Siouxernas historia 1861–1891

Sommaren 1861 hittade man guld i sydvästra Montanaterritoriet. Tusentals människor letade sig då till guldfälten i hopp om att bli rika över en natt. Uppe i norr reagerade siouxerna snabbt på tillströmningen av vita. I augusti 1862 attackerade de en ångbåt med guldhungriga resenärer. Samma månad bröt Santeeupproret ut i Minnesota. Upproret slogs dock ner av Henry H. Sibley och de flesta santeeindianer flydde då till Dakotaterritoriet, där de tillsammans med siouxerna skrämde upp nybyggarna i området. För att bekämpa santeeindianerna och skydda nybyggarna skickades två armékolonner till Dakotaterritoriet sommaren 1863. De hade även till uppgift att sätta sig i respekt hos siouxerna. Myndigheterna ansåg nu att de hade blivit alltför hotfulla mot nybyggare och guldresenärer. General Sibley ledde en kolonn från Minnesota och general Alfred Sully en kolonn från Missouri. Gemensamt skulle de nu bekämpa indianerna.

Sommaren 1863 jagade grupper av indianer från hunkpapa- och blackfeetstammerna öster om Missourifloden. Där drogs de in i Sibleys offensiv mot santeestammen. Efter en stor drabbning vid Big Mound, den 24 juli, flydde santeeindianerna till siouxernas läger. Hunkpapa- och blackfeetkrigare deltog nu aktivt på santeerindianernas sida mot soldaterna. De deltog i striden vid Dead Buffalo Lake, den 26 juli, och striden vid Stony Lake, den 28 juli. Troligen deltog hunkpapakrigaren Sitting Bull i dessa strider, trots att de ägde rum öster om Missourifloden. Efter striderna flydde siouxerna över Missourifloden. Sibleys armé valde då att återvända till Minnesota.

Buffelhjordarna på den östra sidan om Missourifloden var stora och för att lägga upp ett matförråd inför vintern återvände siouxerna till området för att jaga. De flesta var santeer och yanktonaier, men även en del hunkpapa och blackfeet följde med. Vid Whitestone Hill i västra Nord Dakota slog indianerna upp sitt läger. Den 3 september 1863 anfölls lägret av general Sullys armé. Den stora krigsledaren bland indianerna var wahpekutehövdingen Inkpaduta. Om Sitting Bull deltog i striden vet vi inte, men det är mycket möjligt. Sullys granateld tvingade dock indianerna att överge sitt läger, som då intogs och brändes ner av soldaterna. Över 100 indianer dödades och 156 kvinnor och barn togs tillfånga. De överlevande siouxerna flydde nu tillbaka till den västra sidan om Missourifloden.

Striden vid Killdeer Mountain 1864

Följande år återvände general Sully med sin armé till siouxernas land i norr. Vid Missourifloden, strax norr om Fort Pierre, anlade han Fort Sully. Nu var soldaterna fast beslutna att stanna kvar i området. I juli etablerade Sully Fort Rice, en bit ovanför Cannonballflodens mynning. Han fortsatte därefter uppför Heartfloden i sin jakt på indianernas läger. Sullys styrka bestod av 2 200 man, inklusive 1 200 frivilliga från Minnesota.

Trots händelserna året innan, trodde siouxerna att de var osårbara. Under sommaren hade hunkpapa, blackfeet, minneconjou och sans arc tillsammans med yanktonaier och Inkpadutaledda santeer slagit upp sina tipier vid Knifefloden i nordvästra Nord Dakota. Lägren bestod av 1 500 tipier, med över 1 000 krigare, bland dem hunkpapahövdingen Four Horn, den 33-årige Sitting Bull och hans systerson White Bull. De var nu beredda att möta Sully öga mot öga. Indianernas spejare varnade lägret om de annalkande soldaterna. Hövdingarna bestämde sig då för att flytta lägret en dagsresa längre norrut, till randen av ett skogbevuxet bergsområde (Killdeer Mountain), strax söder om Little Missourifloden.

När Sullys styrka närmade sig lägret den 28 juli 1864, formerade han sina trupper till en stor fyrkant och placerade hästar, vagnar och artilleri i mitten. Under striden utförde båda sidor kvicka attacker och skenmanövrar. När Sully gjorde bruk av sitt artilleri tvingades siouxerna överge sitt läger och fly till närbelägna skogsområden och raviner. Sully soldater kunde då ockupera indianernas läger utan motstånd. Andra arméenheter förföljde siouxerna och strider pågick därför mest hela dagen. När siouxerna flydde in i Badlandområdet vid Little Missourifloden nästa dag, avbröt Sully striderna. Indianernas läger med alla tipier och ägodelar förstörde nu av soldaterna. Med tanke på det stora antalet deltagare i striden var det få som stupade vid Killdeer Mountain. Siouxerna förlorade 27 krigare och soldaterna 2. Striden är emellertid en av de största bataljerna som någonsin har ägt rum mellan USA:s armé och prärieindianer.

Bozemanleden

Även siouxer i söder skulle få problem med att man hittade guld i Montana. Två män, John Bozeman och John Jacobs, lämnade Virginia City, vintern 1862, med intentionen att finna en transportväg från montanaguldfälten till norra Plattefloden. En sådan väg skulle förkorta resan till och från guldfälten avsevärt. Vid Big Hornbergen blev de rånade av siouxer på sina kläder, vapen och hästar. De släpptes emellertid och lyckades ta sig ner till bosättningarna i söder. Våren 1863 ledde John Bozeman ett vagnståg från Missourifloden till norra Plattefloden. När han försökte ta samma led som han hade tagit några månader tidigare, stoppades han återigen av siouxerna. Siouxerna tvingade tillbaka vagnståget. Men Bozeman och nio andra män fortsatte sin resa. De var tvungna att färdas på nätterna och gömma sig under dagarna. På så sätt tog de sig genom Bighornområdet och vidare upp till Montana. Nästa år lyckades Bozeman med att leda en vagnskaravan hela vägen från Missouri till guldfälten i Montana, utan att bli upptäckt av siouxerna. Flera vita började nu följa efter i hans fotspår. I mitten på 1860-talet hade Bozemanvägen, som den nu kallades för, blivit den mest använda leden för alla resenärer som skulle ta sig från Missouri till guldfälten i Montanaterritoriet.

Vid Fort Laramie kunde nu resenären färdas norrut i en nordvästlig riktning genom Wyomingterritoriet längs Bozemanleden. Leden fortsatte öster om Big Hornbergen och gjorde sedan en sväng åt väster norr om bergen och fortsatte ända fram till Virginia City. Det fanns emellertid en hake, leden gick rakt igenom siouxernas jaktmarker. Och det var någonting som siouxerna inte gillade. Det hade inte minst John Bozeman fått erfara. Siouxerna ville inte ha några vita på sina jaktmarker i Big Hornområdet, och därför attackerade och dödade nu alla vita som de träffade på.

Några år efter mordet på Bull Bear 1841, började Smokefolket flytta norrut till ett område sydväst om Black Hills. Deras ledare var inte längre Old Smoke. Istället betraktades Man-Afraid-of-His-Horses som gruppens ledare. Denna nordliga oglalagrupp levde nu nära med minneconjou och nordcheyennerna. Denna samvaro var mera av geografisk natur än politisk. Oglalas började nu jaga i Powderflodens dalgång och i Bighornområdet. Enligt Horse Creekavtalet 1851, tillhörde detta område kråkindianerna. Men det struntade de i. Kråkindianerna betraktades nu som deras huvudfiende. Smokefolket utgjordes av tre band, hunkpatila, Oyukhpe och Iteshicha eller Bad Faces, som leddes av Red Cloud.

Red Cloud

Vi vet väldigt lite om Red Clouds tidiga liv. Vi vet inte med säkerhet vilket år han föddes eller var det skedde. Vi vet inte vad hans föräldrar hette eller hur han fick sitt namn. Kort efter sin födsel dog pappan. Red Cloud hävdade själv att han föddes 1821, nära Bluewater Creeks mynning i norra Plattefloden. Det finns inga uppgifter som säger att siouxerna levde i det området så tidigt på 1800-talet. Många hävdar att Red Cloud sade så till myndigheterna för att hans folk hade rätt att leva i Plattedalen. Red Clouds barndom skiljde sig nog inte mycket från andra siouxbarn. Han fick lära sig att jaga, rida, skjuta och strida. När han var sexton år tog han sin första scalp under en hämndräd mot pawneer. Med tiden blev han en erkänd modig krigare och en skicklig hästtjuv. Att stjäla hästar var ingen brottslig handling bland siouxerna. Tvärtom, det ansågs som hedrande att stjäla hästar från ett fiendeläger. Vid ett tillfälle i Red Clouds ungdom red han iväg med femtio hästar från ett kråkindianläger. Och nästa dag dödade han kråkhövdingen som ledde jakten på honom.

När Red Cloud mördade Bull Bear var han i tjugoårsåldern. En kort tid efter mordet ledde han för första gången en grupp krigare i en hästräd mot pawneerna. Det var ett tecken på att hans inflytande inom Bad Facebandet höll på att växa. Räden slutade väldigt illa för honom själv samt den lilla grupp han ledde. De underskattade pawneerna, och dödades nästan till sista man. Red Cloud träffades av en pil, som gick in strax under revbenen och kom ut på andra sidan. I två månader svävade han mellan liv och död.

Red Cloud var närvarande under Grattanmassakern 1854. Historikerna tvistar om Red Cloud var hövding eller inte. Man är även osäker på om han valdes till en så kallad ”Shirt Wearer” år 1865. Han var i alla fall en framgångsrik krigsledare, som andra krigare såg upp till. Under 1860-talet hade han blivit en stor ledargestallt inom oglastammen och tillhörde den grupp av siouxer som förespråkade krig mot de vita. Han var nu definitivt ledare för Bad Facebandet, som nu levde och jagade i trakterna kring Powderfloden och Bighornbergen.

Powder River expeditionen

År 1865 hade även Förenta staterna blivit intresserade av en fungerande väg till guldfyndigheterna i Montana. Efter fyra år av inbördeskrig var nu statens finanser väldigt dåliga. Under våren detta år hade den lilla rännilen emigranter västerut nu börjat växa till en stormflod. För att få stopp på siouxernas fientligheter mot amerikanska medborgare, valde regeringen att skicka iväg general Patrick E. Connor till trakterna kring Powderfloden, för att bestraffa siouxerna. I juli 1865 började Connor organisera och utrusta tre militärkolonner som snart skulle invadera Powder Riverområdet. Connor förkunnade att indianerna måste jagas som vargar. Generalens order till sina officerare var kort och koncis: 

”Ni skall inte acceptera indianernas förslag om fred eller underkastelse, istället skall ni ska attackera och döda alla indianer av manligt kön över tolv år”.

Två av Connors kolonner drabbades hårt av indianernas attacker. De förlorade många hästar under indianernas nattliga räder och led brist på mat. Connors egen kolonn, lyckades endast med att förstöra ett arapaholäger och bygga Fort Connor (senare Fort Reno) vid Powderfloden.

Kort efter att Connor hade dragit sig tillbaka från fältet, kom det rapporter om att indianernas motstånd var mer beslutsamma än någonsin. Allmänheten krävde nu att Bozemanleden skulle göras säker för resenärerna. Connors fälttåg mot siouxerna hade varit kostsamt för den amerikanska regeringen, dessutom hade den inte lett till fred. Under sensommaren och hösten 1865 reste därför en amerikansk fredskommission till siouxernas land. De hade till uppgift att förhandla fram ett fördrag med siouxerna som gav USA rättigheter att bygga vägar och järnvägar och löfte om fri genomfart genom siouxernas bästa jaktmarker. Innan hösten var tillända hade fredsförhandlarna lyckats åstadkomma nio olika fördrag med siouxerna. Hövdingar för brulé, oglala, hunkpapa och minneconjou hade då skrivit på avtalen.

Myndigheterna i Washington var glada och trodde nu att indianoroligheterna var över. Men fredskommissionärerna visste att fredsfördragen var värdelösa, för inga av siouxernas krigsledare hade skrivit på avtalen. De hövdingar som hade undertecknat avtalen hade inget inflytande över siouxstammen. De var vitvännliga hövdingar som hade övergivit krigsstigen för länge sedan och var nöjda med att leva nära den vite mannens fort och dra nytta av det. De hade lockats med presenter för att underteckna avtalen.

Man ville nu locka ner Red Cloud och de andra krigsledarna till Fort Laramie, för att få dem att skriva på avtalet. I slutet av maj 1866, anlände Red Cloud och Man-Afraid-of-His-Horses till Fort Laramie med över tusen oglalas. Där hade även brulés under Red Leaf och nordcheyenner under Dull Knife samlats. Några dagar senare anlände fredskommissionen, och den 5 juni började de formella förhandlingarna. Red Cloud bad då att få några dagars uppskov med överläggningarna, för han inväntade ytterligare några siouxer som ville delta i samtalen. Kommissionsordföranden Taylor ajournerade då förhandlingarna till den 13 juni.

Samma dag som förhandlingarna skulle återupptas, marscherade överste Henry B. Carrington i spetsen för 700 man ur det artonde infanteriregementet in mot Fort Laramie. Han kom från Fort Kearny och hade fått i uppdrag att bygga en serie fort längs Bozemanleden, som skydd för resandeströmmen till Montana. Indianerna hade inte informerats om dessa planer. För att undvika sammanstötningar mellan indianer och soldater slog Carrington upp sitt läger några kilometer utanför Fort Laramie. Men hans närvaro upptäcktes av indianerna.

Innan fredsförhandlingarna återupptogs dagen därpå, presenterade Taylor Carrington för indianerna. Taylor förklarade för dem att Carrington hade kommit för att öppna vägen genom siouxernas land. Indianerna blev rasande. Man-Afraid-of-His-Horses sade att om soldaterna marscherade in indianernas land var det en krigsförklaring. Red Cloud anklagade fredskommissionens ledarmöten för att behandla hövdingarna som en samling barn. De vill ge sken av att vilja förhandla om vissa rättigheter i indianernas land, när de i själva verket redan har beslutat sig för att tilltvinga sig dessa rättigheter med våld. Samma natt försvann samtliga oglalaindianer från Fort Laramie och dess omgivningar.

När Carrington lämnade Fort Laramie den 17 juni 1866, var han fast besluten att fullfölja sitt uppdrag som han hade fått av regeringen. Carringtons styrka bestod huvudsakligen av det artonde infanteriregementet, som han personligen var chef över, totalt 700 man. Nästan femhundra av regementets soldater var nyrekryterade. För att träna och leda dem, hade Carrington endast tolv officerare.

När Carringtons långa vagnskaravan de följande veckorna sakta började röra sig upp mot Bozemanleden, fick Red Clouds siouxer gott om tid att bedöma dess storlek och styrka. Gruppens tvåhundra vagnar var fullastade med förnödenheter, slåttermaskiner, trädörrar, fönsterbågar, musikinstrument för en tjugofemmannaorkester och militär utrustning. Siouxspejarna var förundrade över vad de såg. De förstod att blårockarna tänkte stanna kvar uppe vid trakterna kring Powderfloden för gott. För de hade tagit med sig sina kvinnor och barn, tjänstefolk och sällskapsdjur. Kolonnen leddes av Jim Bridger och James Beckwourth, som båda var medvetna om att indianerna iakttog varje rörelse karavanen tog.

Fort Phil Kearny

Den 28 juni nådde regementet fram till Fort Reno (tidigare Fort Connor). Överste Carrington avdelade ungefär en fjärdedel av sitt manskap till en ny garnison vid fortet och fortsatte sedan norrut för att välja en lämplig plats för sitt eget högkvarter. Den 13 juli nådde kolonnen sammanflödet mellan Little Piney Creek och Big Piney Creek, i nuvarande Wyoming. Där vid en bördig grässlätt nära Bighornbergens trädbevuxna sluttningar, 36 mil från Fort Laramie, gav han order om att ett nytt fort skulle byggas. Fortet döptes till Fort Phil Kearny.

I huvudfortet skulle flera byggnader uppföras, officersbostäder, soldatbaracker, lagerhus, administrativa byggnader, marketenteri, sjukstuga med mera Runt om dessa byggnader skulle man resa en 2.5 meter hög stockpalissad, med måtten 120×120 meter. Sydöst om huvudfortet förlades regementsgården, som var 60×300 meter stor. Den gick ända ner till Little Piney Creek. Även den skulle skyddas av en stockpalissad. Där skulle verkstäder av olika slag finnas samt stall för hästar och höskullar. Fortet skulle kunna ta emot ettusen soldater. Stockpalissaderna skulle ha en gångbana en meter över marken runt om. Vid var fjärde stock skulle det finnas en skottglugg. Varje soldat som inte hade vakttjänst sattes nu in i arbetet med att få fortet färdigt.

Red Clouds Krig

Tidigt på morgonen den 17 juli började Red Clouds krig, när några av hans krigare red fram till soldaternas tältläger och försvann med 175 hästar och mulor. När soldaterna tog upp förföljelsen blev de i sin tur jagade av indianerna i nära 30 kilometer. Tre soldater dödades och flera sårades.

Hela sommaren 1866 var Carrington sedan utsatt för indianernas målmedvetna gerillakrig. Inga militära- eller civila transporter som försökte ta sig upp för Bozemanleden kunde känna sig säkra mot överraskande anfall. Siouxernas taktik var typisk för deras sätt att strida. Soldaterna lockades till att sprida ut sig och råkade sedan mestadels i bakhåll. Mot slutet av sommaren hade Red Cloud samlat ihop ungefär tretusen krigare. Bara ett fåtal av dessa krigare var beväpnade med gevär, de flesta gjorde bruk av båge och pil. Nu hade även cheyenner och arapahoer anslutigt sig till siouxerna. Krigsledarna kom överens om att de skulle koncentrera sina styrkor vid det hatade Fort Phil Kearny.

Soldaterna fortsatte med byggnationen av Fort Phil Kearny. För att kunna göra det behövde de timmer. Armén hade kontrakterat civila skogsarbetare som skulle förse fortet med timmer och ved. Deras arbete var direkt livsfarligt. Skogarna som de jobbade i låg långt borta från fortet så risken att de skulle bli att attackerade av indianer var mycket stor.

Fort C. F. Smith

Tidigt i augusti, när arbetet med Fort Phil Kearny nästan var klart, skickade Carrington ut kapten N. C. Kinney med två kompanier för att bygga ytterligare ett fort. Den 10 augusti nådde Kinney Bighornfloden i nuvarande Montana. Där började han bygga det nya fortet, som han döpte till C. F. Smith. Fortet byggdes ungefär på samma sätt som Fort Phil Kearny, med timmer som togs från de närbelägna skogarna vid randen av Bighornbergen.

Fettermanstriden

Indianerna hade lärt sig att när de anföll ett vedhuggarlag kom det genast ut en liten soldatenhet från forten, för att undsätta vedhuggarna. Indianerna planerade nu att slå mynt av sina erfarenheter. Den 6 december attackerade indianerna en timmertransport som befann sig 2 kilometer från Fort Phil Kearny. Det var en attack som liknade alla andra. Med den här gången grepps soldater som eskorterade vedtransporten i panik. Indianerna förstod nu att med god planering och lite tur kunde de lura soldaterna i bakhåll och döda dem.

Den 21 december 1866 slog indianerna till igen. Det var en klar dag, solen sken men luften var kall. Det låg snö kvar på sluttningarna mot Bozemanleden. Indianerna använde sig av en beprövad taktik med lockfåglar. På morgonen denna dag lämnade en timmertransport sitt läger för att bege sig till Fort Phil Kearny. Klockan elva på förmiddagen gick det larm i fortet att timmertransporten hade blivit attackerad av indianer, cirka 1 kilometer längre bort. Carrington beordrade då en soldatenhet att rida ut och undsätta den. Undsättningsstyrkan leddes av kapten William J. Fetterman, och bestod av ungefär 80 man. Carrington gav Fetterman order om att inte förfölja indianerna, så att han hamnade utom synhåll från fortet.

Indianernas attack mot timmertransporten var bara en skenmanöver för att locka ut soldaterna från fortet. Ungefär 5 kilometer från fortet, där Bozemanleden passerade en liten ås, hade indianerna samlats i en dalgång för ett bakhåll. Frampå förmiddagen låg hundratals indianer och väntade på att lockfåglarna skulle rida in i dalen med soldaterna efter sig. Fetterman gick i lockfåglarnas fälla och plötsligt stormades de av siouxer, cheyenner och arapahoer. De blev en våldsam batalj. I slutskedet var indianerna så nära varandra att de själva blev skadade av de kringflygande pilarna. Efter 30 minuters strider hade alla soldater blivit dödade.

Från Fort Phil Kearny hörde man skottlossning från nordväst. Man hade ingen aning om vad som höll på att hända med Fettermans styrka. Carrington var naturligtvis orolig och vid tolvtiden skickade han ut kapten Ten Eyck, med 75 man, för att ta reda på vad som hade hänt. Hans order var att ansluta sig till Fettermans styrka och återvända med den till fortet. Ten Eyck korsade Big Piny Creek. Men istället för att fortsätta längs Bozemanleden efter flodövergången och vidare in i dalen där skottlossningarna kom från, tog han till vänster och red upp på en hög höjd. När han nådde höjden hade skottlossningen i dalen nedanför honom upphört. I dalen kryllade det av indianer. När de upptäckte soldaterna på höjden, utmanade de dem att komma ner och slåss.

När indianerna hade lämnat dalen, tog sig Ten Eycks styrka med försiktighet ner till slagfältet. På en yta, som var ungefär 12 meter i diameter, låg ett fyrtiotal döda soldater. Läkaren Hines berättade att de låg i en enda stor hög. De flesta hade dödats av pilar. Ten Eycks män lyfte upp kropparna på vagnar och återvände sedan till fortet. Nästa morgon hämtades de övriga kropparna. Det kalla vädret drog ut på begravningen, som slutfördes först den 26 december.

Innan året var slut hade 5 officerare, 91 soldater och 58 civila dödads av indianerna. Nästan alla vagnståg som färdades längs Bozemanleden hade blivit attackerad. Carrington ersattes av överstelöjtnanten Henry B. Wessells, den 16 januari 1867.

Regeringen önskar fred

Fettermanstriden gjorde ett starkt intryck på Förenta staternas regering. Striden var hittills arméns värsta nederlag i kriget mot indianerna, och dessutom det andra i landets historia utan några överlevande på arméns sida.

Carrington hade blivit ersatt och en ny fredskommission reste till Fort Laramie, dit de anlände i april 1867. Ledaren för kommissionen var John Sandborn. Han hade fått i uppdrag av regeringen, att försöka övertala Red Cloud och hans siouxer att lämna ifrån sig sina jaktmarker vid Powder River, för att istället bosätta sig i ett indianreservat. Red Clouds ombud, Man-Afraid-of-His-Horses, förklarade för fredskommissionen att Red Cloud inte ville förhandla om fred innan forten utrymdes, Bozemanleden stängdes och soldaterna hade lämnat området. Red Cloud dök således inte upp till förhandlingarna, så John Sandborn och hans kommission återvände till Washington med oförrättat ärende. Red Cloud var fast besluten att köra ut soldaterna från Powder Riverområdet. Under våren 1867 kom också nya attacker från indianerna, attacker som intensifierades under sommaren. Ytterligare två större drabbningar (Slåtterängsstriden och Vagnkorgsstriden) ägde rum, under augusti månad 1867.

Den 1 augusti, lyckas mellan fem- till sexhundra cheyenner, under ledning av Two Moon och Dull Knife, omringa ett trettiotal soldater och civila som uppehöll sig på en slåtteräng ett par kilometer från Fort C. F. Smith. När cheyennerna attackerade soldaterna möttes de av en förintande snabbeld från repetergevär, som tvingade dem att retirera. Tjugo indianer dödades och många sårades. Cheyennerna satte eld på gräset och lämnade sedan platsen.

Den 2 augusti attackerade ettusen siouxer och cheyenner ett vedhuggarläger en bit bort från Fort Phil Kearny. Sammanlagt trettiotvå soldater och civila förskansade sig då innanför en cirkel av vagnkorgar. De civila personerna i gruppen var beväpnade med repetergevär och det blev gruppens räddning. Indianerna, med Crazy Horse i spetsen, lyckades inte bryta igenom soldaternas spärreld. Efter tre timmar fruktlösa anfall tröttnade indianerna och drog sig tillbaka. Man tror att indianerna led stora förluster, medan de vita förlorade otroligt nog bara sex personer.

Fort Laramieavtalet 1868

Efter sommarens strider var Förenta staternas regering fast besluten att göra slut på kriget mot Red Cloud genom att gå med på hans villkor. Våren 1868 anlände general Sherman i spetsen för en fredskommission till Fort Laramie. Ett ombud sändes till Red Cloud med en personlig inbjudan till fredsförhandlingarna. Men Red Cloud vägrade att infinna sig. Han stannade kvar vid Powder River, där hans krigare höll såväl forten som Bozemanleden under sträng bevakning.

Till slut var krigsdepartementet tvungen att ge order om att militären skulle utrymma Powder Riverområdet. Den 29 juli lämnade soldaterna Fort C. F. Smith. Nästa morgon intog Red Clouds siouxer fortet och firade med att sätta eld på alla byggnad. En månad senare utrymdes även Fort Phil Kearny. Den här gången var det Little Wolfs cheyenner som brände ner fortet. Några dagar senare lämnade soldaterna Fort Reno och Bozemanleden stängdes för vita resenärer.

Efter två års krigande hade Red Cloud vunnit sitt krig. Den 4 november 1868, kom Red Cloud ner med sina krigare till Fort Laramie för att skriva på avtalet. Förutom Red Clouds oglalas hade han med sig ledande män för hunkpapa, blackfeet, brulé och sans arc. Tillsamman var det ungefär 125 hövdingar, många av dem hade tidigare skrivit under avtalet. Fredskommissionen hade då redan lämnat Fort Laramie och hade gett chefen för Fort Laramie, general William Dye, befogenheter att leda samtalen med Red Cloud. Den 6 november skrev Red Cloud på avtalet.

När Red Cloud och de andra hövdingarna undertecknade 1868 års Laramieavtal, förstod de inte riktigt hela dess innebörd. Genom avtalet tilldelades siouxerna ett stort reservatland, som omfattades av allt land väster om Missourifloden, i dagens Syd Dakota. Dessutom tilldelades siouxerna jaktområden (Unceded Indian Territories) i anslutning till reservatet. Inga vita hade tillåtelse att vistas inom dessa områden, de var bara reserverat för de sju siouxstammarna. Regeringen önskade nu att alla siouxer flyttade in i reservatet.

Red Cloud och andra oglalaledare besökte Washington våren 1872. Siouxdelegationen stannade i huvudstaden i två veckor och besökte bland annat flera fotoateljéer. Bilden till vänster är tagen den 28 maj i Mathew Bradys ateljé på Pennsylvania Avenue. Den andra bilden är tagen i Alexander Gardners ateljé, två dagar efter att han hade blivit fotograferad av Brady.

Sitting Bull fortsätter kampen om siouxernas land 

Hövdingar som Red Cloud och Spotted Tail valde nu att föra sitt folk till reservatet för att leva där för all framtid. När siouxerna skrev under Fort Laramieavtalet 1868, uppskattar man deras antal till drygt 20 000 individer. USA hade då en befolkning på drygt 38 miljoner. Siouxernas rätt att bestämma över sin framtid och sitt oberoende begränsades stark av avtalet. Ungefär 11 000 siouxer valde nu att slå sig ner i siouxreservatet för gott. Ytterligare 5 000 levde i reservatet under vinterhalvåret, för att dra nytta av matransonerna där. Under den varma årstiden lämnade de reservatet för att leva ett fritt och traditionellt liv. Men ungefär 4 000 siouxer, som leddes av hövdingar som hade vägrat att skriva på Laramieavtalet, levde fortfarande som fria människor på prärien året runt. De leddes av bland annat Sitting Bull, som inte litade på amerikanarna. Han ansåg att de hade stulit siouxernas land och att de därför skulle köras ut ur landet med våld. För amerikanarna var dessa fritt kringströvande siouxer ett hinder för dess expansionistiska politik.

Fyra år senare bryter amerikanarna Laramieavtalet genom att påbörja arbetet med att dra en järnväg genom siouxernas land. År 1874 leder general Armstrong Custer en geologisk expedition genom Black Hills, även det ett brott mot avtalet. Custer hittar guld i bergen och regeringen försöker köpa Black Hills av siouxerna. Siouxerna vägrar emellertid att sälja Black Hills. Denna konflikt mynnade ut i ett nytt krig mot siouxerna, det så kallade stora siouxkriget eller Sitting Bulls krig.

Det stora siouxkriget började illa för amerikanerna. Den amerikanska krigsministern bad general Sherman att slå till mot Sitting Bulls krigare under vinter. Den 1 mars 1876 skickade Sherman ut general Crook med en styrka på 700 man för att med våld tvinga in siouxerna i reservat. Men Crooks vinterexpedition blev ett misslyckande. Så till våren planerade Sheridan att skicka ut tre nya starka armékolonner, från tre olika håll. General John Gibbon från Fort Ellis i Montana, general Alfred H. Terry från Fort Abraham Lincoln i Nord Dakota och general Crook, nu med en nyutrustad styrka, från Fort Fetterman i Wyoming. Deras uppgift var att lokalisera indianernas läger och tillsammans, om det var möjligt, attackera det.

General George Crook fick till uppgift att lära indianerna i norr att gå den vite mannens väg. Medicine Crow, var en av ledarna för kråkindianerna under striden vid Rosebud.

Slagfältet Rosebud. Foto: Peter Dorch

General Crooks kolonn stoppades av siouxerna vid Rosebudfloden, där ett stort slag utkämpades den 17 juni. Åtta dagar senare attackerade general Custer siouxernas läger vid Little Bighornfloden. I striden vid Little Bighorn led armén ett svidande nederlag, då Custer stupade tillsammans med sin bataljon på fem kompanier.

Custer Hill

Black Hillsavtalet 1877 

Efter striden vid Little Bighorn sattes siouxreservatet under militär bevakning och invånarna behandlades som krigsfångar. I september 1876 anlände en fredskommission till reservatet för att få indianerna att skriva på ett nytt landavträdesavtal. Avtalet innebar att siouxerna skulle avstå från allt reservatland väster om den 103:e latituden (vilket innebar att Black Hills med sina rikedomar tillföll USA), samt allt land utanför reservatet. Den här gången valde kommissionen att inte förhandla med indianerna, utan att ge dem ett ultimatum. De hotade reservatsindianerna med att dra in deras matransoner om de inte skrev under de dokument som lagligen förde över Black Hills i vit ägo.

De flesta hövdingar insåg nu att Black Hills inte längre kunde räddas. Red Cloud och hans underhövdingar var de första som skrev på avtalet, och därefter följde Spotted Tail och hans män. För att visa sitt missnöje höll hövdingen Fire Thunder sin filt över huvudet när han gjorde sitt kryssmärke på pappret. Sedan besökte kommissionen de andra agenturerna i siouxreservatet, där man tvingade de övriga siouxstammarna att också skriva på. Regeringen antog det nya avtalet i februari 1877.

De fria siouxerna kapitulerar 

Efter den amerikanska arméns misslyckade vinter- och sommarkampanjer mot siouxer och cheyenner i Powder Riverlandet 1876, var general Sheridan lika chockad som sina fältgeneraler. Sheridan ville nu etablera starka militära fort i hjärtat av siouxernas land. Samtidigt skulle han skicka fler soldater till krigszonen. Till slut var nästan 40 % av Förenta staternas armé engagerade i fält mot siouxerna. Denna enorma militära kraftmätning gav resultat. I mitten av 1877 hade samtliga fria siouxer och cheyenner på den norra prärien kapitulerat och levde nu i reservat.

Sitting Bull med ungefär 4 000 anhängare valde att fly till Kanada, under våren 1877. Men till slut var även de tvungna att återvända till USA. Sitting Bull kapitulerade på sommaren 1881, som den sista ledaren för siouxerna i Kanada. Nu var även dessa siouxer, som hade kämpat för sitt land och sin frihet in i det längsta, förvisade till reservat.

Reservatet de flyttade till hade minskat avsevärt i yta sedan 1868. Ungefär 16 000 siouxer levde i reservatet, vilket de ägde tillsammans. Av administrativa orsaker var de olika siouxstammarna tvungna att vända sig till sex olika agenturer för att bli tilldelade sina matransoner. Vid Missourifloden låg Standing Rock- och Cheyenne Riveragenturerna, som servade hunkpapa, blackfoot, sans arcs, minneconjou och two kettle. I söder låg oglalas Red Cloudagentur (Pine Ridge) och brulés Spotted Tailagentur (Rosebud). Två mindre agenturer, Lower Brulé och Crow Creek, låg vid Missouriflodens Big Bendområde.

Siouxreservatet styckas upp ytterligare

På 1880-talet slog den amerikanska regeringen en på en ny politisk väg i sin strävan att få Nordamerikas indianer att komma in i det amerikanska samhället. Denna politiska idé ledde fram till en ny lag 1887, the Dawes General Allotment Act (Allmänna jordfördelningslagen), även kallad för Dawes Act. Lagen skulle göra det möjligt för myndigheterna att dela upp indianreservaten i mindre enheter, som sedan skulle delas ut till varje enskild indian.

I början på 1880-talet kom allt fler nybyggare till mellanvästerns oändliga prärier. Deras högsta önskan var att köpa en bit land och odla upp den. I mitten på 1880-talet började nybyggarna kräva att regeringen skulle dela upp siouxreservatet i mindre enheter. Så att de kunde köpa den överblivna marken. I november 1889 bildades staten Syd Dakota. Eftersom större delen av Syd Dakota utgjordes av siouxreservatet, krävde vita som levde i Syd Dakota att regeringen skulle tvinga siouxerna att acceptera att reservatet styckades upp i mindre enheter. Detta ledde till att myndigheterna genomförde 1889 års jordfördelningsavtal med siouxerna och siouxreservatets slutliga fastställande.

Andedansreligionen och Wounded Knee

Mot slutet av 1880-talet hade siouxerna blivit alltmer missnöjda med livet i reservaten. När de fick höra talas om en indiansk profet, som förkunnade en ny religiös lära, andedansen, som kunde lösa deras problem, blev de intresserade. Profetens namn var Wovoka, vars lära hade spridits till präriens alla indianreservat. Siouxerna, Kicking Bear och Short Bull, började nu predika om andedansen i alla siouxreservat.

Siouxernas intresse för den nya religionen slutade emellertid i katastrof för dem. Sitting Bull anklagades nu för att ligga bakom andedansen som många vita såg som ett uppror mot reservatsystemet. Man bestämde sig för att indianpoliser skulle gripa hövdingen den 15 december 1890. Men allt gick snett när anhängare till hövdingen satte sig till motvärn. Skottlossning utbröt och hövdingen var en av de som dödades denna ödesdigra vintermorgon.

Rädda och chockade anhängare till hövdingen flydde nu söderut till minneconjouhövdingen Big Foot läger. När hövdingen fick reda på att soldater var i antågande flydde han med sitt band mot Pine Ridgereservatet i söder. Den 27 december hejdades de av soldater som tog dem till Wounded Knee Creek i Pine Ridgereservatet. När soldater i gryningen den 29 december skulle avväpna siouxkrigarna uppstod det panik och alla började skjuta på varandra. Vid tolvtiden var allt över. Big Foots minneconjouer hade blivit massakrerade. Armén tog hand om sina döda och lade sårade soldater och indianer i vagnar, och marscherade tillbaka till Pine Ridgeagenturen. Kvar på stridsplatsen låg alla döda siouxer. De flesta låg i högar på slagfältet, andra låg utspridda i raviner och på öppna platser.

På natten började det snöa kraftigt i den nu tysta och lugna Wounded Kneedalen, och ett snötäcke lade sig över kropparna. Tre dagar senare återvände soldater till slagfältet för att begrava de frusna kropparna av 84 män och pojkar, 44 kvinnor och 18 barn i en gemensam grav på en kulle. Den 15 januari 1891 kapitulerar Kicking Bear och ungefär 4 000 siouxer till general Miles och hans trupper i Pine Ridgeagenturen.