George Armstrong Custer 1839-1876

Legenden om George Armstrong Custer är full av motsägelser. Vissa dyrkade den unga generalen som modigt bekämpade indianerna. Andra föraktade honom för att de ansåg att han var egoistisk och ville förbättra sitt rykte på sina mäns bekostnad. Han uppskattades dock för sin uthållighet och fantastiska mod. I strider litade han på sin lycka. Han är dock mest känd för sitt deltagande i striden vid Little Bighorn där hans lycka drastiskt tog slut. Alla bedömningar angående Custers personlighet är naturligtvis subjektiva. Custers personlighet beror på vem som granskar honom. Om hans handlingar bedömdes som hänsynslösa, ansågs han vara hänsynslös. Om man beundrade Custer ansåg man att han var ett militärt geni.

Generalmajor George Armstrong Custer 1865

George Armstrong Custer föddes av tyskättade föräldrar i New Rumley i Ohio den 5 december 1839. Han hade tre bröder och en syster. Han kallades Audie efter sitt eget tidiga feluttal av Armstrong. Custer växte upp på en bondgård i Ohio där livet var hårt. Han blev en stor, kraftig yngling och han hade sinne för humor. I sin ungdom hade Custer inga planer på att bli yrkesmilitär. Han bodde hos sin syster Anne i staden Monroe i Michigan. År 1856 blev Custer lärare i en liten skola i närheten av Athens i Ohio. Redan som liten ville han bli rik. När han fick höra att man kunde tjäna pengar i armén sökte han till militärhögskolan West Point och blev antagen där 1857. 

Custer som kadett 1859

I West Point fick han sin utbildning och tjänade 28 dollar per månad. Liksom de flesta studenter roade Custer sig igenom de fyra studieåren. Han var en dålig student. Han visade föga intresse för de teoretiska ämnena och var alltid på vippen att bli relegerad på grund av sitt dåliga uppförande. En gång försökte han stjäla tentamensskrivningarna för att kunna klara sig. Han utmärkte sig dock mycket väl i stridens konster: fäktning, ridning och skjutfärdighet.

I april 1861 bröt det amerikanska inbördeskriget ut. I juli det året avslutade Custer sina studier på West Point. Han kom sist i sin klass. Han blev officer i unionsarmén och såg fram mot sitt första uppdrag. En av hans fösta uppgifter var att bemanna observationsbalonger. Men helst av allt ville Custer ut på slagfältet. Till sin syster skrev Custer 1861 följande om krigets framtid:

”Kära syster Anna. Det är min plikt att ta min tilldelade anställning. Det är lönlöst att hoppas att detta krig skall bli oblodig eller kortvarigt. Mycket blod kommer att spillas och tusentals liv kommer att förloras. Om det är mitt öde att dö för mitt land och dess rättigheter, så må det ske”

I sitt första slag vid Williamsburg i Virginia red han framför sina trupper och tog ensam sex rebeller till fånga och fiendens flagga. Detta var början till många hjältedåd som snart gjorde Custer berömd. Hans trupper förkunnade: ”Vi tror blint på honom och hans namn är vårt stridsrop”. 

En ung Custer liggandes till höger tillsammans med andra officerare. Fotografiet är taget den 20 maj 1862 av James F. Gibson.

Snart fick de högre generalerna höra om Custers framfart på slagfälten. På våren 1862 märkte general McClellan att Custer var modig. Han erbjöd därför Custer en plats i sin stab. Om Custer sade McClellan:

”Custer var en hänsynslös yngling som inte avskräcktes av trötthet och fara. Han var klartänkt i fara och han skrev tydliga rapporter om vad han såg under svåra förhållanden”

På 11 månader avancerade Custer från klassens dumbom till en ställning i unionens viktigaste befäl. McClellan och president Lincoln blev emellertid oense om hur kriget skulle skötas så McClellan blev avskedad. Custer tog då en lång vintersemester i Monroe. Under denna ledighet träffade han sin blivande hustru Elizabeth Bacon, även kallad Libbie.

År 1863 fick Custer tjänst hos general Pleasanton som ville använda kavalleriet i kriget. Till skillnad från sydstatsgeneralerna var nordstatsgeneralerna dåliga på att använda kavalleriet. Pleasanton ville nu ändra på det. Han ville ha unga och energiska män som var villiga att riskera sina liv och sina mäns liv när de gick till attack med sina kavalleriregementen.

George Armstrong Custer och general Pleasanton till häst, april 1862

Den 16 juni 1863 vid Aldee i Virginia ledde Custer överste Kilpatricks trupper till seger. Custers ledarskap var inspirerande. Han ledde anfallet och red där männen kunde se honom. Han deltog alltid i de hårdaste striderna. Hans soldater beundrade honom och ville följa honom överallt. Kapten Frederick Whitaker skrev följande om Custers bravader 1863: ”Det red fram en ung kapten ut vimlet. På hans långa lockar satt en bred halmhatt. Han svängde sitt långa svärd i luften mot fienderna. Sedan vände han sin häst och red mot dem. En elektrisk stöt verkade tysta linjen. Han gjorde tecken med sitt svärd och ropade: ”Skynda på, grabbar!”.

Den 28 juni blev Custer befordrad till överste. Custer var bara 23 år gammal. Han skulle leda Michigans kavalleri som han kallade för Järvarna. En vecka efter sin befordran, den 3 juli, ledde Custer sina trupper mot sydstaternas kavalleri som leddes av Jeb Stuart vid slaget vid Gettysburg. Custer hade bara 500 man mot en styrka på 2 000 man. Som vanligt ledde Custer anfallet och ropade ”Kom nu, Järvar”. Stuarts mannar betraktades som oövervinnerliga, men denna dag vann Custers Järvar.

Custer hade ett stort ego som uttryckte sig i hans överdrivna handlingar och praktfulla kläder. Han lät sy upp en speciell uniform. Han hade en svart velvetinjacka med guldsnoddar, en blå sjömansskjorta, en röd halsduk, en stor svart hatt och höga stövlar med sporrar av guld. Han såg ut som en cirkusryttare. Men de som trodde att han var ett skämt upptäckte snart att han var en fruktad krigare. Hans soldater dyrkade honom och började ha på sig röda halsdukar. Custer verkade även njuta av att stå framför kameran. Det finns nämligen en uppsjö av fotografier på honom i alla möjliga situationer. Men allt detta var en medveten ledarskapsteknik som bottnade i att han ville ha uppmärksamhet.

Generalmajor George Armstrong Custer sittande tillsammans med sin hustru Elizabeth och yngre brodern Thomas Ward Custer. Foto: Matthew Brady 1865

Hösten 1863 träffades Custer av en kula i benet och åkte hem för att repa sig. I februari 1864 gifte han sig med Libbie i den presbyterianska kyrkan i Monroe. Libbie flyttade nu till brigadens högkvarter. Genom hela äktenskapet bodde hon alltid nära honom som möjligt, till och med vid fronten. När general Pleasanton förflyttades blev Custer god vän med den nya kavallerichefen general Sheridan. Custers segertåg fortsatte. Han befordrades till generalmajor och ledde hela det tredje kavalleriet. Hans största bragd i inbördeskriget var segern över Lee i Appomattox. Den 9 april kapitulerade sydstaternas trupper och kriget var då över.

Indiankrigen

Indiankrigen. Vid 25 års ålder hade Custer fått mera beröm och ära än de flesta soldater får under sin livstid. Hans befordran till general var en hedersutmärkelse. Hans officiella grad var kapten. Efter kriget befordrades han till överstelöjtnant. Men för Custer var det en lång väg från general. Ett tag funderade Custer på att ämna armén med beslutade sig att stanna kvar. Med hjälp av bland annat general Sheridan blev han överstelöjtnant i det nya sjunde kavalleriregementet som alla inom armén ansåg vara ett elitkavalleri. Det ”Sjunde” skulle skydda nybyggarna i gränsområdet. Hösten 1866 blev Fort Riley i Kansas det sjunde kavalleriets högkvarter. Custer anpassade sig nu till den nya situationen och kastade sin velvetuniform och klädde sig som nybyggarna i hjortskinnskläder med fransar. Det var nu en helt ny uppgift som Custer ställdes inför. De äldre officerarna ogillade Custer för hans framgång och alter ego. Under inbördeskriget hade alla soldater dyrkat honom. Soldaterna i gränsområdet dyrkade honom inte, vilket blev en chock för honom. Detta berodde på att det ägde rum få strider på prärien. Custer kunde inte visa ledarskap som inspirerade dem. Custer höll även sträng disciplin vilket männen hatade. Det han krävde av sina soldater gjorde han inte själv. Han löd inte order och struntade i reglerna. Alla underordnade skulle däremot noggrant följa reglerna. De som bröt mot reglerna straffades mycket hårt.

I mars 1867 skickade general Hancock ut Custer på en expedition mot cheyenner. Cheyennerna var anklagade för att ha utfört flera räder mot vita bosättare i Kansas. Custer jagade cheyennerna i Kansas utan att hinna ifatt dem. Nu fick Custer erfara att indianerna inte var Jeb Stuarts kavalleri. De stannade inte och slogs som Jeb Stuart. Om indianerna inte ville synas såg man dem inte. Om de ville strida gjorde de det om oddsen var på deras sida, annars höll de sig undan. 

Pawnee Killer var en oglalal-sioux som var ledare för över en grupp oglala-krigare och Dog Soldiers från cheyennestammen. Foto: Daniel Mitchell in 1877.

Custers första strid med indianer ägde rum i Nebraska i juni 1867. Fienden var oglalahövdingen Pawnee Killers krigare. Custer hade fått i uppgift att leta reda på Pawnee Killers läger. Men det var Pawnee Killer som hittade Custer i stället. På morgonen den 24 juni attackerades Custers läger vid Republican River av flera hundra siouxkrigare. Vaktposten Patric Ford träffades av en grovkalibrig kula i sidan när han varskodde lägret. Indianerna försökte driva bort soldaternas hästar.

I juli lämnade Custer sitt befäl för att besöka sin hustru Libby. Han tog med sig en eskort på 76 man och tvingade dem att marschera 24 mil på 55 timmar. Custer greps och ställdes inför krigsrätt för detta och att han hade skjutit desertörer utan rättegång. Han förklarades skyldig till alla anklagelser och dömdes till obetald tjänstledighet i ett år. Custer reste hem till Michigan för att vila.

Under tiden gick kriget mot indianerna dåligt utan honom. Därför blev Hancock ersatt med Sheridan som tog befälet över den södra präriens militärområde. På hösten 1868 begärde han att Custer skulle komma tillbaka. Armén försökte nu med en annan taktik för att få indianerna att flytta in i sina reservat. Man skulle attackera deras läger under vintern då de var som mest sårbara. Sheridan ansåg att Custer med sitt mod var bäst lämpad för denna uppgift. I november anföll Custers sjunde kavalleri cheyennehövdingen Black Kettles vinterläger vid Washitafloden i Oklahoma. Cheyennerna blev bokstavligen tagna på sängen och Custer tog över lägret på 10 minuter. Det var nu som Custers rykte som indianbekämpare uppstod. Nu lades även grunden till en splittring i det sjunde kavalleriet. För när Custer retirerade från slagfältet lämnade han major Elliott och 19 man som hade försvunnit. Custer drog sig tillbaka utan att ta reda på Elliotts öde. Detta splittrade hela regementet fram till Custers sista dag.

Kampen om Black Hills

År 1873 flyttades delar av det sjunde kavalleriet till Dakotaterritoret. Samma år deltog Custers sjunde i general David S. Stanleys Yellowstoneexpedition. Under expeditionen träffade Custer på hunkpapahövdingen Sitting Bull för första gången.

Custer i civila kläder. På det andra fotografiet ser vi Custer sittande i en tältstol tillsammans med arikaraspejare och jakthundar. Favoritspejaren Bloody Knife sitter bredvid Custer och pekar på en karta. Bloody Knife dödades i dalstriden i Little Bighorn. Goose står vid tältdörren. Han sårades i handen i Little Bighornstriden. De andra två personerna är inte identifierade. Fotografiet togs under Black Hillsexpeditionen 1874.

Sommaren 1874 skickade Sheridan Custer och det sjunde kavalleriet på en expedition till Black Hills, Officiellt skulle de söka en lämplig plats för att fort. Men expeditionen hade med sig två gruvarbetare som hittade guld. I tidningarna kunde man nu läsa om att det fanns guld i Black Hills. Detta skapade en guldfeber i hela landet. Men guldgrävarna i Black Hills bröt mot 1868 års avtal med siouxerna. Bergen var faktiskt en del av siouxreservatet. Man var nu tvungen att köpa bergen från siouxerna. Siouxerna som kallade Custers väg för tjuvarnas väg vägrade sälja området.

Officerare och fruar från det sjunde kavalleriregementet fotograferade på trappan till Custers hem i Fort Abraham Lincoln i Dakotaterritoriet. Ett år senare stupade flera av officerarna i striden vid Little Bighorn.
Fotograf: Orlando Scott Goff 1875

Sitting Bull var ledare för alla siouxer som levde utanför reservatet. Därför ansåg myndigheterna att han var orsaken till att siouxerna inte ville sälja Black Hills. Man gav därför Sitting Bull och alla hand följeslagare ett ultimatum. De skulle anmäla sin ankomst till respektive reservat senast den 31 januari 1876. Om de inte gjorde det ansågs de vara fientliga och armén skulle då jaga dem och med våld tvinga dem in i reservat. Det här var naturligtvis en krigsförklaring mot siouxerna.  Det krig som nu följde kallas för Sitting Bulls krig. Höjdpunkten i detta tragiska krig var striden vid Little Bighorn sommaren 1876. 

I början av juni 1876 ledde Sitting Bull en soldans för andlig förnyelse. Han fick där en profetisk vision. Under dansen skar man ut 50 skinnbitar ur varje arm på Sitting Bull. Genom att göra så offrade han sitt kött och blod. Han offrade delar av sig själv. I utbyte mot sitt offer fick han en vision. Han såg soldater falla från skyarna som gräshoppor. De föll på huvudet rakt ner i siouxlägret. Han hörde orden: ”Jag ger dig dessa för de saknar öron”. Sitting Bull berättade för sitt folk att detta var ett tecken på en strid mellan siouxfolket och amerikanska soldater och att siouxerna skulle vinna.

Man visste inte exakt var indianerna fanns. Sheridans taktik var att fånga indianerna med tre armékolonner från olika håll. Det var Custers spejare som på morgonen den 25 juni upptäckte indianerna först. De hade slagit läger vid stranden till Little Bighornfloden i sydvästra Montana. Custer valde då att attackera lägret. Striden var över på några timmar och resulterade i en förlust för det sjunde kavalleriet. Custer stupade tillsammans med fem kompanier. Den här gången kunde inte Custer förlita sig på sin tur. Verkligheten grinade honom i ansiktet. Den direkta orsaken till indianernas seger i striden vid Little Bighorn berodde helt enkelt på att de var bättre beväpnade än Custers soldater.

Många konstnärer har skildrat Slaget vid Little Bighorn. Högst upp på sidan har vi Edgar S. Paxsons fantastiska bataljmålning ”Custers Last Stand” från 1899. Här ovan har vi Custer’s Last Stand av F. C. Yohn från 1929.

Två dagar efter striden begravdes de döda officerarna och meniga ungefär på den plats de stupade. Ett år senare grävdes Custers ben upp och lades i en kista. Den fraktades till West Point i New York och lades ner i en ny grav den 10 oktober 1877. Begravningen ägde rum under fulla militära hedersbetygelser.

Custer Memorial, födelseplatsen i New Rumley i Ohio