Cheyennerna på den södra prärien

Första gången cheyennerna ingick ett avtal med amerikanerna var 1825. Ungefär vid samma tidpunkt valde en del cheyenner att flytta söderut till Arkansasfloden i Kansas. I slutet på 1820-talet och under hela 1830-talet pågick ett indiankrig på den södra- och centrala prärien. Cheyennerna deltog därför ofta i strider mot kiowa, kiowa-apache, comanche och pawnee. Det var kiowaernas och comanchernas stora hästhjordar som utgjorde ett frestande mål för cheyennerna. Fredshövdingen Yellow Wolf och hans Hairy Ropeband var speciellt aktiva i räder mot just kiowa och comanche.

Vid ett tillfälle år 1829 korsade en grupp comancher under ledning av Bull Hump Arkansasfloden för att ta tillbaka hästar som cheyenner hade stulit från dem. De hittade cheyennernas läger vid södra Plattefloden och tog tillbaka sina egna hästar och ett stort antal cheyennehästar. Bull Hump återvände sedan till Arkansasfloden. Där kände han sig säker från förföljare och slog läger. Men Yellow Wolf råkade befinna sig i närheten av Bull Humps läger med en stor krigarskara. När cheyennerna upptäckte Bull Humps läger slog de till i gryningen. De skrämde iväg comanchernas hästar och förde dem norrut. När comancherna gav sig efter cheyennerna ägde en strid rum. Cheyennerna var beväpnade med gevär medan comancherna var beväpnade med pilbågar. Striden blev därför ojämn, så Yellow Wolf kunde återvända hem med trefalt så många hästar och flera comancheskalper.

Förlusten av de heliga pilarna

Sommaren 1829 dödade en skara pawneekrigare ett stort antal cheyenner i en kort med intensiv strid. De döda kropparna kastades i en flod. Det var en katastrof för cheyennerna och fredshövdingarna beslutade sig nu för att använda de heliga pilarna mot pawneerna. Cheyennerna avvaktade dock med sin vedergällning. Under vintern red budbärare till olika arapaho- och siouxläger för att be dem om hjälp att krossa pawneerna. I augusti 1830 flyttade hela cheyennestammen ner till Plattefloden, med sig hade cheyennerna även krigare från arapaho- och siouxstammarna. Tillsamman skulle de nu slå till mot pawneerna. 

De upptäckte pawneernas by vid södra Loupfloden i Nebraska. Med en stor styrka red nu cheyennerna rakt mot byn. En grupp pawneejägare upptäckte fienden och kunde därför varna byn. En stor strid borde nu ha utbrutit. Men istället ägde en mycket märklig incident rum. En döende pawnee bad sina kamrater att bära ut honom på prärien så att han kunde dö ärofullt. De placerade honom i gräset, precis i den riktning fienden skulle komma. En medicinman bland cheyennerna som hette Bull hade knutit fast de heliga pilarna på sitt lansskaft. Det var just Bull som hade lett cheyennerna till fienden. Han bad nu de övriga krigarna att göra halt så att han ensam kunde rida fram till pawneeindianen och döda honom.

Bull såg den sjuke pawneeindianen sitta där ensam i gräset. Han lämnade nu linjen av cheyenner och red snabbt fram till pawneen för att genomborra honom med sin lans. Pawneeindianen gled emellertid snabbt åt sidan och vred lansen ur sin motståndares hand. Bull insåg nu sitt stora misstag och återvände förkrossad till de övriga cheyennekrigarna. Cheyennerna red framåt men den sjuke pawneeindianen hade redan kommunicerat med sitt folk att han hade tagit något mycket värdefullt från cheyennerna. Pawneekrigarna rusade fram till honom och efter en hård strid bar de iväg med lansen och de heliga pilarna. När cheyennerna såg det gick luften ur dem och de drog sig ur striden. Cheyenner lyckades aldrig återerövra de heliga pilarna. Tre år senare hämnades cheyennerna på pawneerna genom att döda flera pawneekrigare som hade sökt skydd uppe på en kulle i närheten av Bent’s Fort. Platsen blev senare känd bland cheyennerna som ”Pawnee Hill”.

Bent´s Fort

År 1833 stod bröderna Charles och William Bent’s handelsstation klar. Den låg på den norra sidan om Arkansasfloden i nuvarande sydöstra Colorado. Bröderna lockade nu cheyenner och andra stammar på den södra prärien att handla vid fortet. Tillkomsten av Bent’s Fort och dess handelsstrategi gjorde att många cheyenneband bestämde sig för att stanna på den södra prärien för gott. Ungefär 2 500 cheyenner lockades ner till den södra prärien. De kom nu att kallas för sydcheyenner. Vid fortet skaffade sig dessa cheyenner begärliga varor från Europa. Bent’s Fort blev även en viktig hållplats för vita som färdades längs Santa Fé-leden.

De fyrtiotvå bågsträngskrigarnas död 1837

De flesta av bågsträngssällskapets fyrtiofyra medlemmar var unga män, en del bara femton eller sexton år. Sällskapet hade under 1830-talet skaffat sig ett rykte att vara det mest nöjeslystna av alla sällskap. De var även kända för att vara väldigt hetlevrade.

Under sommaren 1837 beslutade sig de unga medlemmarna i bågsträngssällskapet för att slå till mot kiowaernas eller comanchernas hästhjordar. Strax innan de bestämde sig för det, begicks ett mord inom stammen. De heliga pilarna måste nu genomgå en reningsceremoni. Innan det ägde rum fick inte bågsträngskrigarna ge sig ut på sin hästräd.

De heliga pilarna förvarades av White Thunder. De unga och otåliga bågsträngskrigarna bad honom nu att påbörja reningsceremonin omedelbart. Men White Thunder svarade dem att de skulle vänta ett tag för han hade inte bestämt sig var och när ceremonin kunde äga rum. Krigarna var inte nöjda med det svaret. Återigen uppmanade de White Thunder att påbörja ceremonin, men han vägrade. Då brast bågsträngskrigarnas tålamod. De piskade den helige mannen med sina hästpiskor och slog honom med piskornas hårda benhandtag. Slutligen lovade White Thunder att påbörja ceremonin.

När ceremonin var avklarad, lämnade fyrtiotvå medlemmar i bågsträngssällskapet lägret till fots. Deras plan var att promenera rakt söderut tills de stötte på ett kiowaläger. Det var ont om bytesdjur under resans gång och inom kort hade de ätit upp all medhavd mat. De hittade några bytesdjur på vägen men för att döda dem gjorde de slut på de flesta av sina pilar. Efter flera dagars promenerande hittade bågsträngskrigarna slutligen ett kiowaläger vid Washitafloden. De upptäcktes emellertid av lägrets krigare som tillsammans med comanchekrigare dödade och skalperade samtliga bågsträngskrigare.

Striden vid Wolf Creek 1838

Strax efter striden besökte en grupp arapahoer kiowa- och comanchelägren som firade segern över bågsträngskrigarna genom skalpdanser. Arapahoerna kände igen skalper som tillhörde två bågsträngskrigare och berättade det för cheyennerna. När cheyennerna fick reda på vad som hade hänt dem svor Yellow Wolf och krigsledarna att hämnas på kiowaerna. För fjärde gången i stammens historia tog cheyennerna nu hjälp av de heliga pilarna. Cheyennerna skulle attackera kiowaerna skoningslöst och inte ta några levande.

Cheyennerna skaffade gevär och ammunition vid Bent’s Fort. Arapahoerna lovade att sluta upp på cheyennernas sida. Stammarna slog läger vid Arkansasfloden i närheten av den nuvarande staden Dodge City i Kansas. Flera spejare skickades nu ut från lägret för att lokalisera fiendens läger. De upptäckte fiendens huvudläger vid Wolf Creek som är en biflod till Canadianfloden i nordöstra Oklahoma. En grupp kiowakvinnor som grävde efter rötter strax utanför lägret attackerades omedelbart. Tolv av dem dödades. De heliga pilarnas beskydd hade emellertid nu blivit försvagad eftersom Porcupine Bear’s fredlösa band hade dödat en grupp kiowajägare.

Trots att cheyennerna nu inte kunde överraska sin fiende och att de heliga pilarna var kraftlösa valde de att attackera lägret. Cheyenner och arapahoer slog till mot lägrets utkant. Där hade kiowakrigare fattat posto i skyttegropar som hade grävts i den sandiga flodstranden. Striden böljade fram och tillbaka hela dagen. Vid solnedgången lämnade cheyenne- och arapahokrigarna platsen för att återvända till huvudlägret.

I striden förlorade båda sidor flera inflytelserika hövdingar och krigare. Tolv cheyenner stupade. Två av dem var fredshövdingen White Thunder (de heliga pilarnas förvarare) och Gray Hair. Senare utsågs Lame Medicine Man, hövding över bandet åsmännen, att bli den nya pilförvararen. Kiowa och comanche förlorade mellan femtio till sextio krigare. Striden vid Wolf Creek var den sista stora konflikten mellan cheyennerna och deras fiender på den södra prärien.

Fredsmötet 1840

På sommaren 1839 drabbades stammarna på den södra prärien av smittkoppor. Ett år senare dödade vita texasbor tolv viktiga hövdingar och tjugo mindre ledare från comanchestammen. Texasborna visade nu att de var beslutsamma att tränga undan indianstammar som levde i utkanten av deras gräns i norr. Eftersom cheyennerna nu insåg att de inte kunde förgöra sina indianfiender och att kiowa och comanche behövde hjälp för att stå emot Texas expansion, fanns det goda själ för indianstammarna på den södra prärien att söka efter fred.

År 1840 möttes fem indianstammar, cheyenne, arapaho, kiowa, comanche och kiowa-apache, för att diskutera fred. Mötesplatsen låg endast några kilometer från Bent’s Fort i sydöstra Colorado. Kiowaernas överhövding, Little Mountain, Bull Hump och Shavehead från comancherna och Leading Bear från kiowa-apacherna rökte nu fredspipa med sina forna fiender. Tre dagar efter hövdingarnas fredsmöte, samlades alla stammar i ett storläger. Där firade de fredsöverenskommelsen genom att utbyta presenter. Kiowaernas mäktiga krigare, Satank, gav bort 250 hästar till sina nya vänner. Fördelen med denna fred var att både cheyenner och arapahoer nu kunde vistas fritt i områdena söder om Arkansasfloden.

Den vite mannen

Cheyennerna gav den vite mannen namnet Veheo, som bokstavligen betyder spindel. Ursprungligen användes namnet för Spindelskojaren, en lustig sagofigur som förekommer i många av cheyennernas roliga historier. Historier som berättades mest för att roa barn. Enligt cheyennerna har spindeln ovanliga krafter, så de gav spindelns namn till den vite mannen, som ju ägde så många märkliga ting som förvånade cheyennerna.

Fram till 1840 hade sydcheyennernas kontakt med den vite mannen varit begränsad till handelsmän, upptäcktsresanden och militärer. De levde nu i ett område som sträckte sig från södra Plattefloden ända ner till norra Texas. Från handelsmännen bytte cheyennerna till sig begärliga varor av europeiskt ursprung. År 1842 besöktes cheyennernas byar vid södra Plattefloden av handelsmannen Bill Hamilton. Han erbjöd dem ovanliga matvaror, krut, kulor, flinta, filtar, tyger och knivar i utbyte mot djurhudar och pälsar.

Cheyennerna började nu dricka kaffe med socker. Cheyennekvinnornas arbetsbörda underlättades genom att de skaffade sig pannor och kastruller av järn. De gladde sig åt tyger med fina tryckta mönster, kammar, speglar och glaspärlor. Krigarna skaffade sig knivar, gevär och ammunition. Men kontakten med den vite mannen skulle bringa fram stor olycka för cheyennerna i framtiden. För cheyennernas handeln med den vite mannen hade även en negativ baksida. Den förde med sig dödliga sjukdomar, som kikhosta, smittkoppor och mässlingen. Men det värsta av allt var nog rusdrycker. Handelsmännen förstod att det var lätt att lura cheyennerna när de hade blivit bjudna på whisky. Alkoholen hade även en demoraliserande effekt på stammen.

Det stora mötet vid Fort Laramie 1851

År 1846 utsåg USAs regering Thomas Fitzpatrick till indianagent för de cheyenner och arapahoer som levde vid Arkansasfloden. Hans uppgift var bland annat att skapa goda relationer mellan USA och alla indianstammar på prärien. För att skydda strömmen av vita resenärer till Kalifornien, Oregon och Utah, kallade Thomas Fitzpatrick till sig alla stammar på prärien till ett stort möte vid Fort Laramie. Mötet resulterade i the Fort Laramie Treaty of 1851, som alla deltagande stammar undertecknade. För sydcheyennernas del innebar avtalet följande:

1. Sydcheyennerna och sydarapahoerna betraktades nu av amerikanerna som en gemensam grupp, som hädanefter skulle förhandla med Förenta staterna som en enhet. Alla cheyenneband i norr bildade en egen stam.

2. Sydcheyennernas och sydarapahoernas jaktområde definierades. Det omfattades allt land mellan Arkansasfloden och norra Platteflodern och från Klippiga bergen till Smoky Hillsområdet i västra Kansas. Området var inte ett reservat, det var ett cheyenne- och arapaholand, som alla de andra stammarna och Förenta staterna hade kommit överens om att respektera.

3. Sydcheyennerna och sydarapahoerna gick med på att Förenta staterna fick bygga vägar som gick genom landområdet, samt att Förenta staterna hade rätt att bygga militära poster.

4. Som kompensation för dessa eftergifter, gick Förenta staterna med på att betala ut 50 000 dollar per år i tio år framåt till stammarna. Ett årligt underhåll, i form av mat och kläder, skulle delas ut till stammarna. Boskapsdjur och jordbruksverktyg skulle delas ut till stammarna, så att de kunde återuppta sina odlingstraditioner och upphöra med sin nomadiska livsstil.

5. Stammarna lovade att straffa sina egna som begick brott mot amerikanska medborgare som färdades inom deras landområde.

6. Förenta staterna skulle i sin tur se till att amerikanska medborgare inte begick brott mot cheyenner eller arapahoer.

Avtalet vid Fort Laramie hade goda men orealistiska intentioner. Till exempel kunde ingen part leva upp till punkterna 5 och 6. Sydcheyennerna och Förenta staterna hade nu lovat att ständigt upprätthålla fredliga och vänskapliga förbindelser med varandra för att främja en lång och varaktig fred. Men under de nästkommande tio åren skulle tusentals vita komma att invadera sydcheyennernas land. Först kom prärievagnarna och sedan armén som byggde en lång kedja av militära fort. Vägar anlades och på dem färdades snart diligenser och ponnyexpressryttare. Små samhällen, rancher, diligenstationer och telegraflinjer dök plötsligt upp i sydcheyennernas land.

Guldfynd i Colorado

Guldrushen till Pike’s Pike i Coloradoterritoriets östra del lockade tusentals vita lycksökare till sydcheyennernas land. De vita byggde små kåkstäder överallt på de oländigt kuperade bergssluttningarna. Bland annat byggdes en kåkstad år 1858 som döptes till Denver (i dag staten Colorados huvudstad med en halv miljon invånare). När silver hittades lite senare kom ytterligare en flod av vita. Enligt Laramieöverenskommelsen 1851 var alla vita guldletare egentligen illegala inkräktare. Men myndigheterna blundade för det.

Arapahohövdingen Little Raven som hade studerat de vitas framfart besökte ofta Denver. Där lärde han sig äta kött med kniv och gaffel och röka cigarr. Till guldletarna sade han att han var glad över att de hittade den gula metallen men hoppades att de skulle lämna området när guldet var slut. Little Ravens kloka och diplomatiska ord belyser hur indianerna i området kände. De accepterade de vitas närvaro motvilligt men ville att de snart skulle lämna deras land i fred.

Fredsavtalet vid Fort Wise 1861

Sydcheyennerna höll sig strängt till fredsöverenskommelsen vid Fort Laramie de hade ingått med de vita. Det var knappast realistiskt att regeringen skulle skicka armén på alla guldletare och köra bort dem. Istället ville nu regeringen placera sydcheyennerna i ett reservat. Den enda lösningen var att skilja cheyennerna från de vita och utbilda dem till jordbrukare. Ett nytt fredsavtal skulle presenteras och stammarna kallades till ett nytt rådslag vid Bent’s New Fort, som låg i närheten av Fort Wise (senare döpt till Fort Lyon) i sydöstra Colorado

Den första februari 1861 undertecknade sex fredshövdingar, Black Kettle, White Antelope, Lean Bear, Little Wolf, Tall Bear och Left Hand, the Fort Wise Treaty. Sydcheyennerna avstod därmed från allt land de tidigare hade ägt enligt Laramieöverenskommelsen 1851. Sydcheyennerna accepterade nu att bosätta sig i ett reservat, som låg inom den landtriangel som bildas av Big Sandy Creek och Arkansasfloden i Sydöstra Colorado.

Förenta staterna åtog sig enligt avtalet att betala sydcheyennerna 450 000 dollar för förlorad mark. Regeringen skulle bygga kvarnar, sågverk och verkstäder för att tillverka jordbruksverktyg. Reservatet var stängt för alla vita personer, förutom vita reservatsanställda och handelsmän, som hade licens att verka i reservatet.

Avtalet avslöjar att Förenta staterna nu hade ändrat sin politik gentemot cheyennerna. Fort Wiseavtalet lägger all sin vikt vid att tiderna har förändrats och att indianerna därför måste ändra på sitt levnadssätt. De måste nu utbilda sig till jordbrukare och det skall regeringen hjälpa dem med.

De sex fredshövdingarnas hade skrivit under avtalet utan någon förankring i hövdingarådet. Det visar på att även cheyennernas styrelseskick hade börjat knaka i fogarna. De flesta av stammens medlemmar inklusive ledarna för de olika krigarsällskapen var inte närvarande då avtalet undertecknades av de sex fredshövdingarna. Hundkrigarna och de flesta sydcheyenner erkände därför inte avtalet.

År 1861 bryter det amerikanska inbördeskriget ut. John Evans, Coloradoterritoriets guvernör får nu ensam se till att cheyennerna lever upp till Fort Wiseavtalet. Mycket snart förstod Evans att sydcheyennerna inte var villiga att flytta till ett litet reservat där det inte fanns några bytesdjur. Istället valde de olika cheyennebanden att vistas i buffelmarkerna i västra Kansas och östra Colorado. Där ser de på nära håll hur deras jaktmarker passeras av vita emigranter i strida strömmar. Cheyennerna är speciellt ängsliga över trafiken längs Smoky Hill River, där de vita har öppnat en ny led till guldgruvorna i Colorado.

Evans försökte nu få sydcheyennerna och sydarapahoerna intresserade för ett nytt avtal som skulle ge territoriets vita bosättare laglig rätt till land som de olagligt ockuperade. Indianerna skulle hänvisas till ett reservat i Kansas och Nebraska. Inga cheyenner visade dock något intresse för Evans förslag. I slutet av 1863 överger Evans sin avtalsplan som han ansåg var den enda vägen att uppnå fred på. Istället började han smita krigsplaner.

Hövdingar från cheyenne-, arapaho- och siouxstammarna insåg nu att ett krig skulle komma att bryta ut inom kort. Under vintern håller indianerna flera rådslag för att planera hur de skall köra ut de vita från prärien en gång för alla. Kriget startar i liten skala våren 1864. Indianerna använder sig av en traditionell krigstaktik. Små skaror av krigare som är organiserade av individer utför nu flera mindre räder mot boskap, rancher och diligensstationer. Små arméenheter skickas ut från militärforten för att söka upp indianerna och straffa dem. Men de hittar sällan de skyldiga indianerna.

Spänningen och oron stiger och våldet trappas upp från båda sidor. När så en vit familj mördas på sin gård strax utanför Denver grips Coloradoborna av panik. Både Evans och militären riktar nu sina aktioner mot skyldiga fientliga indiangrupper. Evans informerar därför fredliga sydcheyenner och arapahoer att flytta sina folk till speciella fredade zoner, som ligger nära militära fort. Under sommaren 1864 trappar indianerna upp sina räder mot vita mål på den centrala prärien. Colorado blir nu helt isolerad från resten av landet. Även emigranter som färdas på Oregonspåret längs Plattefloden i Nebraska utsätts för indianernas attacker, speciellt i närheten av Plum Creek Station.

Sand Creekmassakern 29 november 1864

Sent på sommaren önskade fredshövdingarna Black Kettle och White Antelope fred. Major Edward Wynkoop, i Colorado samtyckte. Men de var ensamma om den åsikten. Andra, som till exempel major Curtis i Kansas, förespråkade fortsatt krig, tills indianerna var militärt besegrade. På Wynkoop inrådan flyttade flera cheyenner och arapahoer sina läger till Sand Creek, nära Fort Lyon i sydöstra Colorado. Sommarens terror tycktes ha ebbat ut.

Guvernör Evans hade nu övergivit sin politik som gick ut på att skilja på fredliga och fientliga cheyenner. Han var nu övertygad om att cheyennestammen måste krossas. Han reste till Washington för att be om mera trupper och vapen. Den militära makten över Coloradoterritoriet lämnades nu över till överste John M. Chivington. Chivington bestämde sig nu för en vinterexpedition mot cheyennerna. Han planerade att slå till mot de fredliga cheyennerna vid Sand Creek, som under falska förhoppningar om militärt beskydd hade slagit läger där.

Chivington drev sin 700 man starka frivilliga armé genom snö och kyla i hemlighet för att hinna till indianlägret innan det vaknade på morgonen. I gryningen den 29 november 1864, attackerar Chivingtons soldater lägret. I lägret befinner sig flera fredshövdingar, bland annat Black Kettle och White Antelope. Indianerna tror först att attacken är ett misstag och många cheyenner samlas kring Black Kettles tipi. Med kanoner, gevär och sablar rider soldaterna in i lägret och dödar alla som kommer i deras väg. Kvinnor och barn slaktas utan nåd. Deras kroppar skalperas och lemlästas. Flyende cheyenner kämpar tappert genom hela dagen.

Ungefär 163 män, kvinnor och barn förlorar sina liv. Black Kettle överlever massakern, men White Antelope, åtta andra fredshövdingar och flera bandhövdingar dödas. Utan att riktigt förstå det, hade Chivington i ett enda slag utrotat de flesta av sydcheyennernas fredshövdingar, som tillhörde stammens fredsfalang. Maktbalansen inom cheyennestammen vägde nu över till krigarsällskapens militanta krigsledare. Chivingtons triumf var kortlivad. Han tvingades att avgå från armén och Förenta staterna erbjöd sig att betala skadestånd till familjer som hade förlorat medlemmar i Sand Creekmassakern. Men cheyennerna var inte intresserade av allmosor.

I slutet av 1864 hade de utspridda sydcheyennerna flyttat till Republican River. Där slog de ihop sig med arapahoer och siouxer, fast beslutsamma att slå till hårt mot de vita. Över 2 000 krigare fanns i lägret. Från tidigt i januari och fram till våren 1865, genomförde krigarskaror på 500 till 1 000 krigare attacker längs södra Plattefloden. Staden Julesburg i Colorado plundrades och brändes ner till grunden. Handelsstationer och diligensstationer utsattes för liknande öden. Tusentals boskap och hästar drevs bort av indianerna. Rancher brändes ner och invånarna dödades, skalperades eller tillfångatogs. Telegraftrådar slets ner.

De få soldater som inte hade förflyttats till striderna på östkusten, som var kvar på den centrala prärien klarade inte av situationen. Våren 1865 var regeringen sysselsatt med interna strider över vilken indianpolitik man skulle slå in på. Generalerna ville utrusta stora militära styrkor för att tvinga indianerna på knä till vilken kostnad som helst. Men det fanns inga resurser för stora militära kampanjer, så man fick acceptera kongressen och indianbyråns fredslinje att få till ett nytt fredsavtal.

Fredsavtalet vid the Little Arkansas 1865

Efter de omfattande räderna längs södra Plattefloden, fruktade sydcheyennerna att de vita skulle hämnas på dem. Så de flesta sydcheyenner valde nu att följa med siouxerna till Powder Riverområdet i norr. Där deltog sydcheyennerna tillsammans med sina bröder nordcheyennerna och siouxer i det krig som kom att kallas för Red Cloud’s War.

Ungefär 400 sydcheyenner under ledning av Black Kettle, mest gamlingar och svårt sårade krigare valde emellertid att söka sig söderut till Arkansasfloden. Där slog Black Kettle sig ihop med Little Ravens sydarapahoer. Mot slutet av sommaren sökte myndigheterna upp Black Kettle och Little Raven för att informera dem om att regeringen ville sluta ett nytt fredsfördrag med indianerna.

Ett tredje avtal, The Treaty of Little Arkansas, mellan Förenta staterna och sydcheyennerna kom till den 14 oktober 1865. Detta avtal garanterade sydcheyennerna ett nytt reservat i nuvarande Oklahoma. I utbyte gav de upp all resterande land i Colorado. Även om avtalet vid Little Arkansas godkändes av den amerikanska senaten, skrev endast sex sydcheyenner, Black Kettle, Seven Bulls, Little Robe, Black Whiteman, Eagle’s Head samt Bull that Hears på avtalet. Men de representerade naturligtvis inte på långa vägar cheyennestammen.

Slutet på inbördeskriget

När det amerikanska inbördeskriget var över, kunde Förenta staterna koncentrera sina krafter på att industrialisera och befolka sina territorier, från kust till kust. Före kriget var Förenta staternas politik gentemot prärieindianerna försiktig. Man frågade sig om emigranternas vagnståg kunde eller inte kunde passera genom indianernas land. Nu frågade man inte ens indianerna när man började bygga järnvägar som skulle dras genom indianernas jaktmarker. Emigranternas mål var inte längre Kalifornien eller Oregon, Nu krävde de att få slå sig ner på indianernas jaktmarker, för att bygga sina rancher och bondgårdar.

Avtalet vid Little Arkansas var signerad, men det ledde inte till någon fred. De sydcheyenner som befann sig i Powder Riverområdet var ovetande om avtalets villkor. I november 1865 började dessa sydcheyenners olika band korsa Oregonleden, för att ta sig ner till sina hemtrakter på den södra prärien. När de nådde Smoky Hillvägen dödade de sex vita, brände ner flera diligensstationer och trakasserade vita resenärer. Under vintern 1865 och 1866, utförde dessa cheyenner flera räder mot rancher, handelsstationer, diligens- och järnvägsstationer. Under dessa aktioner, som var hämnd för Sand Creekmassakern, dödades och skalperades många vita.

Regeringen bad nu major Edward W. Wyncoop att försöka ena sydcheyennerna. I februari 1866, anlände Wynkoop till Arkansasfloden för att tala med de cheyenner som inte hade skrivit på Little Arkansasavtalet. Där fick han två krigsledare, Medicine Arrows och Big Head, att motvilligt skriva på de nödvändiga dokumenten. Big Head klagade speciellt över att avtalet tillät resande längs Smoky Hillvägen, som skar rakt igenom cheyennernas bästa jaktmarker. Lite senare, den 4 april, skrev Little Robe och de andra krigsledarna på avtalet. Detta fick en kortvarig effekt för freden, för cheyennekrigarna höll sig lugna under våren enda fram till sommaren 1866.

Kampen om Smoky Hillområdet

Hundkrigarna var inte nöjda med avtalet. De vägrade att ta emot varor i reservatet och talade nu öppet att de hellre skulle gå ut i krig än att förlora Smoky Hillområdet, där det fortfarande fanns gott om bufflar. Under tiden regeringen dröjde med godkännandet av avtalet vid Little Arkansas, fortsatte cheyennerna hävda att de inte ville ge upp Smoky Hillområdet. Krigarsällskapens ledare tvingade nu Black Kettle att vägra erkänna den del i avtalet från 1865, som sade att de gav upp Smoky Hillområdet.

Regeringen menade nu att cheyennerna måste avstå från Smoky Hillområdet för att det skulle bli en varaktig fred. regeringen ville nu göra en rättelse i avtalet, så att reservatet flyttades till Oklahoma. Major Wyncoop fick nu i uppgift att övertala cheyennerna att ge upp Smoky Hillområdet. Den första augusti hade Wyncoop sina första fruktlösa fredsöverläggningar med åtta fredshövdingar och några få krigsledare.

I augusti 1866 dök cheyennekrigare, anförda av Spotted Horse och Roman Nose, upp vid Fort Wallace och diligensstationer som låg längs Smoky Hillvägen. De gav anställda vid diligensbolagen en tidsfrist på femton dagar att lämna området. Den 19 september försvann Spotted Horses krigare med kavalleristernas hästar vid Fort Wallace.

Under regeringens upprepade försök att med cheyennerna kom det fram mycket tydligt att cheyennekrigarna inte var beredda att ge upp Smoky Hillområdet. Den 16 oktober 1866, visade krigarsällskapen sin makt över fredshövdingarna. Black Kettle, Little Robe och andra fredshövdingar tvingades av krigarna att inte acceptera ett tillägg i avtalet som ledde till att cheyennerna förlorade Smoky Hillområdet. Under tiden förhandlingar pågick, utförde Bull Bear med fyrtio krigare räder mot Smoky Hillvägen. Två stationsföreståndare hade dödats och en station brändes ner till grunden. Wynkoop var nu tvungen att skjuta upp förhandlingarna. När förhandlingarna återupptogs i november, skrev fredshövdingarna på tillägget till avtalet vid Little Arkansas.

General Winfield Scott Hancock, militärområdeschef i Kansas, kunde emellertid inte smälta de räder cheyennerna hade utfört längs Smoky Hillvägen. Han krävde att de cheyenner som hade mördat två stationsföreståndare och de som hade ridit iväg med Fort Wallace hästar skulle kapitulera. Hancocks förslag var nu att skicka ut en militär expedition mot cheyennerna.

Ett krig på den södra prärien verkade nu vara svårt att undvika. För att själv ta reda på hur situationen var, gjorde William Tecumseh Sherman, högsta militära chef över Missouris militärområde, en inspektionsresa till oroshärden. I början av sin resa fick Sherman ett intryck av att berättelserna om indianernas räder var överdrivna. Sherman upptäckte få faror. Telegraflinjerna fungerade, resenärer kunde färdas utan att bli trakasserade och diligenstrafikens dagliga transporter gick utan störningar. När han kom till Fort Laramie hade han ändrat sig lite grann. Några vita hade dödats och Sherman gav då order till Hancock att förstärka de militära garnisonerna öster om Fort Laramie och längs Smoky Hillvägen.

När resan var över sammanfattade Sherman sina intryck till general Grant. Arméns uppgift var att se till att indianerna höll sig inom sina reservat, långt borta från Förenta staternas vägar och järnvägar. Cheyennerna, arapahoerna, kiowaerna, comacherna och kiowa-apacherna måste tvingas in i reservat som ligger söder om Arkansasfloden (Indianterritoriet, senare staten Oklahoma). Där får de leva med mera ”tama” indianer, som kan inspirera dem till att börja bruka jorden.

Det sjunde kavalleriet

Den 28 juli 1866, organiserades fyra nya kavalleriregementen. Det sjunde fram till det tionde stationerades vid olika militära poster, med uppgift att upprätthålla lag och ordning i väst. Det sjunde kavalleriregementet stationerades vi Fort Riley, med uppgift att skydda byggandet av Kansas Pacific Railroad. I slutet av september, hade tolv kompanier organiserats, med en total styrka på 882 soldater, som leddes av två officerare. Den 3 november, dök så regementets mest berömde chef upp vid Fort Riley, George Armstrong Custer. Custer utnämndes till överstelöjtnant och som andre chef över det sjunde kavalleriet.

För att straffa cheyennerna, för räder som hade utförts under sommaren 1866, började Hancock planera en expedition mot dem till våren 1867. I mars 1867 lämnade Hancock Fort Riley med 1 400 man för att marschera till Fort Larned, vid Arkansasfloden. I Hancocks styrka ingick elva kompanier från det nyligen organiserade sjunde kavalleriet.

Den nyligen utnämnde indianagenten, Wynkoop, hade arrangerat ett möte mellan Hancock och hövdingar från ett stort cheyenneläger (som även innehåll några gästande siouxer) vid Fort Larned. På eftermiddagen den 12 april dök några cheyenner upp vid Hancocks läger. Bland dem fanns några ledare för hundkrigarna, som efter en matbit och den obligatoriska rökstunden var redo att prata.

Vid mötet visade Hancock prov på mycket dålig diplomati. Han var besviken över att det inte hade kommit så många hövdingar. Hancock berättade att han hade hört att indianerna ville starta upp ett nytt krig, och det var för att stoppa det som han hade kommit hit. Han talade om för hövdingarna att om de inte kunde uppföra sig under mötet skulle han döda dem. Nästa morgon skulle han besöka indianernas läger, som låg flera mil från mötesplatsen. Hundkrigaren, Tall Bull, svarade att hans band inte hade några planer på att göra den vite mannen något illa.

Nästa dag började Hancocks armé tåga mot indianlägret. Det tog två dagar innan de kom fram. En styrka på 400 cheyenner och siouxer ställde sig genast i vägen för soldaterna. Wynkoop red då i mellan grupperna, med en vit flagga, för att förhindra våldsaktioner. Ytterligare ett möte ägde nu rum. Hancock hälsade på Roman Nose och de andra ledarna, som försäkrade att de inte önskade krig utan var vänligt sinnade.

Med Sand Creekmassakern fortfarande färskt i minnet övergav cheyennerna sitt läger under natten. När Hancock red in i lägret på morgonen blev han rasande. Han beordrade Custer att förfölja indianerna. Custer gjorde det på morgonen den 15 april. Men indianernas huvudspår delade upp sig i flera mindre. Custer valde att följa det största spåret. Efter flera dagar letande, tynade spåret sakta bort på prärien i västra Kansas. Custer gav upp sitt förföljande vid Fort Hays. Hancook ansåg att cheyennerna hade uppträtt tjuvaktigt och ville straffa dem genom att bränna ner lägret. De flesta officerare och Wynkoop var emot det. På morgonen nästa dag red det in en kurir från Custer som informerade Hancock att två vita män hade dödats vid Smoky Hillvägen. Dessutom hade stationen vid Lookout bränts ner och boskapen rövats bort. Tre vita hade bränts till döds. Morgonen därpå sattes lägret i brand på Hancocks order. Det övergivna cheyennelägret bestod av 250 tipier med all utrustning.

Krig bryter ut i Kansas

I maj månad 1867, börjar cheyennerna återigen utföra räder längs Smoky Hillvägen. Speciellt rallare som arbetade med Kansas Pacific Railroad utsattes hårt för cheyennernas attacker. Mellan den 22 maj till den 24 juni 1867, låg arbetet med järnvägen i Kansas nere på grund av indianernas attacker.

Under sommaren och en bit in på hösten 1867, fortsatte cheyennerna att utföra attacker i Kansas. Stammarna där, speciellt cheyennerna, utgjorde nu ett hinder mot många saker. Emigrationen till västra USA, post- och varor transporterades landvägen, järnvägen höll på att dras genom prärien, boskap föstes från Texas till Kansas. Det fanns land i Kansas som skulle öppnas upp för bosättare. Allt detta ansåg man nu indianerna var som en barriär. Därför ville flera krafter i Washington nu ha ett slut på indianproblemet i Kansas.

Fredsavtalet vid Medicine Lodge Creek 1867

Både armén och vita bosättare ansåg att den enda lösningen på indianproblemet var att straffa stammarna och tvinga in dem i reservat. Indianbyrån och amerikanska medborgare på östkusten sökte en mera fredfull och så kallad human lösning, speciellt efter kongressrapporten om Sand Creekmassakern. Som avslöjade vad som verkligen hade hänt i striden vid Sand Creek. En fredskommission utsågs med uppgift att ro hem ett nytt fredavtal med stammarna på den södra prärien.

Medicine Lodge Creek, tre dagsmarscher eller tio mil söder om Fort Larned, utsågs till plats för fredsförhandlingarna, som skulle äga rum i början av oktober 1867. Den 21 oktober undertecknade kiowas och comancher fredsfördraget. Sist av alla stammar undertecknade cheyennerna avtalet vilket ägde rum den 28 oktober. Fjorton cheyenneledare som representerade både de fredliga och de fientliga falangerna skrev på avtalet. En av kommissionens medlemmar, Nathaniel G. Taylor uppskattade att två tusen sydcheyenner var närvarande. Av fredsfalangen skrev Black Kettle, Slim Face och Little Robe på avtalet. Bull Bear, Tall Bull, White Horse och Wirlwind, alla ledare för olika krigarsällskap, skrev också på avtalet. Krigsledare som Roman Nose och Medicine Arrows vägrade emellertid att delta i förhandlingarna. Troligen representerade de ändå en ganska liten grupp, tre- eller fyra hundra, av stammens fientliga del.

Genom att underteckna avtalet förlorade sydcheyennerna allt land i Kansas. De accepterade nu ett mindre reservat. Således försvann det reservatsområde i Kansas, som cheyennerna hade fått genom avtalet vid Little Arkansas två år tidigare. Reservatet norra gräns gick nu längs med den 37:e breddgraden, och låg mellan Arkansas- och Cimarronfloderna i Indianterritoriet.

På plats i reservatet skulle det nu finnas en indianagent, en skola för barnen, en läkare, smed samt andra i reservatet bosatta regeringspersonal. Varje familjeöverhuvud hade nu rätt att välja ut en landplätt på 320 acres i reservatet för privat bruk. Cheyennerna skulle få kläder och 20 000 dollar årligen i tjugofem år, som kompensation sitt engagemang i tidigare avtal.

Detaljer i avtalet avslöjar att Förenta staterna var ytters mån om att förhindra framtida konflikter mellan cheyenner och amerikanska medborgare. Så länge det fanns fritt kringströvande bufflar på prärien hade sydcheyennerna tillstånd att jaga dem i vid Arkansasfloden ända upp i Kansas. För cheyennernas del, lovade de att inte störa järnvägsbyggen i Platte- och Smoky Hilldalarna eller utföra räder mot emigranter, transporter, boskap och vita bosättningar. Avtalet förbjöd inte cheyennerna att föra krig mot andra stammar på prärien. Cheyennerna började nu utföra flera räder mot osage- och kawindianerna i östra Kansas.

Kansasprärien står återigen i brand

De flesta cheyenner övervintrade 1867-68 i ett läger söder om Arkansasfloden, i närheten om Fort Larned. Från höstjakten hade de tillräckligt med mat att klara vintern. Men när våren kom fick de svälta. Då och då kom indianagenten Wynkoop till cheyennerna med det otillräckliga matförråd som myndigheterna ställde till hans förfogande. Han berättade för cheyennerna att regeringen inte kunde enas om tolkningen av fredsfördraget och inte hade skickat pengar som behövdes för att köpa kläder och mat åt cheyennerna, som man hade lovat. Hövdingarna bad då om gevär och ammunition för att skaffa mat själva. Men Wynkopp hade inga vapen och ingen ammunition att dela ut.

Cheyennerna började nu bli otåliga av besvikelse över att Washington hittills inte hade hållit vad han lovat. Små grupper av cheyenner började nu bege sig norrut, till sina gamla jaktmarker vid Smoky Hill River. Längs vägen anföll hungriga krigare en del nybyggen, i hopp om att skaffa mat och gevär.

I maj 1868 hade stora grupper med cheyenner slagit läger vid norr om North Arkansas River. Rykten började nu spridas bland Kansas bosättare att indianerna planerade nya räder. Sheridan gav löjtnant Beecher att hålla ett öga på cheyennerna.

Sent i maj organiserade cheyennerna en krigarskara bestående av trehundra krigare för att slå till mot kawindianerna. Den 3 juni attackerade cheyennerna kawindianernas läger i närheten vid Council Grove, i Kansas. Cheyennernas överraskningsattack ledde inte till någonting. Striden böljade fram och tillbaka i fyra timmar, tills cheyennerna drog sig tillbaka. När cheyennerna vände om passerade de Council Grove. Där brände de ner byggnader och erbjöds lite socker och kaffe från invånarna för att inte förstöra mera.

När byråintendenten Thomas Murphy fick vetskap om kawräden, stoppade han genast leveransen av gevär och ammunition till cheyennerna. Cheyennerna vägrade då att komma till Fort Larned för att få ut sina ransoner. Men det dröjde bara till augusti innan cheyennerna fick sina vapen och krut. Murphy och Wynkoop menade att cheyennerna hade uppträtt fredligt och fick vapnen för att kunna jaga till hösten.

Bara några veckor efter vapenutdelningen vid Fort Larned slog en stor krigarskara till längs Saline- och Salomondalarna. Krigarna kom från Black Kettles-, Little Rocks-, Bull Bears- och Medicine Arrows läger. De leddes av hundkrigaren Red Nose, Man who Breaks the Marrow, Tall Wolf, Porcupine Bear och Bear that Goes Alone.

Striden vid Beecher’s Island, 7–24 september 1868

Cheyennernas räder och plundringar fick general Sheridan att be major George A. Forsyth att utrusta en rörlig styrka på femtio man, bestående av ”härdade nybyggare”, för att kunna slå till mot indianerna. Den lilla styrkan var väl beväpnad med Spencergevär och revolvrar.

Forsyth styrka spårade indianerna norrut i Kansas, till Republicanfloden och dess bifloder. På eftermiddagen den 16 september slog Forsyth läger vid Arikareefloden i Colorado. Endast tre mil längre bort låg tre stora indianläger. Två bruléläger, under Pawnee Killer och ett hundkrigarläger, under Bull Bear, Tall Bull och White Horse. I cheyennelägret fanns även en del sutaier, som leddes av Black Shin, med bland annat krigaren Roman Nose.

Den 17 september attackerades Forsyths läger av indianerna. Major Forsyth leder då sin styrka till en liten ö i floden, där indianerna håller dem belägrade i åtta dagar. Soldaterna tvingas leva på härsket hästkött innan löjtnant Carpenters tionde kavalleri befriar dem. Sex av Forsyth män stupade och femton skadades i striden. Forsyth hävdade att hans män hade dödat trettiotvå indianer och sårat åtminstone ett hundra. Cheyennerna sade att de förlorade sex krigare, arapahoerna en och siouxerna två. Däremot stupade en av cheyennernas modigaste krigare, Roman Nose, som var en stor förlust.

Sheridans militära kampanj vintern 1868

Sheridan förstärkte sin armé med femton kompanier för att jaga indianerna på den centrala prärien. Skärmytslingar äger nu rum mellan den amerikanska armén och sydcheyennerna under hösten 1868. Sheridan var emellertid inte nöjd vad hans små förband hade åstadkommit. Den 9 oktober fick han tillåtelse av krigsdepartementet att slå till mot cheyennerna under vintern, då de var rörliga för att deras ponnyer var svaga. Med en stor militär kolonn hoppades Sherman att krossa indianerna en gång för alla och få ett slut på kriget på prärien.

Sheridans plan var att skicka ut tre armékolonner samtidigt i fält. En styrka under major Andrew W. Evans skulle ta sig ner för södra Canadianfloden från Fort Bascom i New Mexico. En kombinerad styrka, under majorerna E. A. Carr och William H. Penrose, skulle lämna Fort Lyon och spana av trakterna vid övre Beaver- och Wolffloderna, bifloder till Canadianfloden. Dessa trupper, hoppades Sheridan, skulle driva indianerna till sin styrka, som bestod av elva kompanier från det sjunde kavalleriet, tolv kompanier från Kansas nittonde frivillighetskår och fyra infanterikompanier.

Vid Camp Supply i Indianterritoriet tog överstelöjtnant Custer över befälet av Sheridans trupper. Custer lämnade Camp Supply, den 23 november 1868, med sitt sjunde kavalleri. Den 27 november attackerade han ett cheyenneläger vid Washitafloden och dödade över hundra indianer.

Mot slutet av december började de överlevande spillrorna av Black Kettles cheyenner komma in till Fort Cobb. De kom till fots, eftersom Custer hade dödat alla deras ponnyer. Little Robe var ledare för stammen. Little Robe förklarade för Sheridan att cheyennerna svalt, det fanns inte längre några bufflar längs Washitafloden, och de hade tvingats äta upp sina hundar. Sheridan svarade att cheyennerna skulle få mat om de kapitulerade villkorslöst.

Under vintern 1868-69 levde sydcheyennerna vid Fort Cobb av de vitas allmosor. På våren tilldelades sydcheyennerna och sydarapahoerna ett nyupprättat reservat vid Camp Supply. En del hundkrigare trotsade fortfarande armén och levde uppe i norr, vid Republican River. Tall Bull och hans hundkrigare flyttade emellertid söderut till Fort Cobb, för att få mat och skydd mot soldaterna.

Striden vid Summit Springs 1869

Vid Fort Cobb anklagade Tall Bull nu Little Robe att var alltför eftergiven mot de vita, precis som Black Kettle hade varit. Tall Bull sade att han inte ville leva instängd i ett reservat söder om Arkansasfloden. En spricka uppstod nu i cheyennestammen. Tall Bull lämnade nu Fort Cobb, med ungefär tvåhundra krigare och deras familjer, för att dra norrut. I maj 1869 nådde de sina anförvanter vid Republicanfloden. Där slog de läger för att sedan bege sig upp till Powder Riverområdet i Montana.

Under tiden hade emellertid Sheridan skickat ut ett kavalleriförband under Eugen A. Carrs befäl, med uppgift att leta rätt på hundkrigarna och få dem att kapitulera. Carrs soldater lyckas finna Tall Bulls hundkrigarläger. De anföll det, men indianerna lyckas komma undan. De flydde i spridda grupper och återförenades med Tall Bull några dagar senare. De startade nu upp en hämndaktion mot vita bosättningar vid Smoky Hill River. Eftersom Custer hade tagit cheyennekvinnor till fånga, svarade Tall Bull med samma mynt och förde bort två tyska invandrarkvinnor från en gård (Maria Weichel och Susannah Allerdice).

I juli slog Tall Bull upp sitt läger vid Summit Springs. På grund av högvatten var han tvungen att vänta för att leta efter ett lämpligt vadställe. Av en ren slump upptäcks lägret av Carrs pawneespejare. Lägret attackeras på morgonen den 11 juli. Cheyennernas överraskas total och flyr. De flyende cheyennerna förföljdes och dödades av soldater och pawneespejare under hela eftermiddagen.

Senare på kvällen återvänder soldaterna till det övergivna indianlägret. Där kommer de fram till att de har dödat femtiotvå hundkrigare och tillfångatagit sjutton kvinnor och barn. Tall Bull var en av dem som hade blivit dödad. Soldaterna hittar Maria Weichel, skadad men vid liv. Den andra tyska kvinnan hade emellertid dödats av Tall Bull. Lägret plundras av soldaterna, som hittar bevis på att Tall Bulls krigare var skyldiga till räder i Smoky Hill Riverområdet. Lägrets sätts sedan i brand och snart återstår endast askan av åttiofyra tipier.

De återstående hundkrigarna lämnade nu området och förenade sig med siouxer vid White River i Syd Dakota. Striden vid Summit Springs ledde till att området mellan Plattefloden och Arkansasfloden nu var fritt från cheyenner. En ny indianpolitik påbörjades när den nya presidenten, Ullyses S. Grand, hade valts av det amerikanska folket. Även ett nytt sista reservat skapades 1869 för sydcheyennerna, som de skulle dela med sydarapahoerna.

Slutet på friheten

Under sommaren 1869 kapitulerade spridda skaror av cheyenner vid Camp Supply i Indianterritoriet. Little Robe och Minimic var de första cheyenneledare som tog sina band till Camp Supply, där löjtnant Anderson D. Nelson och en avdelning ur det tionde kavalleriet var stationerad för att ta emot cheyennerna. Den 10 juni anländer Medicine Arrow och Buffalo Head med sina band till Camp Supply, för att bilda sig en uppfattning om hur arapahoerna och cheyennerna blev behandlade där. Medicine Arrow lämnade emellertid Camp Supply efter några dagar för att leva vid Washitaflodens källflöde.

Reservatlivet tar slut

När Ulysses S. Grant valdes till president år 1869, påbörjades en ny indianpolitik i USA. Politikerna hade faktiskt redan innan Grant svor presidenteden, föreslagit att medlemmar i Vännernas sällskap eller så kallade kväkare skulle arbeta för Indianbyrån. Vännernas sällskap var sammanslutna i ett kyrkligt samfund, med säte i kväkarstaten Pennsylvania. De var utpräglade pacifister och hade utfört ett betydelsefullt arbete för att avskaffa slaveriet I USA.

Det senaste reservatet, som hade skapats i enlighet med Medicine Lodge Creekavtalet fanns inte längre. Cheyennerna var inte intresserade av reservatet för att det låg på en mycket illa vald plats i nordcentrala Oklahoma. Vattnet i reservatet innehöll för mycket salt och var inte drickbart för varken cheyenner eller deras ponnyer. 

År 1869 fick cheyennerna och arapahoerna ett nytt reservat genom President Grants försorg. Reservatet kallades för cheyenne-och arapahoreservatet och låg i västra Indianterritoriet i nuvarande Oklahoma.

President Grant utsåg kväkaren Brinton Darlington till reservatets första agent. Darlington var över sextio år när han utnämndes till agent för sydcheyennerna. Han var politiskt utsedd av den amerikanska regeringen för att driva igenom statens beslut samt genomföra olika program. Brinton Darlington placerade sitt administrativa säte vid Canadian River i maj 1870, som kom att kallas för Darlingtonagenturen.

Darlington var full av energi och satte genast igång med att uppföra byggnader i reservatet. Snart stod en skola, ett stall, lagerhus och ett hus för honom själv och sin personal färdigt i reservatet. Han såg även till att ett sågverk uppfördes och han rensade mark som avsattes för majs- och grönsaksodlingar. Nu skulle cheyennerna överge sitt nomadliv och skola om sig till jordbrukare. Darlington var fast övertygad om att ”indianproblemet” kunde lösas på ett fredligt sätt.

Darlington ställdes emellertid inför många hinder i sitt arbete med cheyennerna. Vita handelsmän smugglade whisky till cheyennernas läger. Buffeljägare gick hårt åt buffelhjordarna, som minskade i antal och utgjorde därmed ett allvarligt hot för indianernas överlevnad. Hästtjuvar, de flesta vita, stal cheyennernas hästar. Men det största problemet för Darlington var att cheyennerna inte ville slå sig ner i reservatet. De föredrog att fortsätta jaga bufflar, som det trots allt fortfarande fanns gott om på den södra prärien. Bufflarna försåg dem med mat, tipiskinn och hudar för handel. Cheyennerna föredrog även att hämta ut sina ransoner eller att idka handel vid Camp Supply, som låg strax norr om reservatet.

De flesta cheyenner valde således att leva utanför reservatets gränser. Ledare som Bull Bear och Medicine Arrows vägrade bestämt att bosätta sig i reservatet. Endast Stone Calf, med tretton tipier, hade slagit sig ner i reservatet sommaren 1870. Vintern 1870-71 plågades cheyennerna svårt av hunger och sjukdomar. Och en del besvikna cheyennekrigare deltog nu i krigsräder i Texas och Kansas. Man började prata om ett nytt indiankrig.

Vintern och våren 1872 fällde cheyennerna många bufflar och hade således gott om mat. Cheyennerna var fullt sysselsatta med att bereda och sälja 10 000 buffelhudar, och var således nöjda med tillvaron. Våren 1872 dog indianagenten Brinton Darlington en naturlig död. Han ersattes av John D. Miles, som hade varit indianagent i kickapooreservatet i Oklahoma. När Miles anlände till sitt nya reservat den sista maj 1872, levde där enbart sydarapahoer. Cheyennerna var fortfarande frånvarande.

Ett lantmäterilag dök upp i december 1872, vid östra gränsen till cheyennereservatet. Lantmätarna fick besök av cheyenner, som sade att om de försökte gå in i reservatet skulle de förlora sina skalper. För cheyennerna var lantmätare synonymt med järnvägar och järnvägar betydde förlust av land. Även vintern 1873-73 var framgångsrik för cheyennerna. De hade gott om mat och bad sin agent att spara deras varor och matransoner till sommaren. Vita buffeljägare, som hade decimerat buffelhjordarna i södra Kansas, började nu skjuta bufflar i områden väster om cheyennereservatet

Den 18 mars 1873 förstörde cheyennekrigare ett lantmäteriläger söder om Camp Supply. De misshandlade kocken med gevärskolvar. Några dagar senare dödade några cheyenner E. N. Deming, som var chef över lantmätarna, och tre av hans assistenter. Deming skalperades och hans händer höggs av. Ledaren för krigarna var Foolish Bear, som var svärson till Bull Bear. När cheyennerna hade hämnats på de vita började allt fler unga krigare ansluta sig till Grey Bears, Bull Bears, Old Wirlwinds och Medicine Arrows militanta band. Dessa ledare förväntade sig nu amerikanska vedergällningar, och började förbereda sig för krig. Fredliga hövdingar som Little Robe och Big Jake fick nu kämpa hårt för att hindra unga män att hamna i trubbel.

Besök i Washington D. C.

Indianagenten Miles önskade nu att en delegation av cheyenner och arapahoer skulle besöka Washington för en konferens. Där skulle de formellt acceptera det nya reservatet. Dessutom skulle man diskutera om det var möjligt att skapa ett reservat för cheyennerna och ett för arapahoerna.

I november 1873 besökte sex sydcheyennehövdingar, Little Robe, Stone Calf, Wirlwind, White Horse, White Shield och Pawnee, Washington D. C. Där fick de träffa självaste presidenten Ulysses Grant. Little Robe, som vid det här laget var trött på alla fina ord och floskler som hade flödat under mötet, ställde sig upp inför Grant och sade:

”Jag har rest lång väg för att träffa den Store fadern. Nu står jag framför honom. Det är allt jag har att säga”.

Grant kunde inte hålla sig för skratt. Han vände sig till en rådgivare och sade att efter detta kanske han förlorar sitt rykte som en skicklig talare.

Buffeljägarna

Tre år efter Medicine Lodgeavtalet, våren 1870, kom Josiah Wright Mooar till västern och grundlade affärsidén att jaga bufflar och sälja hudar. Han var endast nitton år gammal, när han fylld av idéer, anlände till Fort Hays i Kansas. Han tog anställning vid fortet för att samla ved med en lön på 2 dollar per kubikfot.

Vid fort Hays gjorde han bekantskap med James White, vars uppgift var att förse fortet med kött. White var en professionell buffeljägare och tog endast de bästa bitarna på buffeln och lämnade resten av kroppen, inklusive huden, att ruttna på prärien. Än så länge hade Whites och de andra buffeljägarnas jakt på de enormt talrika buffelhjordarna inte orsakat någon minskning av dem. Fortfarande vandrade flera millioner bufflar på den södra prärien. Mooar och White hade ofta diskuterat slöseriet med hudar, och undrade om de möjligen kunde användas till läder.

Det fanns en liten marknad för buffelhudar med håret kvar i öst, där de användes som filtar på kälkar. En engelsk firma hade beställt femhundra hudar från en päls- och kötthandlare i Leavenworth i Kansas. Ett underkontrakt tillföll Charlie Rath, som i sin tur kontrakterade sina vänner, bland annat Wright Mooar. Det var nu den unge Mooar fick sin chans. Han fullföljde sitt kontrakt och fick ett överskott på 57 hudar. Han undrade nu om det inte fanns en marknad i USA. Därför skickade han hudarna till sin bror, John Wesley Mooar, i New York.

Två skinnberedare från Pennsylvania på östkusten, blev intresserade av hudarna och beställde 2 000 hudar för 3.50 dollar styck, en totalsumma på 7 000 dollar. John Mooar reste genast till prärien och där började Mooarbröderna att jaga bufflar. De var mer hängivna än någon annan tidigare hade varit. Naturligtvis lockade de enorma buffelhjordarna till sig andra jägare, som var ute efter att tjäna snabba pengar. Jakten på buffeln ökade nu i en explosionsartad takt.

Dodge City, i sydvästra Kansas, blev centrum för handeln med buffelhudar. Staden var förbunden med tre järnvägslinjer och transporterade iväg 750 000 hudar år 1873. Mellan åren 1872-74 skickades över 5 miljoner hudar med järnväg eller andra transportmedel till den amerikanska östkusten.

Till en början höll sig buffeljägarna sig till buffelmarkerna i norra Kansas. De begav sig sällan söder om Arkansasfloden, som var indianernas jaktmarker enligt lag. Först när kansashjordarna i norr var borta, trängde buffeljägarna in på indianernas jaktmarker. Den amerikanska armén tittade mellan fingrarna, när de mötte buffeljägare på indianernas jaktmarker.

År 1873 jagades bufflar längs Cimarron River med sådan effektivitet att den stora buffelhjorden på den södra prärien aldrig mer vandrade så långt norr ut. Året därpå planerade buffeljägarna att förlägga jakten på bufflar vid Canadian River. Men det innebar att de måste tränga in ännu djupare i Indianterritoriet, vilket innebar stora risker. Istället vändes blickarna till ”Staked Plains” i Texas Panhandle, ett långsmalt landområde norra i Texas, där hittills bara comancher och kiowaer hade jagat.

Red River War 1874-1875

Tidigt i januari 1874, till skillnad från föregående år, började cheyenner hämta ut sina ransoner vid Darlingtonagenturen. Tydligen hade buffeljägarnas framfart nu börjat ge effekt på buffelbeståndet. Armén gjorde dock inget för att hindra buffeljägarna från att minska på buffelhjordarna i staterna Kansas och Texas eller i territorierna New Mexico och Colorado. Indianerna på den södra prärien var inte glada åt situationen. Minskningen av buffelns bestånd var inte det enda problemet för cheyenneindianerna. Alkoholen var ett annat. Varje buffelhud som cheyenneindianerna beredde, såldes nu för sprit istället för mat, varor, gevär och ammunition. När band efter band av cheyenner anlände till reservatet tog matransonerna slut fort. Och det fanns inga pengar att köpa kött för åt indianerna. Dessutom stal vita hästtjuvar cheyennernas ponnyer. Buffeln fanns inte i närheten av reservatet, så cheyennerna beslutade sig då för att flytta ut till Texas Panhandle, som låg väster om reservatet.

Sommaren 1874 kunde inte längre cheyennehövdingarna motivera sina krigare att hålla sig lugna. De diskuterade att driva bort den vite mannen från den södra prärien. Tillsammans med comanche- och kiowakrigare började nu unga cheyennekrigare utföra attacker på vita. Den 9 juni attackeras buffeljägare vid Adobe Walls och minst två vita dödas. En vecka senare dödar en stor styrka av cheyennekrigare tre bönder i Kansas. Nybyggare i Kansas grips nu av panik och flyr till större bosättningar.

Tidigt på morgonen den 27 juni 1874, attackerar trehundra indianer handelsstationen Adobe Walls i Texas. Indianerna leds av medicinmannen Isatai och Quanah Parker, båda två comancher. Indianerna planerade att överraska de vita. Trots att de 28 buffeljägarna, som finns i handelsstationen, är hopplöst undertaliga lyckas de hålla borta indianerna tack vare sina långdistansgevär. Efter två dagar ger indianerna upp.

Indianernas attack på Adobe Walls var som en väckarklocka för armén. Den planerade nu att utrusta en stor militär styrka för att besegra prärieindianerna i söder en gång för alla. Syftet med militärkampanjen 1874 var att tvinga bort alla indianer från Texas Panhandle och öppna upp området för vit bosättning. I det krig som följde, the Red River Indian War, ägde över tjugo större drabbningar rum mellan indianer och den amerikanska armén under 1874 och 1875.

Sommaren 1875 var Red Riverkriget över. De cheyenner som hade flytt reservatet efter Black Horsehändelsen infångades eller dödades vid Smoky Hill River i Kansas. Militären straffade nu cheyennerna genom att skicka iväg trettioen män och en kvinna till Fort Marion i Florida. De sattes i järn och transporterades med järnväg till fängelset i Florida. En av dem, hövdingen Gray Beard, dödades när han hoppade av tåget i ett flyktförsök.

Nya tider för sydcheyennerna

Cheyennernas herravälde över den södra prärien var definitivt över. Nu var de tvungna att förlita sig på den amerikanska regeringens barmhärtighet. Så under 1880-talet blev sydcheyennerna alltmer beroende av regeringen. Deras agent, Miles, försökte starta upp flera arbetsprojekt för att hjälpa dem att bli självförsörjande. Ansträngningar att göra om cheyennerna till bönder misslyckades och idén lades ner efter några år. Miles var mer lyckosam när han startade upp en transportfirma med cheyenner som kuskar som körde varor från järnvägsstationer i Kansas till agenturen i reservatet. Miles hade även en idé om boskapsuppfödning i reservatet. Det skulle ge stammen mat och lära de unga männen hur en farm fungerar. Men projektet misslyckades på grund av att han blev motarbetad av myndigheterna.

Miles avgick som agent för sydcheyennerna 1884. Han ersattes av D. B. Dyer, som stod för en traditionell reservatspolitik. Han ville göra sydcheyennerna till jordbrukare. Men han motarbetades av cheyennehövdingarna. Hundkrigare förstörde staket, dödade boskap och hästar och hotade cheyenner som prövade på jordbruk. Dyer avgick och en ny agent kom, Jesse M. Lee.

Jordfördelningslagen

Det första allvarliga hotet mot sydcheyennerna som stam och mot deras reservat kom 1887, då regeringen genomförde sin jordfördelningslag (Dawes- eller General Allotment Act). Lagen gick ut på att indianreservatens jord skulle delas upp på enskilda indianer. Cheyennerna tilldelades individuella jordplättar och blev betraktade som landägare, som var underställda amerikansk lag. Landområden i reservaten som blev över, såldes till vita farmare. Cheyennestammen splittrades nu upp i mängder av små farmer, som låg längs North- och South Canadian River och Washita River. Dawes Act satte definitiv stopp för sydcheyennernas självbestämmande. Sydcheyennernas sociala struktur slogs nu i spillror. Hövdingarna och ledarna för krigarsällskapen hade inte längre något inflytande över stammen.

I jordfördelningslagens kölvatten bestämde sig regeringen 1889, att tillåta vita bosättare ta över land som inte ägdes av indianer i Indianterritoriet. En tumultartad landrusning ägde nu rum. Därefter ville regeringen köpa cheyenne-arapahoreservatet. Trots att stammarna motsatte sig försäljningen köpte regeringen reservatet den 3 mars 1891. Ett år senare såldes reservatområdet till vita farmare.

Indianterritoriet-Oklahoma

När USA köpte Louisianaterritoriet av fransmännen 1803, ingick dagens Oklahoma i köpet. Regeringen skapade ”Indianterritoriet, eftersom området ansågs vara av litet värde. Mellan åren 1830-1846, tvångsförflyttades fem indianstammar i öst till Indianterritoriet. Det var början på en indianpolitik, som gick ut på att förflytta alla stammar öster om Missouri- och Mississippifloderna till Indianterritoriet. När armén sedan startade upp krig mot prärieindianstammarna i söder, ledde det till att de blev erbjudna reservat i Indianterritoriet. Indianernas jaktområden gick förlorad och vita bosatte sig i områdena. År 1868 levde 67 olika indianstammar i Indianterritoriet. När jordfördelningslagen hade genomförts behövdes inte indianreservaten längre. Indianterritoriet blev Oklahoma.

Oklahoma anslöt sig till den amerikanska unionen 1907, och blev då den 47:e staten. Över tre miljoner människor lever i Oklahoma i dag och staten har USA:s största indianpopulation. Trots det finns det endast ett reservat kvar i Oklahoma, nämligen osagernas reservat. Oklahoma är tydligen stolt över sitt indianska arv. På Oklahomas flagga finns ett emblem med en fredspipa och mistelkvist som är korslagda över en indiansköld, och man kallar sig för ”Native America”.