Genom ett beslut i den amerikanska kongressen i februari 1887, kom jordfördelningslagen till. Lagen var ett verk av senatorn Henry L. Dawes från Massachusetts. Syften med lagen var att öppna dörren för indianerna så att de skulle komma in i det amerikanska samhället genom att de blev individuella landägare. Lagen omfattades av två viktiga frågor, land och amerikanskt medborgarskap (USA:s indianer erhöll amerikanskt medborgarskap 1924).

Lagen gjorde det möjligt för myndigheterna att dela upp reservat som ägdes kollektivt av medlemmarna i en stam i mindre jordlotter, som sedan delades ut till enskilda indianer. Ursprungligen var det tänkt att bara män skulle bli tilldelade mark. Efter ett tillägg i lagen 1890, kom även kvinnor att omfattas av lagen. Varje vuxen familjemedlem fick 160 acres, ogifta och föräldralösa personer över 18 år tilldelades 80 acres och barn som levde med sina föräldrar 40 acres. I de indianreservat, vars mark endast var duglig som betesmark, fördubblades jordlottens areal till 320 acres.

Den andra frågan gällde amerikanskt medborgarskap. Lagen förordade att indianer som fick en jordlott eller lämnade reservatet och levde bland vita, erhöll automatiskt amerikanskt medborgarskap. Detta skapade emellertid ett skatteproblem. Som amerikansk medborgare var alla markägare tvungna att betala skatt för sin mark. Om indianerna var tvungna att betala skatt, skulle de gå i konkurs om deras jordbruk inte gick med vinst. Regeringen löste det problemet med att indianernas jordlotter skulle förvaltas av den federala regeringen i 25 år. Under denna period kunde indianerna varken sälja sin mark eller bli beskattade. När de 25 åren var till ända, hoppades regeringen att alla indianer som ägde mark hade lärt sig att bruka jorden så att de gick med vinst. Regeringen skulle då kräva skatt av dem som om de var vanliga amerikanska jordbrukare.

När lagen började praktiseras, höjdes den till skyarna av reformisterna. De och regeringen trodde att lagen en gång för alla skulle lösa ”Indianproblemet”, som hade gäckat nationen sedan dess födelse. Koloniseringen av Västern och utrotningen av buffeln, som många stammar var beroende av, skulle få indianen att inse att nu var tiden mogen för att slå sig ner på en bondgård och börja leva som vanliga vita amerikaner. Politikerna ansåg att 25 år, eller ungefär en generation, var tillräcklig lång tid för att få indianerna att smälta in i det amerikanska samhället.

I nära 40 år hade den amerikanska armén bekämpat siouxerna med gevär och kulor. Nu hade politikerna gett sig in i kampen om siouxernas sista landområden. Jordfördelningslagen var vida överlägsen arméns gevär och kulor i kampen om att besegra siouxerna. Den var dödsstöten för deras kultur. Siouxerna var inte längre ett oberoende folk som själva kunde bestämma över sin framtid. En orsak till det var att när enskilda siouxer blev markägare och amerikanska medborgare, förlorade deras traditionella stamstyre sin lagliga rätt över enskilda siouxer och det tidigare reservatet. Redan 1885 hade siouxstammens stamstyre minskat i makt, genom att den Allmänna brottslagen (Major Crimes Act), hade trätt i kraft. Det innebar att brott som begicks mellan två indianer hamnade under Förenta staternas regerings rättskipning.

Ett annat problem med jordfördelningslagen, var att den ledde till att indianerna förlorade mark. När indianerna hade blivit tilldelade sina jordlotter, hade regeringen rätt att dela ut all överbliven mark till nybyggare. Nybyggarna var väl medvetna om lagens innebörd och de krävde att regeringen skulle påskynda processen med att splittra upp reservaten så fort som möjligt. En del nybyggare orkade inte vänta, utan bröt mot lagen och i en del fall mördade, för att komma över en bit indiansk mark.

Det gick inte att lagstifta för att förvandla indianerna till bönder för att de flesta indianer helt enkelt inte ville bli bönder. De som ansträngde sig att bli jordbrukare hade ofta inte råd att köpa plogar, dragdjur, frön eller att borra efter vatten. Dessutom låg de flesta jordlotterna i områden som inte var dugliga för jordbruk, vilket många giriga vita, som hade köpt överbliven mark, fick erfara med tiden.

De flesta indianreservat som blev utsatta för jordfördelningslagen låg i Washington, Idaho, Montana, Nord- och Syd Dakota, delstater som hade tagits upp i unionen 1889 och 1890. Således drabbades de västliga siouxerna mycket hårt av lagen som avskaffades 1934.