Första gången cheyennerna omnämns i skrift är på en fransk karta från 1678, där de kallas för chaiena och är placerade på den östra sidan om Mississippifloden i Minnesota. Cheyennernas första kontakt med den vite mannen ägde troligen rum 1680, när en grupp indianer besökte den franske handelsmannen och upptäcktsresande Sieur de La Salle, då han var i färd med att bygga Fort Crevecoeur vid nuvarande Peoria i Illinois. Besökarna berättade för La Salle att de hade färdats många mil från sitt hemland vid Mississippifloden i norr. De berättade att det fanns gott om bäver och andra pälsdjur där de levde. Och nu ville de att La Salle och hans män skulle följa med till deras hemland för att starta upp handel med dem i pälsverk.

La Salle kallade dessa indianer för chaa. Vi vet inte med säkerhet vilka dessa chaa var. Men de flesta antropologer och historiker tror att det verkligen var en grupp cheyenner som sökte upp La Salle. Dakotasiouxer som levde i Minnesota vid den här tiden, kallade cheyennerna för ”sha hi yena”, vilket betyder ”människor som talar ett främmande språk”. Andra siouxtalande indianstammar, som arikara och pawnee, kallar dem för shar´la. Chaiena kommer med all säkerhet från dakotasiouxernas sha hi yena. Själva kallade cheyennerna sig tsistsistas, som betyder ”människorna” eller ”folket”.

Cheyennernas migration västerut

Vi vet väldigt lite om cheyennernas allra tidigaste historia. Deras språk avslöjar emellertid lite om deras ursprung. Cheyennerna talar ett språk som tillhör den algonkinska språkfamiljen. Flera andra prärieindianstammar, bland annat arapahoer och svartfötter, talar ett språk som tillhör denna språkfamilj. För länge sedan levde dessa algonkintalande indianfolk omkring de stora sjöarna i nordöstra Kanada och USA. Enligt cheyennerna själva, levde de långt tillbaka i tiden, i området mellan Hudsonbukten och de stora sjöarna. Det var ett skogsområde med många sjöar. Där levde cheyennerna på fiske, bär och rötter. De saknade pilbågar och fångade småvilt med spjut eller snaror. De levde i små grupper som var lätta att försörja. Trots det gick de ofta hungriga.

Mississippifloden

Så småningom lämnade cheyennerna sjöarna i det kalla skogsområdet i norr. De migrerade söderut i sina kanoter, genom sumpmarkerna i södra Ontario och norra Minnesota. Omkring 1650, slog de sig ner vid Mississippiflodens källa i Minnesota. Det finns inte några arkeologiska fynd från boplatser som kan knytas till cheyennerna i Minnesota. Arkeologiska uppgifter om andra stammar, som levde i Mississippidalen i mitten på 1600-talet, ger oss dock en sannolik bild hur cheyennernas levde där.

Vid den här tiden levde cheyennerna en liten stam. Troligen levde de i små permanenta byar som låg vid stränder till sjöar som var utspridda i Minnesotas och Wisconsins skogslandskap. De bodde i hus som hade en stomme av trä, som tätades med björk- eller almbark eller så kletade man lera över ett flätverk. Golven var troligen nedsänkta i marken. Man tror att mellan 200 till 300 personer levde i en by.

Cheyennernas basföda var vildris som fanns i överflöd i de grunda sjöarna. Riset skördades från barkkanoter och rostades för lagring. Hjort, hare och annat småvilt fångades med fällor eller jagades med pilbåge. Troligen jagade man skogsbison som levde i området. Även fåglar, som änder och gäss ingick i cheyennernas kost. Fastän cheyennerna huvudsakligen var jägare och samlare förekom det troligen någon form av odling, dock i liten skala.

Minnesotafloden

Omkring 1690 började cheyennerna lämna övre Mississippiområdet. Återigen migrerade de söderut. Orsaken till denna migration var att siouxer, assineboiner och creer förde en konstant krigföring mot dem. Dessa fiender var både talrikare och bättre beväpnade med gevär än cheyennerna. I spridda skaror sökte sig därför cheyennerna ner till Minnesotafloden. Dit anlände de någon gång före 1700. Där kunde de emellertid inte slå sig till ro någon längre tid. Ideliga krigiska konflikter med siouxer, ledde till att de återigen var tvungna att flytta.

Odlare vid Sheyennefloden

Cheyennerna övergav sina byar vid Minnesotafloden och flyttade norrut. De följde Minnesotafloden, förbi Big Stone Lake och Lake Traverse, till Red River i Nord Dakota. En stor by bestående av 70 hyddor byggdes vid Sheyennefloden som är en biflod till Red River, omkring 1725.

Cheyennerna levde nu på den stora grässlätten öster om Missourifloden. Här var de tvungna att ändrade sitt sätt att leva och anpassa sig till vad det nya landet hade att erbjuda. Området myllrade av djur. Cheyennerna jagade nu bison, hjort, älg, rådjur, björn, varg, tvättbjörn, räv och utter. Fågel och fisk fanns i överflöd. Från sina grannar i söder, de siouxtalande oto och iowa, lärde sig cheyennerna nu att odla grönsaker, med bättre teknik än tidigare. Med stor framgång började de nu odla majs, bönor, pumpor, squash och tobak.

Cheyennerna levde knappt 20 mil öster om mandanindianerna, som hade levt i området i flera hundra år. Där hade mandanerna utvecklat ett rikt ceremoniellt liv. De var utsökta skinnberedare, skickliga odlare och handelsmän. Mandanernas byar var sedan förhistorisk tid viktiga handelscentra. Cheyennerna drog nu nytta av denna handel vid mandanbyarna. Strax efter cheyennernas ankomst till Sheyennefloden anlände en grupp franska handelsmän till mandanernas byar. Året var 1837, och syftet med besöket var att starta upp en direkt handel med mandanindianerna. Ett år senare handlade mandanerna till sig sina första hästar från kråkindianer. Ungefär vid denna tid erhöll även cheyennerna sina första hästar.

Omkring 1740, attackerade chippewakrigare en av cheyennernas byar vid Sheyennefloden. Byn förstördes och de flesta av invånarna dödades. Det var ett hårt slag för dessa cheyenner som då lämnade området och flydde västerut. De korsade Missourifloden och drog ut på prärien. År 1770, utsattes ytterligare en cheyenneby vid Sheyennefloden för en attack av chippewaindianer. Även denna gång förstörde chippewaerna byn och dödade de flesta av invånarna.

I slutet av 1700-talet levde cheyennerna trots allt ett behagligt och framgångsrikt liv i sina befästa byar vid Sheyennefloden. Cheyennerna var nu utrustade med hästar som de använde i jakt och krig. De var även beväpnade med gevär. Jakten gav dem stora mängder med kött och odlingsfältens skördar ett stort överskott av grönsaker. Men trots denna rikedom i mat, kände de sig inte säkra för sina fientliga grannar. Ett annat problem var den vite mannens sjukdomar. Cheyennernas jordhus, som kunde rymma upp till trettio personer, var dåligt ventilerade. De var således en dödsfälla för människor som inte hade något immunförsvar mot smittkoppor och mässlingen.

Smittkoppsepidemier hade decimerat mandan- och hidatsaindianernas befolkning 1780 och 1782. Trots det övergav inte dessa indianfolk sitt levnadssätt. Istället grupperade de överlevande mandanerna om sig och bosatte sig i några få nya byar. Cheyennerna reagerade på ett annat sätt. De övergav successivt sina byar vid Sheyennefloden och började nu leva som nomader i skinntipier. Genom att leva ett rörligt liv ute på den vida prärien och följa efter bisonhjordarna kunde de lättare undvika både sina fiender och den vite mannens farsoter.

Black Hills

Mot slutet av 1700-talet hade cheyennerna förvandlats från ett bylevande odlarfolk till typiska häst- och buffelindianer. De levde i skinntipier och använde hästen som transportmedel vid flyttningar, i jakt och i strid. Någon gång mellan 1770- och 1790-talen övergav så de sista cheyennerna sina byar vid Sheyennefloden. Den troliga orsaken var chippewaernas förödande attack på byn som då brändes ner. En grupp cheyenner, gjorde ett misslyckat försök att bygga upp liknande byar vid Missourifloden, men de övergav snabbt det bofasta livet och blev nomadiserade buffeljägare.

Cheyennerna sökte sig nu ut på prärien. De gick över Missourifloden och tog sig ner till Black Hillsområdet i nuvarande Syd Dakota. En kort tid efter Missouriövergången, stötte cheyennerna på en märklig stam som hade levt på prärien en längre tid. De kallades för Sutai. Cheyennerna förvånades över att sutaierna talade ett algonkinspråk som var väldigt likt deras egna språk. Till en början ägde en del fientligheter rum mellan de två stammarna. Men sedan blev de goda och nära vänner. Fram till 1820 betraktades sutaierna som en egen stam inom cheyennestammen.

Livet på prärien

Cheyennerna levde nu på den vidsträckta prärien väster om Missourifloden. Där delade de på en gemensam livsföring med andra stammar. Skillnaderna mellan de olika stammarna på prärien, låg i språk, sociala-, politiska- och religiösa ceremonier. Men det fanns även likheter. Buffelns kött, som åts rå, kokad eller torkad, var den huvudsakliga källan till föda för alla stammar på prärien.

Av buffelns hudar tillverkade cheyennerna sina tipier. Transport av tipier och ägodelar gjordes med hjälp av hästen. De levde nu som nomader och följde efter de vandrande buffelhjordarna. Det förekom inga hantverk, som krävde en mera fast tillvaro, som vävning och krukmakeri. Liksom andra stammar ägde cheyennerna få skrymmande ägodelar.

Cheyennerna levde nu i ett nytt och främmande land. För att kunna etablera sig i området var cheyennerna tvungna att försvara sig mot andra stammar som redan levde där. I början på 1800-talet levde cheyennerna vid Cheyennefloden. Därifrån tog de sig ofta till arikaraindianernas byar vid Missourifloden, för att byta bort pälsar och djurhudar mot grönsaker och europeiska varor.

År 1811 bevittnade botanisten, John Bradbury, en grupp cheyenner som anlände till arikarabyarna för att idka handel. Han berättade att de fungerade som mellanhänder åt andra stammar på prärien, speciellt arapahoerna. Hästar och djurhudar, som cheyennerna hade bytt till sig från arapahoerna, byttes bort mot varor vid arikarabyarna. Dessa varor använde cheyennerna sedan i handel med arapahoerna eller andra indianstammar, som levde i mera avlägsna områden.

I det nya landet, ingick cheyennerna en fredsallians med arapahostammen. Tillsammans med arapahoerna körde cheyennerna ut kiowastammen från Black Hillsområdet. Cheyennerna och arapahoerna allierade sig sedan med de talrika och mäktiga västsiouxerna. Gemensamt förde dessa tre stammar krig mot alla andra stammar som jagade i Black Hillsområdet. 

Det hade tagit cheyennerna två hundra år att migrera från Mississipifloden i Minnesota, söderut till prärien väster om Missourifloden. En bit in på 1800-talet började cheyennestammen sakta men säkert splittras upp i en nordlig- och en sydlig gren. Under senare delen av 1800-talet stred nord- och sydcheyennerna på två olika fronter, mot emigranter, nybyggare och den amerikanska armén, för att försvara sina jaktmarker.