Den mellersta siouxgruppen, som talade nokotadialekten, bestod av två stammar, Yankton och Yanktonai. Yanktonstammarna levde öster om Missourifloden i Minnesota, mellan santee- och tetonstammarna.

Yankton (slutbyn)

Yanktonsiouxerna omnämns för första gången i historien på en karta från 1680. År 1700 mötte den franske handelsmannen och upptäcktsresande Pierre Charles Le Sueur en grupp yanktonsiouxer vid Des Moinesflodens källa i sydvästra Minnesota. Han kallade dem för ”Hinhanetons” som betyder ”byn vid det röda stenbrottet”. Namnet syftar på det stenbrott som ligger i området där mötet ägde rum. Siouxerna betraktade detta stenbrott som heligt. De vandrade ofta till platsen för att bryta en speciell rödfärgad sten som kallas för Catlinit som de tillverkade ceremoniella tobakspipor av.

I mitten på 1700-talet lämnade yanktonstammarna sitt ursprungliga hemland som låg vid Red Lakesjön i norra Minnesota. De vandrade rakt söderut till grässlätterna vid Minnesotafloden. Tidigare hade de enbart jagat i detta område. Omkring 1700 korsade stammen Minnesotafloden och slog sig ner i området vid Pipestone Quarry. De betraktade nu allt land mellan övre Des Moinesdalen och fram till Missourifloden i väster som sitt nya hemland. Fastän stammens sju band utnyttjade hela området då de jagade, fördrog de att leva vid Missouriflodens norra strand i Syd Dakota, där Chateau Creek-, James-, Vermillon- och Big Siouxfloderna har sina utflöden. I slutet av 1700-talet drogs vita handelsmän till området. De började nu upprätta en regelbunden byteshandel med yanktonstammen.

Den 29 augusti 1804 stötte Lewis och Clark ihop med en grupp yanktonsiouxer vid Jamesflodens utflöde i Missouri. Indianernas läger låg i närheten av den nutida staden Yankton i Syd Dakota. Det var för övrigt första gången som den amerikanska expeditionen såg tipier som var tillverkade av djurhudar. Nästa dag ägde ett möte rum mellan yankton och expeditionen. Ungefär 70 yanktonsiouxer följde med expeditionen till deras läger. Under mötet förklarade hövdingen, Weuche, att hans folk var fattigt och att de var i behov av en pålitlig handelspartner. Efter mötet uppförde yanktonsiouxerna flera ceremoniella danser och några krigare visade prov på sin skicklighet som bågskyttar. Yanktonsiouxerna bad amerikanerna om gevär, ammunition och whisky, men blev nekade till det. Istället fick de en inbjudan av Lewis, att skicka en delegation till Washington D. C. för att diskutera handelsfrågor med president Jefferson.

År 1812 inrättade handelsmannen Manuell Lisa, den första siouxagenturen i yanktonsiouxernas land. Den var belägen vid Fort Lookout, nära Whiteflodens mynning i Missourifloden i Syd Dakota. År 1830 gav yanktonstammarna bort större delen av sitt land till amerikanarna, genom ett möte vid Prairie du Chien. Vid den tiden hade handelsmän från St. Louis byggd flera handelsposter i området. Det amerikanska pälskompaniet byggde Fort Pierre, vid Missourifloden1832. Fortet kom att bli ett viktigt handelscentrum för stammarna på den norra prärien, inte minst för yanktonsiouxerna. I utbyte av pälsar och hudar erbjöds yanktonsiouxerna bland annat filtar, tyger, kläder, smycken, hushållsartiklar, verktyg, glaspärlor, krut och gevär.

St. Louis mest framgångsrika handelsman var Pierre Chouteau. I början av 1830-talet hade Chouteau börjat ta hjälp av ångbåtar i sin handel med indianerna som levde längs Missourifloden. Chouteau hade dessutom fått i uppdrag av den amerikanska regeringen att transportera och dela ut varor och presenter, som USA hade köpt av honom, till indianerna. Chouteaus båtar förde med sig även nyfikna passagerare från öst, bland annat konstnären George Catlin, européerna Maximillian och Karl Bodmer, ornitologen John Audubon och jesuitmissionären Pierre Jean De Smet.

När yanktonindianernas landområde blev lättillgängligt för vita människor genom handelsmännens försorg, ökade intresset för deras land. Handelsmännen spred ut att de var ett fredsälskande folk och att deras land var bördigt och lämpligt för jordbruk. Flera tiotusentals amerikanare sökte sig nu till den amerikanska västern. Till yanktonsiouxernas land kom statsanställda, järnvägsarbetare och byggnadsarbetare. De åtföljdes av landhungriga jordbrukare, speciellt skandinaver, tyskar och tjecker. Städer som Sioux Falls (grundad 1856 i Syd Dakota) och Sioux City (grundad 1854 i Iowa) byggdes. Vita bosättare tog över mark som ägdes av yanktonstammen i väntan på att staten skulle köpa upp den och sedan sälja ut den till jordbrukare, vilket skedde enligt the Homestead Act 1862.

Yanktonkrigarna kunde ha tagit strid för sitt land, som de mer krigiska tetonerna gjorde. Men de avstod från det. Istället förlorade de allt sitt land genom att stammens hövdingar skrev på ett landavträdesavtal år 1858. I utbyte mot allt land de gav bort, fick de ett reservat i Syd Dakota. De fick även behålla ett litet landområde som omfattades av pipstensdagbrottet i Minnesota.

Yanktonai (lilla slutbyn)

Även yanktonaisiouxerna levde vid Red Lakesjön på 1600-talet. Vid den tiden valde en grupp yanktonaier att flytta till Kanada och blev så småningom kallade för assiniboiner (nakoda). Ända sedan dess har assiniboinerna eller stoney (stenkokarna) betraktats som en egen stam. Yanktonaierna var den nordliga grenen av yanktonstammen. I slutet av 1600-talet lämnade de Red Lakeområdet och vandrade, tillsammans med yankton, ner till Minnesotafloden, som de nådde omkring 1700. I slutet på 1700-talet lämnade de Minnesotafloden, korsade den, och vandrade i en nordvästlig riktning. Omkring 1800, hade de etablerat sig på prärierna öster om Missourifloden, i Nord- och Syd Dakota.

Yanktonaistammen var uppdelad i två grenar, Övre yanktonai och Nedre yanktonai. Yanktonaihövdingen Wanata och hans far deltog på britternas sida i kriget mot amerikanarna 1812. Wanata var den mest betydande hövdingen bland yanktonaierna vid den här tiden. Efter som han var vänligt sinnad till amerikanarna uppmuntrade han, redan på 1820-talet, amerikanska handelsmän att komma till sitt land och bygga handelsposter. En gång om året ägde en stor handelsmarknad rum vid Jamesfloden i östra Syd Dakota, som drog till sig europeiska varor från Kanada. Dit vallfärdade indianer från olika siouxstammar, dels för att idka handel, dels av sociala skäl. Denna handel förde med sig att yanktonaistammen så småningom blev beroende av europeiska varor. Senare förlorade Wanata sitt inflytande över sin stam. Folks missnöje med honom ledde till att han mördades av sitt eget folk 1848.

År 1865 skrev yanktonaistammarna på ett fredsavtal med USA, som ledde till att de förlorade sitt land och slog sig ner i olika reservat. Övre yanktonaigrenen flyttade antingen till Standing Rock- eller till Fort Tottenreservaten i Nord Dakota. De nedre yanktonaierna flyttade till Crow Creekreservatet i Syd Dakota och Fort Peckreservatet i Montana. Båda grenarna levde nära sisseton- och wahpetonstammarna, som de gifte in sig i. En del yantonaier följde även med olika santeeband till Kanada.

Yanktonsiouxernas materiella kultur

Yanktonstammarna använde skinntipier och jordhyddor som bostäder, även om det var enbart yanktonaierna som bodde i jordhyddor, som liknade mandan- och hidatsaindianernas hyddor. De använde även så kallade bullboats, när de skulle korsa vattendrag. Liksom andra stammar i Missouridalen, var yanktonindianernas försörjning baserad på jakt och insamlandet av bär och frukter. De levde även på sina grönsaksodlingar. Bär, frukter och grönsaker var således ett viktigt komplement i deras huvudsakliga köttdiet. Fiske var inte lika viktigt för yanktonaierna som för santeeindianerna. Två stora gemensamma buffeljakter ägde rum varje år, en vid midsommar och en på hösten.

Till vänster ser vi Eagle Man som är iklädd en typisk skjorta för sin stam. Han håller i en rökpipa med långt skaft, vars piphuvud är tillverkad av catlinit. I knäet vilar en piggsvinstaggbroderad skinnpåse, som både pipan och skaftet förvarades i. Till höger sitter Big Blade. Fotografen var Alexander Gardner och året 1872.

Hövdingar och betydande yanktonmän gick klädda i rikt dekorerade skinnskortor med fransar av människohår eller skinn. Liksom hos tetonerna, sydde man fast smala skinnremsor längs skjortärmarna och över axlarna som nådde ner över bröstet och ryggen. Remsorna var dekorerade med infärgade piggsvinstaggar, som bildade geometriska mönster. Senare, när glaspärlan togs i bruk, gjordes dessa mönster med pärlor i olika färger. Vid halsen och nacken sydde man fast en fyrkantig eller triangelformad flik, som även den dekorerades med piggsvinstaggar. 

Bilden visar yanktonsiouxen, Wi Cha Wanmblé, som är iklädd en typisk skjorta för sin stam. Han håller i en rökpipa med långt skaft, vars piphuvud är tillverkad av catlinit. I knäet håller han en piggsvinstaggbroderad skinnpåse, som både pipan och skaftet förvarades i.

Männens traditionella benkläder var skinnleggings. Längs leggingens sidor syddes breda skinnremsor fast, som var dekorerade med piggsvinstaggar. Senare tillverkades benkläderna av tyg, med dekorerade remsor av glaspärlor. I mitten på 1800-talet blev det vanligare att yanktonindianerna dekorerade sina kläder och andra skinnföremål med glaspärlor. Mönstren var geometriska, men de lånade även blommönster från santeeindianerna. Män bar ofta pälsturbaner och stora halsband med grizzlybjörnklor. Senare på 1800-talet började de även bära fjäderbonader av örnfjädrar.

Traditionellt bar kvinnorna klänningar som var sydda av två skinnstycken. Senare lade man till ett tredje stycke vid axlarna som till en början dekorerades med snäckor och senare med glaspärlor. Bland kvinnorna var det populärt att bära halsband som bestod av rörliknande snäckpärlor, så kallade Hair Pipes, som träddes upp på vertikalt hängande läderband.

Yankton Sioux Reservation

År 1858 ledde överhövdingen för yanktonstammen, Struck By The Ree, en hövdingadelegation till Washington. Där gav de upp det mesta av sitt land genom Washingtonavtalet. I utbyte fick de ett eget reservat, Yankton Sioux reservation, i Syd Dakota. Allt som återstod av deras tidigare land, förutom det nya reservatet, var nu en liten landyta som omfattades av pipstensdagbrottet i Minnesota. I utbyte för allt land de gav bort blev de lovade 1.6 miljoner dollar, som årligen skulle betalas ut i form av kontanter och varor. I reservatet skulle det finnas en agentur med statligt anställda tjänstemän. De skulle hjälpa yanktonsiouxerna att bli jordbrukare och boskapskötare.

Struck by the Ree

Genom Jordfördelningslagen från 1887 tilläts regeringen att fördela reservatsmark till enskilda indianer och sälja ut överbliven mark till ickeindianer för kolonisering. År 1929 avstod yanktonstammen från området som innehöll pipstensdagbrottet i sydvästra Minnesota.