Männens kläder och vapen

Skinnskjortor

Siouxerna tillverkade sina skjortor av djurhudar. Det krävdes två hudar för att göra en skjorta, en för framsidan och en för baksidan. Buffelns hud var alldeles för tjock och tung för att kunna användas till en skjorta. Wapitihjortens och rådjurets hudar fungerade däremot bra. Siouxerna föredrog emellertid tjockhornsfårets hud till sina skjortor som var tillräckligt stor, lätt och porös. Kvinnorna beredde djurhudarna för att göra dem mjuka och smidiga. Först sträckte de ut huden. Sedan skrapade de bort köttet, ryckte bort allt hår och gav huden en jämn tjocklek. Slutligen tvättade de skinnet, sträckte det och gned in det slaktade djurets hjärnsubstans och lever för att göra det mjukt.

När hudarna var klara, delades de i två bitar strax nedanför frambenen. De skinnbitar (C) som utgjorde själva skjortan syddes fast vid axlarna med stygn av sentråd. De två övre skinnbitarna (B) delades eller veks på mitten för att bilda ärmarna. Dessa skinnbitar syddes sedan fast vid skjortan. Ärmarna och skjortans sidor lämnades i stort sett öppna, endast hopknutna vid några få ställen. Skinnet som hade suttit på djurets huvud (A) kastades inte bort utan skars till en rektangulär eller fyrkantig skinnflik, som syddes fast vid skjortans nacke och hals. Den färdiga skjortan liknade mera en poncho än en modern skräddarsydd skjorta. Bäraren stack in sitt huvud i ett hål och lät sedan skjortan falla fritt ner över kroppen.

När skjortan var klar var det dags att dekorera den. Fyra avlånga skinnremsor, prydda med piggsvinstaggar, syddes fast på skjortan. Två skinnremsor löpte från axlarna och vidare nedåt längs ärmarna. De andra två gick över axlarna och halvvägs ner på bak- och framsidan. Skinnremsorna hade inte enbart ett dekorativt syfte, de dolde även sömmen som löpte längs axlarna och eventuellt den söm som gick längs ärmarna. Längs med skinnremsornas kant sydde man fast fransar av skinn, människohår eller hästtagel. Hårfransarna sorterades i små knippen som lindades med piggsvinstaggar vid ändarna, så att de höll ihop. Det förekom även att siouxerna sydde fast så kallade rosetter, en rund skinnbit som var dekorerad med piggsvinstaggar ordnade i cirklar, på skjortans fram- och baksida.

Senare skinnskjortor, från ungefär 1870 och framåt, var mera skräddarsydda. Ärmarna och skjortans sidor syddes ihop, likt en modern jacka. Skinnremsorna dekorerades med glaspärlor och skinnflikarna vid nacke och hals ersattes ibland med flanelltyg och dekorerades både med piggsvinstaggar och glaspärlor. Även dessa skjortor dekorerades med fransar av människohår eller skinn. En skjorta kunde även målas. Realistiskt återgivna målade stridsscener skildrade ägarens krigsbragder. 

Leggings

Siouxmännen bar benkläder i hjortskinn, så kallade leggings. Tidiga leggings tillverkades av ett helt skinn för varje leggings. Benkläderna började vid anklarna och gick högt upp på låren och hölls på plats med hjälp av ett läderband som knöts fast i ett bälte, eller med djurets bakben. Oavsedd om man använde ett helt djurskinn eller skar skinnet till önskad form (A), veks den utskurna skinnbiten på mitten och syddes ihop längs kanterna. Två små skinnbitar syddes fast vid anklarna (B).

Om benkläderna tillverkades av ett helt djurskinn knöts djurets framben ihop rund vristerna. Längs utsidan på benkläderna sydde man fast smala skinnremsor som dekorerades med piggsvinstaggar. Även fransar av människohår eller skinn fästes vid skinnremsorna, precis som på skinnskjortorna. Dessa tidiga leggings satt tätt runt benen.

En senare modell av leggings av skinn, bestod av en rektangulär utskuren skinnbit, som man vek på mitten och sydde ihop. Man sydde en söm som gick diagonalt över skinnet, uppifrån och ner, som då bildade ett utrymme för benet, med en fladdrande flik vid sidan likt Cowboy Chaps. Denna modell sav leggings att lite lösare på benen än den tidigare modellen. Även dessa leggings dekorerades med pärlbroderade skinnremsor. De pryddes även med fristående geometriska figurer som broderades med glaspärlor eller målades med färg.

När siouxerna tvingades in i reservat i slutet på 1800-talet, upphörde de med att tillverka sina leggings av djurhudar. I stället tillverkade de nu leggings av röd eller blå filttyg. De tillverkades på samma sätt som rektangulära leggings av skinn, med ungefär samma dekorationer.

Mockasiner

De tidigaste mockasinerna som siouxerna bar var tillverkade i ett enda skinnstycke med en mjuk underdel. Mockasinen syddes ihop längs yttersidan och pryddes sparsamt med dekorationer av piggsvinstaggar på ovandelen. Denna ursprungliga typ av fotbeklädnad var i bruk fram till 1870-talet.

Omkring 1840, började siouxerna tillverka mockasiner av två skinnstycken, en mjuk ovandel av hjortskinn och en hård men tunn råhud. Råhuden skars ut efter fotsulans form och syddes ihop med den mjuka ovandelen med sentråd. Mockasinens ovandel dekorerades nu med färggranna glaspärlor. Under reservatsperioden då tillgången av glaspärlor var god täcktes hela mockasinen med glaspärlor. Oavsedd vilken modell som användes slets mockasinerna ut fort. När siouxkrigarna drog ut i krig hade de därför med sig flera par.

Fjädrar

Att visa sitt mod i strid var viktigt för varje siouxkrigare. Att ständigt utmana döden i strid var så betydelsefullt att siouxerna hade fastställda regler för hur de skulle uppträda i strid. Att rida fram till en fiende och stöta till honom med endast handen eller ett föremål ansågs vara den mest fulländade krigshandlingen och kallades för att erövra ”coup”. Det spelade ingen roll om fienden dödades eller sårades. Det betydelsefulla i själva handlingen var, att man hade modet att utsätta sig för livsfara genom att rida fram till en fiende och vidröra honom, i stället för att på ett långt och tryggt avstånd döda honom med ett pilskott.

Bland siouxerna var det tillåtet att erövra fyra coups på samma fiende i samma strid. Om så var fallet rangordnades coupstötarna i den följd de erövrades. Den första coupstöten var naturligtvis den högst rankade. Efter en strid samlades krigarna för att noggrant gå igenom vilka som rättmätigt kunde hävda att de hade erövrat en eller flera coups, samt vilken rang de hade. Om en krigares coup hade bevittnats och bekräftats av de andra stridskamraterna kunde han tillägna sig denna coup. En krigare som hade erövrat en coup av första rang, hade rätt att bära en vit örnfjäder i håret. Olika utseende på fjädrarna talade om vilken typ av coup man hade erövrat.

Av flera fjädrar kunde man tillverka en fjäderbuske. Fjäderbuskar av örnfjädrar har nästan blivit synonymt med prärieindianer och siouxerna. De flesta fjäderbuskar bestod av mellan 26 och 36 örnfjädrar. Man tror att dessa fjäderbuskar ursprungligen kom från kråkindianerna och blev populära bland siouxerna omkring 1850. Siouxerna föredrog en modell med bakåtlutande fjädrar. Den består av en skinnhätta som fjädrarna sattes fast vid i en cirkel. Skinnhättor ersattes senare, då siouxerna fick ta på filthattar. De skar bort hattbrättet och använde det som blev kvar som hätta till sina fjäderbuskar. Genom varje fjäderpenna träddes ett lädersnöre för att hålla dem på plats och hindra dem från att blåsa fram över ansiktet på bäraren. Fjäderpennornas nedre del lindades med röd eller blå filttyg och dekorerades med dunfjädrar. Vid spetsen limmade man ofta fast hästtagel eller dunfjädrar. Ett pannband, en smal skinnremsa som dekorerades med piggsvinstaggar eller glaspärlor, syddes fast på framsidan. Olika föremål, som tygband, hermelinsvansar eller rosetter, fästes vid sidorna om pannbandet ovanför bärarens öron. Senare när fjädersymbolismen hade gått förlorad, satte man fast en eller två fjäderprydda tygsläp vid hättan, som nådde ända ner till marken.

Vapen

Siouxernas mest populära närstridsvapen var stenklubbor med långa fjädrande skaft. Klubbhuvudet urholkades runt mittendelen så att ett råhudssnöre kunde fästas till skaftet. Runt skaftet sydde man fast skinn med starka stygn av sentråd. En del skaft hade en skinnflik som hängde ner från skaftets ände, som dekorerades med piggsvinstaggar eller glaspärlor. Från vita handelsmän bytte siouxerna till sig olika typer av yxor i metall som de använde i strid.

Siouxernas pilbågar tillverkades av trä eller horn och var korta, cirka en meter långa. Det var mer praktiskt att använda en kort pilbåge när man stred från hästryggen. Pilarna var däremot långa, upp till 40 centimeter, och var försedda med sten eller metallspetsar.

För att skydda sig mot klubbslag i närstrid bar krigarna runda små sköldar, som var lätta att hantera från hästryggen. Skölden tillverkades av bisonoxens tjocka och starka nackskinn. Skinnet krymptes genom att den hettades upp över en eld tills den fick en form som buktade utåt. Vissa sköldar målades med heliga figurer som skyddade och gav ägaren framgång i krig. Sköldar förvarades ofta i ett skinnfodral när de inte var i bruk.

Naturligtvis använde siouxerna en mängd olika gevärstyper som de bytte till sig vid handelstationerna. Vid Fettermanstriden använde siouxerna få gevär. De flesta soldater dödades med pilar eller närstridsvapen. Tio år senare under slaget vid Little Bighorn har det visat sig att siouxerna var beväpnade med 47 olika gevärsmodeller. En del gevär var av repetertyp, vapen som kunde laddas med flera patroner och skjutas i väg i snabb följd.

Kvinnornas kläder och redskap

Klänningar

Det var kvinnorna som tillverkade både männens och sina egna kläder, ett arbete som bestod i att bereda hudar, sy och dekorera. Siouxkvinnornas skinnklänningar bestod liksom männens skinnskjortor av två djurhudar. De syddes ihop i en rak linje strax under djurets bakben. Djurskinnets bakben bildade således axelpartiet och en liten skinnflik hängde ner på fram- och baksidan, med svansen i mitten. Ofta lämnades håret kvar på svansen. Senare tillverkade man axelpartiet av ett separat skinn som syddes fast vid axlarna. Denna överdel dekorerades med piggsvinstaggar, glaspärlor och djurtänder. Mönstren följde skinnets former i horisontella rader.

Under reservatsperioden gjordes kvinnornas klänningar av filttyg, ofta i blått. Ett bälte med runda plattor i nysilver bars runt midjan. Även skinnbälten användes. De var dekorerade med glaspärlor och från dem hängde olika skinnpåsar som innehöll eldstål eller brynen.

Mockasiner

Kvinnornas mockasiner tillverkades liksom männens av en hel skinnbit, med sulor av råhud. I slutet av 1800-talet täcktes hela mockasinens yta med glaspärlor. Kvinnornas leggings var korta. De knöts fast strax under knäet och nådde ner till anklarna. Även de dekorerades med glaspärlor ofta begränsad till en vertikal yta vid framsidan.

Buffelmantlar

Ett plagg som användes dagligen av både kvinnor och män var buffelmanteln. De bars för att skydda sig mot kyla och var i de flesta fall inte dekorerade. Framgångsrika krigare brukade måla realistiska stridsscener på sina buffelmantlar som skildrade deras krigsbragder. Kvinnorna prydde sina mantlar med geometriska mönster. Ett vanligt målat och senare pärlbroderat mönster på kvinnornas mantlar kallas för ”Border and Box”, och symboliserar olika delar av en buffel.

Ofta delades en buffelhud på längden för att det skulle vara lättare att skrapa och bereda huden. Den syddes sedan ihop med täta stygn av sentråd. För att dölja sömmen syddes en smal skinnremsa fast längs sömmen. Skinnremsan dekorerades med glaspärlor. När buffeln i det närmaste var utrotad, ersattes buffelmanteln med filtar. Även dessa yllefiltar dekorerades med smala skinnremsor som var dekorerade med glaspärlor av estetiska skäl.

Redskap

För att klara sina dagliga sysslor gjorde siouxkvinnorna bruk av en mängd olika redskap och verktyg. De flesta av dessa föremål bytte kvinnorna till sig vid handelstationerna. För att bereda djurhudar använde kvinnorna en skinnskrapa, med vilken hon avlägsnade håret på hudarna. Skrapan var ofta gjord i älghorn och hade ett blad av flinta eller metall. Ägaren brukade rista in märken på skrapan för att visa hur många hudar hon hade berett. Skrapan var nog kvinnans mest betydelsefulla redskap. Den användes ju för att bereda hudar, som sedan blev olika klädesplagg och förvaringspåsar, men också som användes i den viktiga byteshandeln. Skraporna gick ofta i arv från mor till dotter.

Ett annat viktigt redskap var den skrapa med vilken man avlägsnade köttet från djurhudarna. Den var lite kortare med ett handtag av ben och blad av metall. Andra viktiga redskap var knivar och yxor, som man skar upp kött och högg ved med. Sylar i ben och senare metall var ovärderliga när man skulle dekorera klädesplagg och andra skinnföremål.