Familjen och banden

En cheyenne tillhörde dels en familj men också ett band. Den minsta enheten inom stammen var storfamiljen. Den bestod av föräldrar, gifta döttrar, deras makar och barn, ogifta söner och döttrar. Det var männen i storfamiljerna som hade till uppgift att skaffa mat, medan kvinnorna skötte hushållet. En storfamilj var på så sett självförsörjande.

Av säkerhetsskäl och sociala orsaker levde dock flera storfamiljer tillsammans i en större grupp som bildade ett band. Ett band kunde bestå av 300 till 350 personer. Under större delen av året levde banden för sig själva. Det var endast under sommarmånaderna, då stammens viktiga religiösa ceremonier och stamjakter ägde rum, som banden kom tillsammans och bildade ett gemensamt läger. Cheyennestammen bestod av tio band, som var och en hade mycket märkliga smeknamn. De tio banden är som följer:

Omisis eller Ohmeseheso (ätarna). Omisis var det största banden i norr, och är synonymt med nordcheyennerna. Bandets medlemmar påstår att de har fått namnet av att de var skickliga jägare som försåg dem ständigt med mat. Andra påstår att namnet kommer sig av att de åt vadsomhelst.

Heviqsnipahis (bränd aorta). Man tror att namnet kom till för länge sedan under en krissituation då ett rostat buffelhjärta användes som piphuvud. De kvinnliga medlemmarna i detta band hade för vana att alltid sitta med sina fötter till vänster. Alla andra cheyennekvinnor sitter med sina fötter åt höger.

Hevatanui (hårrepsmännen). Detta band är känd för att använda rep av flätat buffelhår istället för råhud. Det sägs att detta band gick i täten för cheyennerna, när de migrerade ut på prärien och nådde fram till Black Hillsområdet.

Oivimana (skabbig). Namnet kommer av att en hövding i bandet ådrog sig en hudinfektion från en skabbig buffelhud som han använde till sadelfilt. Andra medlemmar i familjen ådrog sig sedan samma hudsjukdom.

Isometannui (åsmännen). Bestod av en grupp familjer som bröt sig loss från hårrepsmännen. De föredrog att leva i bergen vid Smoky Hillflodens källa i Colorado.

Oktouna (framskjutande käkar). Namnen kommer av att medlemmarna var kända för att tugga så våldsamt att käkarna skjuter framåt.

Haunowa (fattiga). Namnet på detta band är okänt.

Sutai. Medlemmarna i detta band kommer från sutaistammen som cheyennerna kom i kontakt med i början på 1800-talet.

Wutapiu (de som äter med siouxerna). Bandet bestod av en grupp siouxer som för länge sedan kommit in i stammen. Namnet kommer från siouxspråket och betyder ätare.

Masikota (grått hår). Bandet kallas även för ”utsträckta ben”. Namnet kommer av att det fanns ett stort antal barn som var gråhåriga.

Fredshövdingarna

Grunden i cheyennernas sociala struktur var den rådgivande församlingen, bestående av fyrtiofyra fredshövdingar. Även om krigsföring var viktigt för cheyennerna och att de försvarade sig mot fiender för att överleva, ansåg de att den största faran för cheyennerna var förfall inom stammen. Således värdesatte man fredshövdingarnas lugn högre än de aggressiva krigsledarna. Cheyennerna gjorde en stark åtskillnad mellan civila ledare och militära ledare. Alla fredshövdingar hade en gång i tiden varit erkänt modiga krigare. När en ledare för ett krigarsällskap valdes till fredshövding, var han tvungen att avgå från sin post.

De fyrtiofyras råd bestod av fyra hövdingar från varje band. De valdes på en period av tio år. Dessutom fanns det fyra överhövdingar, som samtidigt hade prästerliga funktioner och medverkade i cheyennernas stora ceremonier.

Fredshövdingarna var mogna män i fyrtioårsåldern. De hade passerat sin aktiva krigarålder och förväntades inte längre att dra ut i strid. Kraven på fredshövdingarna var mycket högt ställda. För att bli vald till fredshövding krävdes det mer än militära meriter. En fredshövding skulle ha ett jämt humör, vara vis, snäll, bry sig om sina medmänniskor, ha ett stort mod och vara generös. Han skulle ha förmågan att få med sig folk och tala vanliga människors språk. Dessa egenskaper var något som cheyennerna högaktade. I praktiken innebar det att en fredshövding alltid gav till de fattiga. Om någon ville låna något av en hövding gav han det till honom utan att tveka.

En händelse som ägde rum någon gång under första hälften av 1860-talet, belyser hur måna fredshövdingarna var om sitt folk.

Sydcheyennen Pawnee var en odåga som ung. Han hade en ful ovana att ”låna” hästar utan att be om lov och sedan strunta i att lämna tillbaka dem. Han stal även kött som hängde från träställningar för torkning.

En dag stal Pawnee tre hästar och begav sig ut på en lång ridtur västerut. På den fjärde dagen blev han upphunnen av en grupp bågsträngskrigare. De hade tagit upp jakten på honom för att skipa rättvisa. Du har stulit hästarna, skrek de till Pawnee. Sedan slet de ner honom från hästryggen så att han föll ner på marken. Där låg han hjälplös och fick ta emot slag av krigarna så att han inte kunde resa sig. De förstörde hans vapen och sadel. De skar sönder hans filt och mockasiner. Slutligen tog de hans mat och försvann med hästarna. De lämnade kvar Pawnee ensam där ute på den ödsliga prärien. Pawnee var så illa misshandlad att han inte kunde röra på sig.

Nästa dag försökte Pawnee ta sig hemåt. Han promenerade så gott han kunde under hela dagen. Sent på eftermiddagen kom han till en å och stannade där. Hans fötter blödde och han kunde inte gå en meter till. Han kröp upp på en kulle för att därifrån leta efter en plats att dö på. Från kullen och tittade ut över landskapet. Han kunde inte röka för hans pipa och tobak hade bågsträngskrigarna tagit ifrån honom. Han satt där alldeles naken och tittade på sina blödande fötter och funderade över många saker.

Plötsligt såg han en jägare vid horisonten. Jägaren red fram till honom och steg ner från hästryggen och kramade om honom. Det var High Backed Wolf, som trots sin ungdom var en fredshövding. Han lade sin filt om Pawnee och tog honom till sitt läger. Där gav High Backed Wolfs hustru Pawnee mat och såg till hans skador.

High Backed Wolf kallade till sig de andra hövdingarna som fanns i lägret och talade till dem: 

”Det här är första gången sedan jag blev vald till hövding som jag har träffat på en så utslagen man. Nu skall jag ge honom kläder. Under tiden jag ger honom nya kläder och utrustning skall jag inte ställa några frågor. Därefter skall jag ta reda på hur det kommer sig att jag hittade honom naken”.

Pawnee fick både flytande och fast föda. Sedan stoppade High Backed Wolf sin pipa med tobak. Han höll upp den i de fyra vädersträcken och bad: 

”Detta är min första goda gärning som hövding. Hjälp denna man att berätta sanningen”.

Därefter rökte Pawnee och de andra hövdingarna i pipan. När rökstunden var över vände sig High Backed Wolf till Pawnee. Han frågade honom om det var fienden som var orsaken till hans eländiga tillstånd eller om det var av någon annan anledning. Du såg mig röka i pipan och du har rökt i pipan, så nu måste du sanningsenligt berätta vad som har hänt. Om du gör det kommer Gud att hjälpa dig. Pawnee berättade då hela historien. Han avslöjade vem som ägde hästarna och att det var män från krigarsällskapet bågsträngarna som hade straffat honom.

High Backed Wolf kände till att Pawnee var en odåga. Han sade åt honom att han var tillräckligt gammal att veta vad som är rätt och fel. Han läxade nu upp honom. ”Du har deltagit i flera strider”, sade High Backed Wolf, sluta upp med de här dumheterna omedelbart. Du vet av vi cheyenner inte tar hästar från varandra, utan stjäl dem från våra fiender. Jag tycker att du skall gå med i ett krigarsällskap. Där får du lära dig hur en cheyenne skall uppföra sig. Nu skall jag hjälpa dig. Jag är hövding och min uppgift är att värna om cheyennerna.

High Backed Wolf gav nu Pawnee kläder, en häst, en pistol och en pumafäll. De andra hövdingarna gav honom bäverskinn, så han kunde fläta sitt hår, pärlor, mockasiner och två hästar. Pawnee tog emot alla gåvor. Han skämdes så mycket över vad han hade ställt till med, att han beslutade sig för att inte återvände till sydcheyennerna. Han gick med i vargsällskapet och blev så småningom en av fyra ledare för det sällskapet.

Det fanns två fredshövdingar med namnet High Backed Wolf. Den äldsta av dem skrev på cheyennernas första fredsavtal med Förenta staterna 1825. Den yngre sydcheyennen, High Backed Wolf, som tog hand om Pawnee som ung fredshövding, dödades i striden vid Platte Bridge 1865.

Förutom de fyra överhövdingarna fanns det en femte hövding (Sweet Medicine Chief), som var intimt förknippad med Sweet Medicine, cheyennernas kulturhero. Han hade viktiga prästerliga funktioner, speciellt i medicinpilceremonien. Hövdingarna rådgjorde om vardagliga problem, men även i ärenden som rörde hela stammen. Hövdingarådet bestämde över krigarföreningarna. De stiftade deras lagar och tog beslut om vilka som skulle bestämma över ordningen vid lägerförflyttningar. Hövdingarådet fungerade även som en domstol, dömde eller skapade fred mellan två parter.