Canyon Creek, Cow Island och Cow Creek Canyon

Nez percéerna fortsatte sin flykt österut. När de nådde Yellowstone Lakes norra strand slog de läger där i två dagar. Den 28 augusti bröt de upp och fortsatte norr ut längs Pelican River. De korsade Absarokabergen och lämnade nationalparken den 9 september. De tog sig vidare ner för Clark´s Fork till dess utflöde i Yellowstone River i Montana. Överste Sturgis, som hade övervakat Clark’s Fork för att spärra av vägen för nez percéerna där, hade nu lämnat området. Därför var det fritt fram för nez percéerna att ta sig ner för floden. Sturgis insåg sitt misstag, när hans spejare informerade honom om att nez percéerna hade precis nått Clark’s Fork. Under resans gång, hade unga hetlevrade krigare härjade lite här och var. De var inte intresserade av att ta fångar utan dödade dem hellre. Rancher förstördes och flera gruvarbetare och jägare hade blivit mördade.

Howard hade tagit en annan väg ut ur Yellowstones nationalpark än indianerna. När han nådde Yellowstone River tog han av mot norr och färdades ner för floden. Han beordrade nu Fisher att med sina banockspejare fortsätta i nez percéernas spår. När Sturgis återvände till Clark´s Fork stötte han på Howards spår. De två kolonnerna möttes den 11 september, och slog då läger i dalen. Nez percéerna hade nu ett försprång på 80 kilometer. Eftersom Sturgis kolonn hade utvilade hästar bad Howard honom att ta täten i ett försök att fånga in nez percéerna. Howard skulle komma efter bäst han kunde.

I gryning den 12 september begav sig Sturgis sjunde kavalleriregemente ut efter flyktingarna. Han var nu fast besluten att fånga in indianerna innan de korsade Missourifloden. Sturgis färdades snabbt och tillryggalade flera mil första dagen utan att upptäcka indianernas spår. På morgonen den 13 september, nådde Sturgis kolonn Yellowstone River. Han korsade floden och lite uppgiven beordrade han halt för vila. Sturgis trodde nu att nez percéerna återigen hade kommit undan. Men av sina spejare fick han då veta att de var inom räckhåll för indianerna som befann sig endast femton minuter längre bort. Sturgis beordrade då marsch igen och fick lite senare syn på indianerna för första gången, då han blickade ut över landskapet från en höjd. Indianerna befann sig tre kilometer längre bort, och var på väg mot Canyon Creek´s utflöde i Yellowstone River.

Striden vid Canyon Creek 13 september 1877

Nez percéerna befann sig nu i ett område som påminde om deras hemtrakter. Yellowstonedalen var rik på bytesdjur och det var hit nez percéerna hade längtat ända sedan de hade tvingats lämna sitt hemland i Idaho. De trodde att kråkindianerna skulle välkomna dem och att den vita befolkningen i Montana skulle lämna dem i fred. Sedan Big Holestriden hade Lean Elk valt att färdas genom obebodda trakter för att undvika nybyggare och militära garnisoner. De var nu medvetna om att soldater var väldigt nära dem och försökte undvika en konfrontation med dem.

Sturgis beordrade nu att indianerna, som var på väg in i en ravin, skulle attackeras. Major Lewis Merril´s bataljon och löjtnant Wilkingson’s L-kompani tog täten. Sedan kom kaptenerna Bell och Nowland med sina kompanier. Kapten F. W. Benteen och kapten French, som var chefer över kompanierna H respektive M, hölls i reserv till en början. Merrill’s soldater avancerade nu mot indianerna. De red längs en lång och 30 meter hög ravinvägg som löpte ner mot Canyon Creek. Uppe på ravinen hade nez percéerna placerat ut prickskyttar, som hade till uppgift att stoppa soldaternas avancemang. Även om avståndet var stort, var det dessa krigare som började skjuta mot soldaterna först. En annan grupp med krigare, som leddes av Looking Glass, bildade en eftertrupp och besköt nu soldaterna med jämn eldgivning. Indianernas motstånd fick soldaterna att sakta in. De blev nu beordrade att sitta av och avancera till fots. Det var ett stort misstag. Sturgis trodde att indianerna skulle anta utmaningen och ställa upp på närstrider. Men det var de inte intresserade av. De ville bara få stopp på soldaternas anstormning, så att kvinnor och barn kunde komma in i ravindalen. I slutet av striden höll ett fåtal indianska prickskyttar soldaterna stången, så att nez percéernas huvudgrupp kunde komma bort från området. Än en gång blev soldaterna lurade av nez percéerna.

Striden vid Canyon Creek hade börjat vid halvtolvtiden och slutat vid femtiden på eftermiddagen. Efter striden återvände Sturgis till ravinens mynning och slog läger där för att ta hand om sina sårade. Några timmar senare telegraferade han till sina chefer och berättade att han hade just avslutat en dagslång och mycket hård strid med nez percéerna. Sturgis berättade att armén hade dödat och sårat flera indianer och fångat in flera hundra hästar. Han berättade vidare att han inte för stunden kunde uppskatta sina egna förluster eller sårade. I själva verket förlorade Sturgis två soldater och tolv sårades. Indianerna förlorade inga krigare, men fick tre sårade.

Efter striden vid Canyon Creek fortsatte nez percéerna norrut tills de nådde Musselshell River. Där slog de läger på kvällen den 13 september. Nästa dag korsade de Musselshell River och fortsatte mot Big Snowy Mountains. Färden dit hade varit besvärlig. De var nu trötta och led svårt av att de hade förlorat så många hästar under striden vid Canyon Creek. Dessutom började sammanhållningen i gruppen svikta. Häftiga diskussioner om vägval, bröt nu ut allt oftare. Dessutom var Sturgis återigen i fält efter dem. Han hade nu fått förstärkning av 150 kråkindianer. Dessa indianer, tillsammans med bannockindianer, hade till uppgift att försöka fånga in nez percérna och hålla kvar dem tills Sturgis kom till undsättning.

Kråk- och bannockindianerna trakasserade nu nez percérna under deras vandring norrut. Kråkindianerna dödade minst fem nez percéer och stal över 400 hästar. Nez percéhövdingarna ville inte stanna och bekämpa dessa kråkindianer, eftersom det skulle sinka deras marschfart. Den 21 september tog nez percéerna tillfånga en kråkindian. Han blev piskad och förlöjligad innan han släpptes fri. Nez percéerna var mycket förbryllade över kråkindianernas beteende. De var ju deras bästa vänner, hur kunde de hjälpa soldaterna, undrade de. Troligen var det nu som nez percéhövdingarna beslutade sig för att sätta kurs mot Kanada för att söka asyl där.

Överste Nelson A. Miles ger sig in i kriget

När Howard och Sturgis följde efter nez percéerna nedför Clark’s Fork den 12 september, insåg de att de behövde assistans för att fånga in flyktingarna. Överste Nelson A. Miles, som hade en stark styrka vid Fort Keogh i Montana, kunde kanske hjälpa till. Även om Miles befann sig 240 kilometer nordöst om dem, skickade Howard en kurir med ett brev till honom. Klockan sex på morgonen den 17 september, anlände kuriren till Fort Keogh. I brevet beskrev Howard händelserna efter striden vid Canyon Creek och vädjade om Miles hjälp. Det var speciellt de sista raderna i brevet, som fick Miles att gå in i kriget mot nez percéerna. Howards klagan på hjälp i brevet löd:

”Jag vädjar på fullaste allvar att ni försöker anstränga er till det yttersta att hindra de fientliga indianerna från att fly, eller åtminstone försöker hålla fienden stången tills jag hinner ifatt dem”.

Redan dagen därpå, lämnade Miles sin garnison vid Tongue River. Hans styrka utgjordes av två kompanier, A och D, från det sjunde kavalleriregementet. Senare, under marschens gång, skulle K-kompaniet från det sjunde kavalleriregementet, samt kapten Tylers bataljon, bestående av kompanierna F, och H, från det andra kavalleriregementet, ansluta sig. Miles tog med sig kompanierna B, F, G, I, och K, från sitt eget infanteriregemente, som red på beslagtagna indianponnyer. Andrelöjtnant, George P. Borden, eskorterade trängen med 29 man, som även hade till uppgift att bemanna artilleripjäserna. Dessutom medföljde flera vita och 30 sioux- och cheyennespejare. Tillsammans utgjorde Miles styrka till 520 officerare, meniga, spejare och civila.

Nelson Appleton Miles

Flera av Miles officerare och meniga var erfarna indianbekämpare. De hade nyligen deltagit i expeditioner mot siouxer och nordcheyenner. Efter det sjunde kavalleriregementets decimering i striden vid Little Bighorn sommaren 1876, hade Miles ensam lett sitt femte infanteriregemente i flera framgångsrika expeditioner i Montana, och utkämpat flera strider mot siouxer och cheyenner, som hade bidragit till att de kapitulerade våren 1877.

Händelsen vid Cow Island, den 23 september

Den 20 september nådde General Howards styrka Musselshell River och slog läger där, endast några kilometer från Sturgis styrka. Vid Musselshell River fick Howard och Sturgis reda på att överste Miles nu hade gett sig in i jakten på nez percéerna. Nez percérna visste inget om Miles, de hade lite att frukta. De färdades trots det så fort de kunde mot Missouri River. Prärielandskapet de nu färdades igenom var ogästvänligt. Men på en del platser fanns det gott om bison, hjort och antelop. Vid Judit Basin, stötte de på kråkhövdingen Dumb Bulls band, och från dem stal nez percékrigarna flera hundra hästar, som de bytte ut mot sina egna utslitna hästar.

Indianernas höga vandringstempo hade gett dem ett stort försprång över Howard och Sturgis, men det hade även resulterat i att många sjuka och gamla hade dukat under. Den 23 september anlände nez percéerna till en flodövergång vid Missourifloden, som kallades för Cow Island. Cow Island var två stora och flera mindre trädbevuxna öar i Missourifloden, cirka 192 kilometer nedströms från Fort Benton. Flodens bredd var vid övergången cirka 700 meter. Väster om Cow Creeks utflöde i Missourifloden, låg Cow Island Landing, ett depåstopp för ångbåtar som lastade av sin militära- eller civila last där, för vidare distribution längs landvägen till militära fort och nybyggen. Tre civila samt sergeant William Molchert och hans tolv soldater befann sig på platsen. Deras uppgift var att vakta 50 ton varor som låg lagrade under presenningar, i väntan på att bli transporterade med häst och vagn till olika platser i Montanaterritoriet. Det fanns inga permanenta byggnader vid Cow Island, utan soldaterna fick nöja sig med att bo i tält. De hade blivit varnade att nez percéerna kanske kunde dyka upp i området, så soldaterna hade därför byggt bröstvärn runt sitt lilla tältläger.

När nez percéerna anlände till Cow Island, vadade de över Missourifloden och slog läger tre kilometer uppströms från Cow Creeks mynning. Några nez percékrigare red sedan ner till depån och bad där att få köpa mat. Sergeant Molchert gav indianerna en säck med skorpor och lite bacon. Han bad dem sedan att gå iväg, vilket de gjorde. Strax före solnedgången, blev soldaterna plötsligt beskjutna av nez percéerna, Två civila sårades i inledningen av skottlossningen. Krigare hade tagit sig oupptäckta till förråden och plockat åt sig mängder av mat och varor. Några unga krigare satte sedan eld på presenningarna, vilket orsakade en enorm rökutveckling.

Händelsen vid Cow Creek Canyon, den 25 september

På morgonen den 24 september hade nez percéerna lämnat Cow Island och begivit sig norrut mot den kanadensiska gränsen. Samma morgon anlände major Guido Ilges och löjtnant E. E. Hardin med 36 beridna volontärer till Cow Island Landing. De hade kommit från Fort Benton och beslöt sig nu för att följa efter nez percéerna. På kvällen den 24 september slog nez percéerna läger i närheten av ett vagnståg i Cow Creek Canyon. På morgonen sköt en nez percékrigare ihjäl en kusk med namnet Barker och sårade två andra. De andra kuskarna lyckades söka skydd i ett närbeläget skogsområde. När Ilges närmade sig platsen var krigarna sysselsatta med att plundra vagnarna. När de upptäckte soldaterna satte de vagnarna i brand och utväxlade några skott med Ilges män på långt avstånd. En av volontärerna dödades. Majoren insåg nu vilka utmärkta skyttar nez percéerna var, och tyckte det var bäst att återvända till Cow Island Landing.

När nez percéerna lämnade Cow Island och fortsatte sin flykt mot norr, låg den kanadensiska gränsen endast 128 kilometer längre fram. De var nu fast övertygade om att både general Howard och major Sturgis låg minst två dagar efter dem. Därför tog man det nu lugnt, saktade in på takten, och lät folk ta igen sig. Under den tre månader långa flykten hade ledarna varit oeniga om vilken väg man skulle välja. Denna osäkerhet hade varit psykiskt påfrestande för framförallt kvinnor och barn. Många hade förlorat vänner och släktingar i strider mot armén sedan de hade lämnat Idaho. Även oron över plötsliga arméattacker och matförsörjningen hade satt stor press på dem. Vädret hade också gjort sitt för att sänka deras moral.

En av kuskarna, O. G. Cooper, hade studerat nez percéernas läger på nära håll när de hade slagit läger i närheten av varandra i Cow Creek Canyon. Hans iakttagelser ger oss en bra bild över nez percéernas tillstånd, bara några dagar innan de slog läger vid Bear´s Paw. Cooper berättade följande:

”Jag försökte räkna indianernas antal under tiden de vandrade omkring bland vagnarna. Naturligtvis kunde jag inte göra det med exakt noggrannhet. Men så vitt jag förstod var de mellan 700 till 800 män, kvinnor och barn, kanske flera. Jag uppskattar krigarnas antal till 400. Jag noterade att de unga krigarna hade få patroner i sina bälten, medan de äldre och medelålders krigarna såg ut att vara bättre försedda med patroner. Men jag tror att de alla hade ont om ammunition, eftersom de var så angelägna om att köpa det från oss. Indianerna hade få tipier med sig. När de slog läger började de omedelbart att hugga ner grenar. Indianerna var beväpnade med flera olika typer av gevär, många hade arméns gevär…Deras djur var i mycket dålig kondition, många hade skavsår på rygg och ben, men de hade även en del fina hästar. Jag såg minst ett dussin hästar som var brännmärkta… Det fanns även flera mulor och hästar som ägdes av armén. Ungefär tjugo av deras hästar, som dog av utmattning eller var halta, övergavs av dem under deras färdväg längs Cow Creek”.

När nez percéerna gick in i Yellowstones nationalpark hade en oenighet bland hövdingarna uppstått angående vem som skulle fortsätta att leda dem. Denna tvist hade fortfarande inte blivit löst när de lämnade Missourifloden bakom sig. Dispyten gällde om Lean Elk, som hade tagit över ledarskapet från Looking Glass efter Big Holestriden, eller att just Looking Glass kulle fortsätta att leda nez percéerna. Lean Elk förespråkade en snabb flykttakt, vilket kvinnor, barn och sårade hade lidit av. Looking Glass hade hela tiden ansett att de skulle färdas långsammare. Han fick nu stammens förtroende att leda dem och tog således tillbaka ledarskapet från Lean Elk.

Nez percéerna lämnade nu Cow Creeks flodområde och tog sig ut på den stora grässlätten mellan Missourifloden och Milk River. De följande dagarna förflyttade de sig i en behaglig takt. Kvinnor och barn fick nu äntligen återhämta sig. De färdades vidare längs randen av Bear’s Paw Mountains tills de nådde Snake Creek.