Nez percéernas land och tidiga historia

När jorden hade skapats och det ännu inte fanns några människor levde ett gigantiskt monster i Clearwaterområdet. Hans kropp var så stor att den fyllde ut hela den vackra Kamiahdalen. För att stilla sin hunger åt han upp alla djur som kom i hans närhet på flera kilometers avstånd. En dag hoppade en prärievarg ner i monstrets hals och skar upp hans hjärta med en stenkniv. Sedan styckade han upp kroppen i små bitar och kastade ut dem över jorden så att alla indianstammar skapades. Men räven påminde prärievargen om att han hade glömt området där monstret levde. Han kramade då ut de sista blodsdropparna från monstrets hjärta och lät dem falla ner på marken så att Nee Mee Poo, ”Människorna”, eller nez percéindianernas skapades.

Platåregionen

Stammens skapelseberättelse påvisar att de har levt i gränstrakterna mellan Oregon och Idaho i nordvästra USA sedan urminnes tider. Nez percéindianerna levde i platåregionen, som sträcker sig från British Columbia i Kanada i norr till de östra delarna av Oregon och Washington i söder. Den omfattades även stora delar av norra Idaho och nordvästra Montana. Platåregionen bjuder på stora geografiska kontraster, som mäktiga floder, skogbevuxna bergskedjor, djupa dalar och öppna ängsmarker. Columbia River och Frazer River i norr utgjorde tillsammans livsnerven för regionen och dess folk. Floderna var rika på fisk, speciellt lax, som kom från Stilla havet och vandrade upp i floderna. Området var olämpligt för jordbruk och var glest befolkat. Buffeln saknades, men kronhjort, rådjur och bergsfår var vanliga.

De flesta platåindianer var fredliga. De livnärde sig på att samla in bär och rötter, samt på jakt och fiske. Laxfisket var rikt och bedrevs med håv, nät och spjut. Fångsten röktes och hängdes upp på träställningar för framtida behov. Platåns folk bodde i nergrävda hus av snedställda stockar som var täckta med jord. Det förkom även tipiliknande bostäder som var täckta med mattor vävda av säv, samt gemensamma långhus, som kunde hysa flera familjer.

Landet

Nezpercéernas traditionella hemland omfattades av nordcentrala Idaho, sydöstra Washington och nordöstra Oregon. De talar ett språk som tillhör språkfamiljen Shahaptian. Även andra stammar i området, som umatilla, walla walla och yakima, tillhör denna språkfamilj.

När Lewis och Clark stötte på nez percéerna 1805, kallade de dem för Chopunnish. Lite senare, omkring 1835 gav fransk-kanadensiska handelsmän dem namnet ”Nez Percé” som betyder genomborrade näsor. Så småningom blev namnet accepterat och uttalas med amerikansk accent, nez purs eller nez purses, hellre än det franska uttalet. På sitt eget språk kallar nez percéerna sig för Nee Mee Poo, som betyder ”Människorna”.

Skiss i blandteknik av Alfred Jacob Miller som föreställer en nez percéindian. Miller har målat honom i profil för att kunna visa ringen i näsan och överdrivet stora öronsmycken.

Före hästens införande på 1700-talet levde nez percéerna i små självständiga fiskebyar som låg utspridda längs Snake-, Salmon- och Clearwaterfloderna. De levde i jordhyddor eller konformade hyddor som liknade prärieindianernas tipier. Det fanns även gemensamma långhus, som flera familjer kunde bebo. De försörjde sig genom att samla in bär och rötter, genom jakt och fiske. Lax, som fångades med spjut, nät, krokar eller fällor, var dock huvudfödan.

När hästen infördes i området började en del nez percéband överge sina permanenta byar och tog upp en halvnomadisk livsstil. De sökte sig till prärierna i Montana och Wyoming för att jaga buffel eller genomföra plundringståg. Vissa jaktlag kunde stanna på prärien i två eller tre år. Där kom de i kontakt med prärieindianer och med tiden började de lägga sig till med vanor från präriekulturen. De lånade in typiska kulturella särdrag, som skinntipier, fjäderbuskar och geometriska mönster i konsten.

Lewis och Clarkexpeditionen 

När Meriwether Lewis och William Clark i september 1805 med sin expedition hade passerat Klippiga bergens krön på den stora upptäcktsresan västerut, var samtliga deltagare så plågade av hunger och sjukdomar att de var helt försvarslösa. De befann sig nu i nez percéernas land. De hade med lätthet kunnat göra slut på hela expeditionen. Men istället hälsade de amerikanerna hjärtligt välkomna och gav dem husrum och mat. Detta vänliga bemötande grundlade en lång vänskap mellan vita och nez percéstammen. I allmänhet var goda förbindelser mellan indianer och vita ofta kortvariga. Nez percéerna lyckades mot alla odds leva i fredlig samvaro med sina vita grannar i 62 år.

Vid tiden för nez percéernas första möte med den vite mannen ägde de inga skjutvapen. De var således sårbara för attacker från stammar som var beväpnade med eldvapen. Nez percéerna hade hört talas om expeditionen och hoppades att den nu skulle förse dem med gevär. Amerikanerna togs emot av Twisted Hair och andra nez percéhövdingar. Indianerna förklarade för amerikanerna att det var bättre att färdas i kanoter istället för till häst den sista biten ner till kusten. Twisted Hair och hans två söner visade expeditionen lämpliga träd som de kunde göra kanoter av. Under indianernas överinseende byggde amerikanerna fem kanoter på tio dagar. Hövdingen ritade en karta på en skinnbit som visade vägen till stillahavskusten. Han lovade också att ta hand om deras hästar medan expeditionen fortsatte sin resa ned till Stilla havet, tills de kom tillbaka igen.

När expeditionen så återvände till nez percéerna, i maj 1806, lämnade Twisted Hair tillbaka hästarna och alla de andra föremål som han hade förvarat åt dem. Amerikanerna stannade kvar hos indianerna fram till juni månad i väntan på att snön skulle smälta i bergen. I sin dagbok beskrev William Clark Twisted Hair som en gladlynt och ärlig man, och att nez percéindianerna var ett lugnt och civiliserat folk. De var goda lyssnare och villiga att lära sig nya saker, men samtidigt modiga och stolta. Lewis och Clark visade sin uppskattning till detta ödmjuka folk genom att dela ut presenter i form av medaljer, tyger, tobak, glaspärlor, flaggor och tygremsor till hövdingarna.

Handelsmän och missionärer

Långt innan européernas ankomst till platåområdet var nez percéstammen involverade i ett vidsträckt handelsmönster med andra indianstammar. De handlade med kråkindianer, flatheads och siouxer i öst. I väst idkade de handel med palouse, walla walla och chinook. Handelsmän från det engelska North West Company var de första vita som tog kontakt med nez percéerna, vilket ägde rum i början på 1800-talet. År 1818 byggde North West Company Fort Nez Perce’s vid Columbiafloden. När North West Company köptes upp av Hudson Bay Company döptes fortet om till Fort Walla Walla.

Nez percéerna blev djupt imponerade av de vita handelsmännen och pälsjägarna. De ansåg att de hade övernaturliga krafter, eftersom deras handelsvaror var så fantastiska. Handelsmännen slogs av att nez percéerna var så fredliga och ärliga. De var speciellt imponerade av deras religion, som de tyckte hade stora likheter med kristendomen. Omvänt tyckte nez percéernas att de vitas religion var mycket intressant. De beslutade sig nu för att skicka en delegation till de vitas land för att skaffa mer kunskap om deras bok (Bibeln) och andliga värld.

År 1831 reste tre nez percéer, hövdingen Black Eagle, de unga krigarna Rabbit’s Skin Leggings och No Horn on His Head och flatheadindianen Man of the Morning, till Saint Louis, för att lära sig mer om den kristna läran. Delegationen leddes av Lucuien Fontenelle och Andrew Drips från North West Company. De anlände till Saint Louis i oktober 1831. Där träffade de general William Clark och biskop Joseph Rosati. William Clark var nu guvernör över Missouri och chef över Indian Affairs. Den sista oktober dog Black Eagle i en sjukdom och fick en kristen begravning på den katolska kyrkogården. En månad senare dog Man of the Morning, även han fick en kristen begravning.

Rabbit´s Skinn Leggings och No Horn on his Head målade av George Catlin

Året därefter påbörjade Rabbit’s Skinn Leggings och No Horn On His Head sin hemresa. De färdades norrut på Missourifloden ombord på hjulångaren Yellowstone. Vid Fort Pierre gav en grupp siouxer en fest för dem. De kläddes i siouxskjortor och blev avmålade av konstnären George Catlin. Tillsammans med Catlin fortsatte de unga nez percéerna sin hemresa ombord på Yellowstone till Fort Union. Där avled No Horn on His Head i den vite mannens sjukdom. Han begravdes i närheten av Yellowstoneflodens mynning. Rabbit’s Skin Leggings fick nu fortsätta hemresan på egen hand. På hösten 1832 anslöt han sig till ett nez percéband som jagade buffel i västra Montana. Jaktlaget överraskades emellertid av svartfötter och Rabbit’s Skin Leggings dödades.

Missionärerna

Trots det korta besöket i Saint Louis och indiandelegationens tragiska öde blev katolska och protestantiska missionärer intresserade av nez percéerna. År 1836 reste Marcus Whitman och Henry Spalding tillsammans med sina fruar till nez percéernas land. Paret Spalding etablerade nu en missionsstation vid Lapwai. Mellan åren 1836 till 1847, missionerade Spalding outtröttligt bland nez percéerna. Han predikade om Gud och Djävulen, himlen och helvetet och om gott och ont. Indianerna var mottagliga för denna lära, för enligt deras egen tro hade religiösa ledare en god och en dålig sida. Spalding ansåg att det var viktigt för nez percéerna att överge sitt nomadliv och slå sig ner i små fasta samhällen för att de då skulle kunna ta emot det kristna budskapet på bästa sätt. De skulle sluta upp med buffeljakter och laxfiske och bli jordbrukare istället. Många nez percéer följde nu Spaldings råd. Tre år senare hade ungefär ett hundra familjer konverterat till kristendomen och blivit jordbrukare. Ytterligare en missionsstation byggdes vid Kamiah. Många nez percéindianer gillade emellertid inte vad missionärerna lärde ut. Stammen splittrades därför upp i en kristen grupp och en konservativ grupp, som tog avstånd från missionärernas läror och istället ville bevara sina gamla traditioner.

Whitmanmassakern

På 1840-talet ökade kontakten med vita våldsamt genom Oregonleden. Många vita var ute efter nez percéernas land och dessutom förde de med sig sjukdomar. År 1846 härjade smittkopporna i området. Året därpå ryktes flera hundra indianer bort i mässlingen. Nez percéerna bad nu Spalding att lämna området. När han vägrade göra det attackerade några ursinniga nez percékrigare missionsstationen. 

Hösten 1847 bröt mässlingen ut bland cayuseindianerna, som levde sydväst om nez percéerna. Marcus Whitman och hans fru missionerade bland cayuseindianerna och hade etablerat en missionsstation vid Waiilatpu i närheten av Fort Walla Walla i Washington. Whitman fick nu skulden för sjukdomsutbrottet. Den 29 november dödades Whitman, hans hustru Narcissa och elva andra vita. Indianerna plundrade och förstörde missionsbyggnaderna. Denna händelse fick Spalding att till slut lämna sin missionsstation.

Resultatet av Whitmanmassakern var krig mot cayuse- och palouseindianer. En styrka av nybyggare, som senare förstärktes av militärer, tog upp jakten på indianerna. Slutligen överlämnade sig fem cayuseindianer till myndigheterna i Oregon. De dömdes till döden och hängdes den 3 juni 1850.

Fredsmötet vid Walla Walla 1855

År 1853 skapades Washingtonterritoriet. Major Isaac Stevens blev territoriets första guvernör. Han var en handlingens man och fylld av visioner. Liksom många amerikaner under den här tiden trodde Stevens att USA, med Guds hjälp, hade rätt att erövra allt land på den amerikanska kontinenten, från kust till kust. Stevens ville naturligtvis locka nybyggare till sitt territorium och utvidga USA:s land ända fram till Stilla havet.

År 1855 uppskattades nez percéstammens befolkning till ungefär 3 600 individer. Samma år bjöd guvernör Stevens in platåregionens alla indianstammar till en fredskonferens vid Mill Creek, en biflod till Walla Wallafloden. Den 23 maj anlände guvernör Stevens med ett hundra civila och militärer till mötesplatsen. Där slog de läger och gjorde sig klara att ta emot indiandelegationerna. Dagen därpå dök ungefär 2 500 nez percéer upp. Lawyer var deras ledare och huvudförhandlare. Han var kristen och litade blint på amerikanerna och var för fred och utveckling åt sitt folk. Därefter kom de andra stammarna, cayuse, yakima, umatilla och walla walla. Sammanlagt hade drygt 5 000 indianer kommit till mötet.

Samtalen påbörjades den 29 maj. Under två veckor förklarade regeringens representanter för indianerna att de hädanefter skulle bli tilldelade särskilda landområden, som var reserverade för enbart dem. Regeringen hade tänkt sig tre reservat i Washingtonterritoriet. Reservaten skulle tillhöra indianerna och inga vita hade tillträde till dem utan indianernas godkännande. Nez percéerna tilldelades det största reservatet, vilket omfattade områden i sydöstra Washington, nordöstra Oregon och centrala Idaho.

Under tiden samtalen pågick, anlände ett beväpnat nez percéband, under ledning av krigsledaren Old Looking Glass. Bandet hade precis återvänt från en tre års vistelse på prärien. De uppträdde hotfullt och viftade med en färsk skalp som dinglade från en pinne. Old Looking Glass var besviken över Lawyers och de andra hövdingarnas eftergifter mot amerikanerna. Från hästryggen höll han ett kort men skarp tal till dem:

”Mitt folk”, sade han. ”Vad har ni gjort? Under tiden jag har varit borta har ni sålt mitt land. Nu har jag kommit hem och det finns ingen mark jag kan resa min tipi på”.

Förhandlingarna sköts upp omedelbart. När förhandlingarna återupptogs den 11 juni hade en majoritet av nez percéerna i en omröstning slagit fast att Lawyer var överhövding och att Old Looking Glass kom på andra plats. Avtalet undertecknades nu av 56 hövdingar, inklusive Old Looking Glass. Samtliga nez percéhövdingar, förutom Lawyer och hans följeslagare, ogillade avtalet. När avtalet ändå hade skrivits under, erhöll hövdingarna presenter som tack för besväret. Därefter lämnade parterna Mill Creek.

Nez percéerna hade nu avstått från stora delar av sitt land. För förlorade landområden lovade USA att bygga skolor, sågverk, mjölkvarnar och handelsbodar i reservatet, samt skicka lärare och en agent till reservatet. Dessutom blev stammen lovad 200 000 dollar i varor. Hövdingarna belönades med en årslön på 500 dollar under de nästkommande 20 åren. Syftet med reservatet var att öppna upp indianland till vita nybyggare på fredlig väg, för att undvika ett grymt och kostsamt indiankrig. Nez percéerna tilläts inte flytta till sitt reservat förrän ett år efter att kongressen hade godkänt avtalet. Avtalet godkändes först den 8 mars 1859, och därför betaldes inte pengarna ut till nez percéerna förrän året därpå. Då hade man redan hittat guld i reservatet och tiotusentals guldletare vistades redan inom dess gränser.

Nez Percéavtalet 1863

Redan 1852 hävdade malmletaren, Elias Pierce, att det fanns guld i Bitterrootbergen. År 1858 hittade Pierce och hans partner, Seth Ferell, guld längs Clearwaterfloden, i hjärtat av nez percéernas land. Två år senare fann man guld längs en biflod till Clearwaterfloden. Nez percéavtalet förbjöd vita att beträda reservatet. Nez percéagenten, A. J. Cain, lyckades till en början hindra vita malmletare att ta sig in i reservatet. Men när nyheten om att det fann guld i reservatet blev känd bland den stora allmänheten, strömmade hoppfulla guldletare in i det. De struntade i agenten, avtalet och nez percéindianerna, som protesterade mot lagbrytarna.

Vita i området började nu sätta press på regeringen att de skulle förhandla fram ett nytt avtal med nez percéerna. De ville att reservatets gränser skulle ändras, så att det hamnade utanför områden som hade guldfyndigheter. I juli 1862 reste tre regeringsrepresentanter, Calvin Hale, Charles Hutchinson och S. D. Howe till Fort Lapwai för att diskutera ett nytt avtal.

Ett år senare hölls ett stort möte med nez percéerna vid Fort Lapwai. Hale förklarade för hövdingarna att syftet med mötet var att ogiltigförklara det gamla fredsavtalet från 1855 och förhandla fram ett nytt avtal. Det nya avtalet skulle innebära mindre reservatsyta. Alla hövdingar protesterade när de fick höra det, och sade att de inte ville sälja sitt land. Även den vitvänlige Lawyer satte sig emot det nya avtalet. Hale försökte då övertyga hövdingarna om att regeringens förslag om ett minde reservat var bra för nez percéerna. Armén kunde då lättare skydda nez percérna och malmletarna kunde leta efter sitt guld utanför reservatets gränser. Men hövdingarna gick inte på Hales argument. De vägrade att sälja sitt land. Fredskommissionen höll då enskilda samtal med hövdingarna för att få dem att ändra på sig. Lawyer, som hade skrivit på 1855 års avtal, ändrade sig nu och menade att det nya reservatet var tillräckligt stort för nez percéerna. Han och andra vitvänliga hövdingar sade nu att de var villiga att skriva på avtalet. Andra hövdingar ansåg att myndigheterna inte hade laglig rätt att reducera nez percéreservates yta utan stammens samtycke.

Utan att ta hänsyn till motståndarna till det nya reservatet drev amerikanerna igenom det nya avtalet. Lawyer och 51 nez percéer, alla utom en var kristna, undertecknade avtalet den 9 juni 1863. Nez percérna hade nu avtalat bort tre fjärdedelar av sitt land och accepterat att flytta ihop till ett litet smalt reservat i nuvarande Idaho. Som kompensation för landområden som nez percéerna avtalade bort, betalade regeringen 8 cent per acre.