt att köpa upp mark från indianstammar och förflytta dem till Indianterritoriet i väster. McKenney grundlade även Washingtons första museum som han kallade för ”The Archives of the American Indians”.

McKenney hade redan 1816 börjat arbeta med sitt museum. Han var fast övertygad om att de nordamerikanska kulturerna skulle försvinna genom att de sakta men säkert införlivades i det amerikanska samhället. Av den anledningen lade han mycken tid åt att köpa indianföremål med statliga medel för att bevara indiankulturer. När King kom till Washington fick McKenney idén att utöka sitt museums samlingar av indianföremål med indianporträtt i olja. En dag dök han upp i Kings ateljé och frågade honom om han ville måla porträtt på indianer för den amerikanska regeringens räkning. King tyckte det var en utmärkt idé för att han då skulle få en stadig inkomst. Det här var inledningen på Kings långa samarbete med Indianbyrån.

Kings första indianporträtt

I takt med att amerikanerna trängde längre västerut i början på 1800-talet bjöd regeringen in allt fler indiandelegationer till Washington D. C. Mellan åren 1824 till 1838 förhandlade den amerikanska regeringen fram 18 landavträdesavtal med olika indianstammar. När varje avtal hade undertecknats av de indianska ledarna blev de inbjudna till huvudstaden. Vid visa tillfällen var de så många indianhövdingar på besök i Washington att King inte hann med att måla deras porträtt. Han tog då hjälp av sin gode vän och lärling George Cooke. Charles Bird King målade sina allra första indianporträtt våren 1822. Motiven var 17 pawnee-, oto-, omaha-, kansa- och missouriindianer. De levde på den centrala prärien och hade nu blivit inbjudna till Washington av regeringen för att få dem att acceptera amerikanernas närvaro i deras land.

Staten stod för indiandelegationernas kostnader. När indianerna kom till huvudstaden bokade man först in besök hos en skräddare och en skomakare. Därefter åkte man till en handlare som tog deras mått för hattar, skjortor, byxor och skor. Indianerna fick även var sin militäruniform, silverarmband, tomahawk, kniv och kruthorn. De gåvor indianerna uppskattade mest var ändå fredsmedaljen och den amerikanska flaggan. Det var fransmän och spanjorer som hade börjat med seden att dela ut fredsmedaljer till indianska ledare. Engelsmän och amerikaner fortsatte sedan med denna sedvänja. De amerikanska fredsmedaljerna var i rent silver och präglade med ett porträtt av presidenten. De tillverkades i tre storlekar för att ta hänsyn till indianledarnas inbördes rangordning. Den största medaljen gavs till de mest inflytelserika hövdingarna, de lite mindre medaljerna delades ut till hövdingar och krigsledare som då hade lägre rank. Indianerna vårdade sina medaljer ömt. Om de inte begravdes med dem gick de i arv från generation till generation.

Indiandelegationerna stannade vanligtvis tre till fyra veckor i Washington och spenderade ytterligare några veckor för mycket uppskattade besök i New York, Philadelphia och Baltimore. Om orsaken till deras besök var förhandlingar om ett avtal kunde de stanna i upp till ett halvår. Under en sådan lång vistelse hann indianerna även med att besöka teatrar, cirkusar, kyrkor, museer och bondgårdar. De fick chans att inspektera flottbaser och militära fort och träffa representanter från kyrkan och civila organisationer. Höjdpunkten under besöket var emellertid då de fick träffa presidenten.

Young Omaha, War Eagle, Little Missouri och två pawnéer. Målning från 1821 och som nu finns på Smithsonian.

Exakt hur många porträtt King gjorde på de indianer som ingick i 1821–1822 års delegation är inte känt. Man vet att McKenney valde ut åtta målningar till sitt museum. Dessutom gjorde King kopior på varje porträtt som indianerna fick ta med sig hem. För dessa målningar fick King 300 dollar. King målade ytterligare åtta indianporträtt som han behöll själv. Kings första indianmålningar fick ett mycket gott mottagande av allmänheten. En av målningarna var ett grupporträtt på fem av delegationens deltagare. Troligen gjordes målningen i Kings ateljé efter att delegationen hade lämnat huvudstaden. I denna målning visar King prov på sin skicklighet som ansiktsmålare. Den anses därför vara en av hans allra bästa verk.

The Bureau of Indians Affairs 

I maj 1822 lade kongressen ner myndigheten för Indiansk handeln och McKenney förlorade då sitt arbete. Två år senare skapades en ny myndighet, the Bureau of indian Affairs, som löd under Krigsdepartementet. Dess skapare var krigsministern John C. Calhoun, som var god vän till McKenney. Som tack för att McKenney hade hjälp honom under sin valkampanj utsåg han nu McKenney till myndighetens första chef. McKenney förfogade nu över en årlig budget på en miljon dollar. Han var chef över tjugo indianagenter, tjugosju underagenter och tre territorialguvernörer. Med övrig personal, var han chef över 100 personer. McKenney hade sitt kontor på andra våningen i Krigsdepartementets byggnad i Washington D. C.

Trots att McKenney nu var strängt upptagen med att driva sin förvaltning fortsatte han att samla på indianföremål till sitt Arkiv. Indiandelegationer fortsatte att besöka huvudstaden. Så fort McKenney blev chef för Indianbyrån satte han Charles Bird King i arbete. Sommaren 1824 anlände sjutton sauk och fox-, iowa och piakeshawindianer till Washington D. C, i spetsen för Indianbyråns representant i St. Louis, William Clark. Sauk- och foxindianerna leddes av Keokuk. Indianerna hade kommit till huvudstaden för att förhandla bort stora landområden till Amerika. King målade av de flesta av delegationens medlemmar på uppdrag av McKenney.

Det var inte King som ensam var upphovsmannen till alla indianporträtt som McKenney samlade i sitt Arkiv. Inte heller målades de allena på uppdrag av honom. Även Indianbyråns förvaltare ute i landet gav andra lokala konstnärer i uppgift att måla indianporträtt som sedan sändes till McKenney i Washington. En del indianporträtt målades av Detroitkonstnären, James Otto Lewis, på uppdrag av Indianbyråns representant i Detroit, guvernören Lewis Cass. Mellan åren 1825 och 1827, följde Lewis med Cass på tre avtalsresor till indianområden i väster och hann med att målade smått imponerande 250 indianporträtt. Omkring 45 av dessa Lewisporträtt sändes till McKenney som då lät King och andra konstnärer kopiera målningarna i olja för att de skulle passa in i Arkivet.

McKenneys Arkiv växte snabbt för varje år ända fram till våren 1827 då den nya krigsministern Barbour av ekonomiska orsaker satte upp hårda restriktioner för nya inköp av indianporträtt. I fem år hade Mckenney spenderat över 3 100 dollar på sitt indianporträttgalleri vilket var mycket pengar på den tiden. När Andrew Jackson valdes till ny president 1829 fick många personer som hade en statlig anställning sparken. Även McKenney drabbades av nedskärningarna då han avsattes som chef över Indianbyrån 1830. De sista två åren hade han spenderade endast 219 dollar för sammanlagt sju indianporträtt, bland annat ett Kingporträtt på senecahövdingen Red Jacket som kostade 51 dollar.

Indiangalleriet fortsätter att växa 

Trots att McKenney inte längre arbetade för Indianbyrån fortsatte Charles Bird King att producera indianporträtt i 10 år till. Exakt hur många målningar han gjorde under denna tid vet man inte, med det översteg inte mer än 30. De flesta uppdrag stod Krigsdepartementet för, fastän King gjorde en del porträtt för egen del. Bland annat målade han av assineboineindianen, The Light, som besökte Washington 1831. Delegationen som The Light tillhörde, utgjordes av indianer från Övre Missouri, assineboin, cree, ojibwa och yanktonsioux. Indianerna hade påbörjat sin resa med ångbåt från Fort Union i Nord Dakota. När de anlände till St. Louis träffade George Catlin, på dem. Catlin som just hade börjat sin karriär som indianmålare tog då tillfället i akt att måla av två av delegaterna, The Light och creeindianen Broken Arm.

Black Hawk

Den kanske mest omtalade indianbesökaren i Washington under 1830-talet var saukhövdingen Black Hawk som greps 1832 efter en kort men resultatlöst försök att återta sitt till amerikanerna förlorade landområde i Illinois. En sammanstötning mellan sauk- och foxkrigare ägde rum vid Bad Axe den 2–3 augusti 1832. Minst 150 indianer stupade och Black Hawk togs tillfånga och skickades österut för internering.

I april 1833 besökte Black Hawk, hans son och fyra följeslagare Washington för att träffa president Jackson. Efter besöket i Vita huset blev Black Hawk guidad genom Indiangalleriet i Krigsdepartementets lokaler. Black Hawk och hans vänner blev förvånade och glada när de såg Kings målningar. De uppskattade besöket där högre än något annat de fick uppleva i Washington. Under indianernas vistelse i huvudstaden målade King ett mycket fint porträtt på just Black Hawk.

Black Hawk

Hösten 1837, återvände Black Hawk till Washington, då han ingick i en ny indiandelegation bestående av sauk- och foxindianer tillsammans med yantonsiouxer och iowaindianer. Innan Black Hawk anlände till Washington hade en grupp på 26 hövdingar och krigare från santeestammen redan anlänt. Siouxerna var bittra fiender till sauk- och foxindianerna. För att förhindra ett storskaligt indiankrig hade regeringen nu samlat stammarna för ett stort fredsmöte i Washington. George Bird King målade av de flesta av indiandelegaterna. Han hade så mycket att göra att han lät sin före detta lärling George Cooke göra några av porträtten. Cooke gjorde nio porträtt och King målade nitton, och fick 730 dollar för besväret. Porträttet på Keokuk och hans son fick King 150 dollar för, den högsta summan pengar han någonsin fick för en tavla.

Kings sista indianporträtt

Det gick fem år innan King fick ett nytt uppdrag av Krigsdepartementet. Denna gång fick han i uppgift att måla av ledare som kom från två mindre kända och små indianstammar, den ene var Joseph Polis, en penopscotindian, den andre var John Quinney, en algonkinhövding från stockbridgestammen. Det blev Kings sista uppdrag för Krigsdepartementet. I tjugo år hade Indianbyrån givit Charles Bird King i uppdrag att måla porträtt på indianer som besökte huvudstaden. För ett porträtt i halvfigur tog King igenomsnitt 20 dollar i betalning, och målningar i helfigur 27 dollar. King målade drygt 143 indianporträtt som regeringen hade betalat sammanlagt 3 500 dollar för. I tjugo år hade en hel generation indianledare suttit modell för honom.

McKenneys bokprojekt

Fram till 1830 hade McKenneys ”Native American Portrait Gallery” som huvudsakligen omfattades av Charles Bird Kings målningar blivit en stor attraktion i Washington. Trots att McKenney hade förlorat sin tjänst vid Indianbyrån började han nu planera att publicera Charles Bird Kings indianporträtt som litografier i storbokformat.

Vad blev det av Kings målningar

Vid tiden då Charles Bird King hade gjort klart sina porträtt på Polis och Quinney, hade hans konstnärskap blivit känd långt utanför Washingtons omgivningar, mycket tack vare McKenneys och Halls litografier. Han levde nu ett ekonomiskt och socialt behagligt liv. Uppdragen strömmade in samtidigt som intresset för indiangalleriet ökade.

En privat konstorganisation, National Institute, hade under en längre tid sneglat intresserat på Krigsdepartementets indianmålningar. Organisationen, vars medlemmar var högt uppsatta personer i Washington, drev ett litet så kallat kuriosamuseum och bibliotek. Institutets huvuduppgift var att ekonomiskt stödja olika vetenskaper. År 1842 beslutade kongressen att National Institute skulle få ta ansvar över och vårda statens alla konst- och vetenskapliga samlingar. Samlingarna flyttades nu över till det amerikanska Patentverkets nyuppförda byggnad i Washington D. C.

Ungefär 150 av Charles Bird Kings indianporträtt hängdes nu upp i en ny stor utställningslokal, tillsammans med Mckenneys indianföremål, som visades i glasmontrar. År 1846 grundade kongressen, the Smithsonian Institution, som då genast tog över rollen som Amerikas historiebevarare. National Institute upphörde nu att existera och Smithsonian tog över ansvaret för Kings målningar. Målningarna fick hänga kvar i Patentverkets lokaler fram till 1858 då de flyttades över till Smithsonians slottsliknande byggnad. Där visades de upp i institutionen utställningslokal på andra våningen, tillsammans med John Mix Stanleys samling av indianmålningar. I tio år hade konstnären Stanley rest runt i Västern för att skildra indianernas liv i sina målningar. Han besökte 43 indianstammar och målade 150 porträtt och scener från indianernas vardagsliv. Han återvände till östkusten 1851 och deponerade 152 målningar hos Smithsonian Institution med baktanken att regeringen möjligen skulle köpa hela samlingen.

Smithsonians första byggnad som togs i bruk 1855. Den kallas som man kan förstå för ”the Casle” och fungerar som huvudkontor.

Branden 1865

På eftermiddagen de 24 januari 1865 började Smithsonianbyggnaden att brinna. Det var några byggnadsarbetare som höll på med renoveringsarbeten på andra våningens utställningsavdelning som orsakade branden. Vintern 1865 var osedvanlig kall och för att värma sig hade arbetarna monterat upp en spis och kopplat spisröret till en skorsten som de hade hittat i en garderob. Åtta dagar senare fattade taket eld och på bara några minuter var rummet med alla föremålen övertänt. Skorstenen visade sig vara en ventilkanal som ledde till träbalkarna i taket. Händelsen var naturligtvis oerhört tragisk. Nästan alla Kings och Stanleys målningar förstördes. Stanley gjorde en enorm ekonomisk förlust. Han fick nämligen ingen kompensations för sin samling som uppskattades till ett värde på över 19 000 dollar. Ödet var vänligare mot King, som hade avlidit tre år tidigare, några månader innan han skulle fylla 77 år.

Kings målningar idag

Trots den ödesdigra branden 1865 finns flera av Kings oljemålningar i privata eller statliga samlingar både i USA och utomlands. Bara ett fåtal av målningarna är i original, de flesta är kopior som konstnären har gjort från sina egna original. Dessutom äger en släkting till King sexton kolskisser som är förlagor till indianporträtt. Fem oljemålningar finns i the Smithsonian Institutions ägo. Lika många ägs av Vita Huset som alla är indianporträtt som King gjorde 1822. De hänger nu i Vita husets bibliotek. Danmarks Nationalmuseum i Köpenhamn äger nio oljemålningar som den danska staten kom över på en auktion 1854. Den danska Kingsamlingen innehåller bland annat ett unikt porträtt på en ung Cornplanter från senecastammen som var en framgångsrik militär ledare.

The Gilcrease Institute of American History and Art i Oklahoma äger sex målningar och sjutton målningar tillhör Gulf States Paper Corporations Art Collection med säte i Alabama.