Det första Siouxkriget 1854-1855

När den stora utvandringen längs Oregonleden tog rejäl fart i slutet på 1840-talet insåg den amerikanska regeringen att något måste göras för att kontrollera indianstammarna som levde i området. Flera tusen landhungriga emigranterna hade nu börjat färdas längs Platte River genom Nebraska och North Platte River i Wyoming och vidare till Utah, Oregon eller Kalifornien. Den första riktigt stora emigrantvågen ägde rum 1843 då omkring 1 000 personer ledda av Marcus Whiteman tog sig till Oregon. En ny destination lades till 1847 då Brigham Young och 2 200 mormoner reste till Salt Lake City. Året därpå upptäcktes guld i Kalifornien och nästkommande år passerade minst 25 000 guldhungriga människor Fort Laramie på sin färd mot guldfälten i Kalifornien. År 1850 färdades mellan 50 000 och 75 000 personer västerut. För att hjälpa och skydda dessa resenärer byggde den amerikanska regeringen tre små militära poster, Fort Kearny i Nebraska, Fort Laramie i Wyoming och Fort Hall i Idaho. 

Det var vid Fort Laramie som den första större allvarliga konflikten mellan siouxer och den amerikanska armén ägde rum. Det var år 1849 som den amerikanska armén köpte den gamla handelsstationen Fort Laramie i Wyoming och gjorde om den till en militärpost. Även om det gamla fortet fortfarande var i bruk lät armén det förfalla under tiden man uppförde nya militära byggnader runt en stor exercisplats. För att få kontroll över indianstammarna i området utsåg man pälsjägaren Thomas Fitzpatrick till att bli indianstammarnas indianagent. På hans inrådan beslutade sig nu myndigheterna för att anordna ett stort fredsmöte med alla berörda indianstammar. Syftet med fredsmötet var inte att Förenta staterna skulle köpa land av indianerna. I stället ville man att hövdingarna lovade att de unga krigarna skulle upphöra med att trakassera emigranttågen och att de skulle sluta föra krig mot varandra. Över 10 000 indianer mötte upp vid Fort Laramie i september 1851. Hövdingarna gick med på kraven och som motprestation lovade regeringen att årligen de nästkommande 50 åren betala ut 50 000 dollar i form av varor till indianerna.

Soldaterna i Fort Laramie hade till uppgift att skydda och övervaka Oregonleden. Livet i fortet var dock så enformigt att de enda soldaterna längtade efter var att bli förflyttade. När inte indianagenten fanns på plats var det fortets befälhavare som skulle sköta kontakten med indianerna. Men befälhavarnas kunskaper om fredsavtalets villkor var skrämmande dåligt. Enligt fredsavtalet från 1851 var det stammen och inte en enskild indian som var ansvarig för en lagöverträdelse. Det var stammens (hövdingarnas) uppgift att kontrollera sitt folk, och varken civila myndigheter eller den amerikanska militären hade laglig makt över enskilda indianer. På grund av denna okunskap var det allmänna tillvägagångssättet i Fort Laramie att gripa en sannolik brottsling.

Freden mellan Förenta staterna och siouxerna varade fram till mitten av juni 1853 då en mindre skärmytsling ägde rum mellan soldater från Fort Laramie och minneconjoukrigare. Den 15 juni skickade löjtnant Richard B. Garnett, befälhavaren i Fort Laramie, ut fänrik Hugh B. Fleming, en ung och oerfaren officer, med tolken Auguste Lucien och en liten soldatstyrka på 23 man till ett närbeläget minneconjouläger med ungefär 1 000 invånare. Minneconjouerna var anklagade för att ha trakasserat emigranter och för att ha lagt beslag på en färja som transporterade folk över North Platte River. En av minneconjouerna hade även skjutit mot en av Garnetts sergeanter när soldaterna hade tagit tillbaka färjan från indianerna.

Indianer går ombord på färjan över North Platte River vid Fort Laramie. Foto: Alexander Gardner 1868

När Fleming anlände till minneconjoulägret bad han hövdingarna där att lämna ut krigaren som hade skjutit mot sergeanten. Men hövdingarna varken kunde eller ville gå med på det. När samtalen bröt samman, blev Flemings styrka plötsligt beskjuten från en närbelägen ravin. Med sin styrka anföll nu Fleming indianerna i ravinen för att driva bort dem. Ungefär ett trettiotal skott från bägge sidor avlossades under denna korta men intensiva händelsen. Indianerna lämnade efter sig mellan tre och fem stupade på marken. Det hade nu blivit mörkt och Fleming lämnade därför lägret och återvände till Fort Laramie med två indianer som gisslan.

Vid samma tidpunkt som Flemings skärmytsling med minneconjouerna ägde rum anlände en ännu yngre fänrik till Fort Laramie. Hans namn var John L. Grattan och hade nyligen gått ut militärhögskolan West Point. Som de flesta unga officerare på den tiden, då krig fortfarande var förknippad med romantik och hövlighet, var han angelägen om att bli hjälte. I fortet sades det om honom att han var en ung officer med en lysande framtid inom det militära. Han var djärv, bestämd och tilltagsen. När Fleming kom tillbaka från sin lilla skärmytsling sattes den unge Grattans fantasi i rörelse. Han bad då befälhavaren att få leda nästa expedition mot indianerna. Andra samtida personer i fortet ger en annorlunda bild av Grattan. Av dem beskrivs han som en oerfaren och hetlevrad person, som ansåg att indianerna behandlades med silkesvantar. Kanske på grund av Flemings succé lär Grattan vid upprepade tillfällen sagt att han skulle kunna besegra alla indianstammar på prärien med endast trettio män. Vid flera tillfällen lär han även ha förolämpat indianer och hytt näven åt dem.

Grattanstriden

19 augusti 1854

Två kompanier från det andra dragonregementet (beridna soldater) och ett kompani bestående av infanterister (fotsoldater) var stationerade vid Fort Laramie i början på 1850-talet. Beridna regementen på prärien var emellertid dyra i drift. Arméns hästar kunde inte livnära sig på präriegräs, till skillnad från indianernas ponnyer, därför var man tvungen att köpa in foder åt hästarna. Så 1854, av ekonomiska orsaker, drogs dragonregementet in och lämnade således infanteristerna ensamma i fortet. Under fortets fyra första år byttes dess befälhavare ut fyra gånger och varje ny befälhavare hade lägre rang än sin föregångare. Bara en månad efter händelsen med minneconjouerna blev Fort Laramies befälhavare Garnett förflyttad till ett annat regemente. Han lämnade då över befälet till den unge och oerfarne Fleming.

Efter minneconjoustriden hade siouxerna blivit alltmer aggressiva mot emigranter som färdades längs Oregonleden. Siouxkrigare brukade nu rida in på leden framför ett vagnståg och började vifta med sina gevär. När vagnståget stannade blev det omringad av siouxkrigare som krävde ”tullavgift” i form av varor för att de skulle få fortsätta. Vid det här laget kände dock emigranterna till att indianerna ofta krävde något av dem så de hade för vana att ta med sig extra ransoner av socker och kaffe för det ändamålet.

Tidigt i augusti 1854 samlades stora skaror av siouxer vid Fort Laramie för att hämta ut sina ransoner. Vagnen med varorna hade redan anlänt men de låg nu lagrade i American Fur Companys handelspost några kilometer öster om Fort Laramie. Tragiskt nog hade Thomas Fitzpatrick hastigt gått bort så hans lugnande inverkan på indianerna var nu borta. Den nya agenten hade inte anlänt och indianerna fick då veta att deras varor skulle delas ut den 18 augusti.

Siouxläger i närheten av Fort Laramie. Foto: Alexander Gardner 1868

Siouxernas läger passerades nu i långa rader av emigranter. De flesta var mormoner som var på väg mot Utah. Samma dag indianernas varor skulle delas ut passerade ett mormontåg siouxerna i sakta mak. En sjuk och halt mormonko hade hamnat på efterkälke och enligt både mormoner och indianer blev kon plötsligt rädd och sprang rakt in i ett bruléläger. Kanske av rädsla för indianerna vågade inte kons ägare gå in i lägret för att kräva tillbaka den.

High Forehead, en minneconjousioux och som var på tillfälligt besök i lägret, dödade och slaktade kon. När ägaren till kon anlände till Fort Laramie rapporterade han genast om händelsen till Fleming. Brave Bear, brulésiouxernas hövding och som hade blivit utnämnd av amerikanerna till siouxstammens överhövding under fredsförhandlingarna 1851, red över till Fort Laramie för att diskutera händelsen med Fleming. Hövdingen betraktade dödandet av kon som en bagatell. Han ansåg att det var bättre att vänta med åtgärder tills den nya indianagenten anlände till fortet. Det skulle ta några dagar och förhoppningsvis kyla ner de upprörda känslorna. Men den unge officeraren ville inte vänta. Enligt honom hade siouxerna begått flera brott mot emigranter de senaste veckorna, och nu var måttet rågat. Brave Bear erbjöd sig då att ersätta emigranten för sin förlust. Men Fleming stod på sig och svarade hövdingen att det var militärens uppgift att lösa problemet på sitt sätt. Grattan såg nu sin chans. Hans argument var nu att siouxerna hade brutit mot ingående avtal när de dödade kon och att armén då kunde använda våld mot dem.

När oglalahövdingen, Man-Afraid-of-His-Horses, besökte Fort Laramie på morgonen den 19 augusti, märkte han att Fleming hade bestämt sig för att skicka soldater till brulélägret. Hövdingen bevittnade hur soldaterna förberedde sig inför sitt uppdrag. Tidigare på morgonen hade Fleming beordrat John Grattan att bege sig till Brave Bears läger för att gripa High Forehead. Man Afraid, som hade kommit till fortet i andra ärenden avrådde Grattan från att gå till lägret eftersom det fanns för många siouxer där. Fänrik Grattan som var den första i en lång rad av amerikanska officerare som hade mer ammunition än hjärna, svarade Man Afraid att det var utmärkt för nu skulle han gå ut i krig.

Marschen mot Brave Bears läger

På morgonen den 19 augusti 1854, lämnade så John L. Grattan Fort Laramie med 30 infanterister och marscherade österut i riktning mot siouxlägret. Grattans styrka bestod av en sergeant, en korpral, 25 infanterister, två musiker samt halvblodet och tolken Auguste Lucien. Förutom infanteristernas musköter var de beväpnade med två kanoner. Grattan lär med glädje ha yttrat orden: ”Segra eller dö”, innan de lämnade fortet.

Eftersom sträckan till brulélägret var ungefär 12 kilometer lät Grattan de flesta soldater färdas i vagnar medan ett fåtal red på lånade hästar. Man Afraid följde efter expeditionen som först gick över Laramiefloden och sedan nedför Oregonleden. Efter några kilometer kom de till American Fur Companys lagerhus. Där gjorde Grattan halt och beordrade soldaterna att ladda sina musköter. Den alkoholiserade Auguste Lucien hade redan på morgonen i Fort Laramie tagit sina första supar, nu fick han chansen att ta några supar till.

Vid American Fur Companys lagerhus fortsatte Oregonleden österut uppför några höjder. Uppe från höjderna kunde man blicka ut över den vida Plattedalen. Omedelbart nedanför höjderna låg ett oglalaläger, med sina 300 tipier. Invånarna där samlade in sina hästhjordar och förberedde sig på strid. Bortom oglalalägret låg ett litet minneconjouläger, och öster om det låg James Bordeauxs handelspost. Endast trehundra meter från Bordeauxs hus låg två bruléläger. Det första lägret bestod av 200 tipier och i direkt anslutning till det låg Brave Bears wazhazhas-läger med 80 tipier. I hans läger fanns det även ett fåtal gästande minneconjou-tipier uppresta. En av tipierna tillhörde High Forehead, mannen som hade dödat mormonkon.

Efter en kort paus vid American Fur Companys Post, fortsatte Grattan längs Oregonleden i riktning mot Bordeauxs Post, som låg ungefär 5 kilometer längre bort. Under marschen tog Grattan ytterligare en paus för att instruera sina soldater. Han sade till dem: ”Indianen måste gripas till varje pris. Antagligen behöver vi inte avlossa ett enda skott, men om jag ger order om eld, får ni skjuta så mycket ni vill”.

När soldatstyrkan nådde Bordeauxs handelspost möttes de av en brulédelegation, som bestod av hövdingarna Brave Bear, Big Partisan och Little Thunder. Oglalahövdingen Man-Afraid-of-His-Horses anslöt sig nu till dem. De bad Grattan att vända om. Grattan gav då order om att kanonerna skulle göras skjutklara, innan han satte sig ner för att förhandla med hövdingarna.

Diskussionerna drog ut på tiden, och efter ungefär 45 minuter hade man ännu inte lyckats komma fram till någon slags överenskommelse i godo. Grattans tolk, Lucien, som trots att han var gift med en siouxkvinna hatade siouxer, gjorde situationen än värre genom sitt vidriga uppträdande. För under tiden Grattan och hövdingarna förhandlade, började nu den rejält onyktre Lucien rida sin häst fram och tillbaka så att den skulle komma in i andra andningen, precis som siouxkrigare brukade göra inför en strid. Han smädade siouxerna genom att tala om för dem att de var kvinnor, och skrek att om inte kodödaren lämnades ut, skulle soldaterna döda dem och äta deras hjärtan råa. Lucien erbjöd dem även ”Nya” öron, så att de skulle förstå den vite mannens order bättre. Handelsmannen James Bourdeaux fick nu ta Luciens plats.

Brave Bear försökte lugna ner den hätska stämningen. Men Grattan hade fått nog av allt pratande. Han gav nu order till sina män att bilda en stridslinje framför brulélägret, och att kanonerna skulle riktas mot High Foreheads tipi. Han ropade sedan till High Forehead att han skulle ge upp. High Forehead svarade genom en budbärare att han var redo att dö, men att han inte ville ge upp.

Vad som nu hände kunde bara berättas senare efter striden av överlevande indianer och några få vita. Troligen var Grattan övertygad om att hans militära uppvisning skulle få siouxerna att vika ner sig. Kanonerna stod skjutklara i mitten av stridslinjen med soldater på båda sidor om dem. Minneconjoukrigarna stod framför sina tipier, ungefär 60 meter från Grattan, och laddade sina gevär. Mitt ibland dem stod de fyra siouxhövdingarna. Man Afraid såg Lucien säga något till Grattan, som svarade honom. Sedan, berättade Man-Afraid att: ”En soldat avlossade sitt gevär, och sedan såg jag en indian falla”. Big Partisan såg vem som sköt först: ”Soldaten, en av dem som var lång, sköt och träffade en indian i munnen och en annan i handen. Efter det sköt två andra soldater, sedan avlossade de andra soldaterna sina musköter och sårade två indianer, Brave Bear och hans bror”.

Situationen hade nu utvecklats till kaos. Ungefär en minut efter de första muskötskotten, avfyrades kanonerna. En av kanonen sköttes personligen av Grattan. Kanonernas sikte var emellertid riktade för högt, så de träffade högt upp på några tipistänger, och gjorde ingen direkt skada bland invånarna i lägret. När Brave Bear föll dödligt sårad till marken, ville hans krigare hämnas honom. Plötsligt blev himlen mörk av pilar, som avfyrades mot soldaterna. En av de första som föll var Grattan. Nu begav sig en skara brulékrigare som hade legat gömda i en ravin bakom lägret, med den unge Spotted Tail i spetsen, in i striden. Under tiden närmade sig även oglalakrigare till häst, under ledning av Red Cloud, från norr.

Soldaterna, som nu inte hann ladda om sina musköter tillräckligt snabbt, drabbades av panik och blev flyktbenägna. Grattans sergeant försökte förtvivlat hålla ihop sina mannar för att försöka genomföra ett organiserat tillbakadragande. Men de hade hamnat i en hopplös situation, med beridna siouxkrigare som motståndare. Krigarna skar av soldaternas flyktväg mot Fort Laramie. En kort stund senare var alla soldater, utom en, döda. Denna ensamma soldat lyckades fly och gömma sig i Bordeauxs hus. Men han var dödligt sårad och dog några dagar senare.

Den 24-årige John Grattan låg nu död på marken tillsammans med 29 soldater. Grattan hade fått 24 pilar inskjutna i kroppen. Indianhataren Auguste Luciens kropp hittades vid Oregonleden. Han hade två pilar inskjutna i vardera öron, vilket var ett verk av hans svåger. Efter striden rånade upprörda brulékrigare James Bourdeauxs handelspost och American Fur Companys lagerlokal på ransoner och andra varor. På morgonen nästa dag lämnade siouxerna Plattedalen, och begav sig norrut.

Kort efter Grattanstriden begravdes Brave Bear av sina anhöriga på en träställning vid Niobrara River. I november 1854 samlades siouxerna till ett möte vid Niobrara Rivers källa. Där beslutade hövdingarna att de skulle hämnas på amerikanerna. Men det var fel årstid, så hämnden fick vänta till våren 1855.

Brave Bears äldsta bror, Red Leaf, tog emellertid saken i egna händer i november 1854. Tillsammans med halvbrodern Long Chin, kusinen Spotted Tail och tre pojkar tog han sig ner till Oregonleden för att utkräva sin hämnd. Fyra mil söder om Fort Laramie anföll de en postdiligens. De dödade tre kuskar, rånade en passagerare och stal en postlåda som innehöll guld till ett värde av 10 000 dollar. Även andra siouxkrigare tog nu ut sin frustration mot den vite mannen. Den 13 februari 1855, utförde några minneconjoukrigare en räd mot en handelsstation, som låg en mil söder om Fort Laramie, och försvann med 65 hästar och mulor. Även på andra platser i Plattedalen utfördes nu flera räder av siouxer.

Red Leaf, hövding över Wazhazah-bandet

Efter Grattanstriden hade Flemings styrka reducerats till 42 man, och han stod därför ganska maktlös mot indianerna. Fleming begärde nu att bli förflyttad. Hans begäran uppfylldes i november 1854, när två kompanier bestående av infanterister under ledning av överstelöjtnant William Hoffman, anlände till Fort Laramie och tog över befälet. På östkusten hade Grattan blivit något av en hjälte. I tidningarna kallades hans tappra strid mot indianerna för Grattanmassakern. Journalister och armén vägrade inse att Grattan hade begått något misstag, eller att hans uppträdande var startskottet till ett långt indiankrig.

Om det hade funnits ett uns av förnuft hade Grattanstriden aldrig ägt rum. Men nu hade armén blivit kränkt. Ett befäl och tjugonio soldater hade dödats av siouxkrigare och nu krävde krigsdepartementet vedergällning. Krigsministern, Jeffersson Davis, påstod att massakern var ett resultat av en noga iscensatt plan av siouxerna. Han utsåg därför, krigsveteranen William Selby Harney, att leda en bestraffningsexpedition mot siouxerna. Den 53-årige general Harney anlände till St. Louis i april 1855 och började genast lägga upp planer för den kommande expeditionen. I juli färdades han med sin stab med flodbåt uppför Missouri River till Fort Leavenworth i Kansas, där över 600 soldater ur tre vapengrenar, kavalleri, infanteri och artilleri, hade samlats. Harney utsåg överstelöjtnant, Philip St. George Cooke, till sin närmaste man och befälhavare över kavalleriet.

Striden vid Blue Water Creek, 3 september 1855

Den 4 augusti lämnade Harneys styrka Fort Leavenworth. Generalens taktik var entydig. Han skulle tvinga indianerna till strid eller skingra indianfamiljerna, så att de var tvungna att ge upp när vintern kom eller riskera svält. Sex dagar senare anlände Thomas S. Twiss till Fort Laramie. Han hade utsetts till ny indianagent över indianerna i Plattedalen. Twiss utfärdade nu en order till alla siouxer som ville ha fred att flytta söder om Platte River eller bli betraktade som fiender. Många handelsmän varnade siouxerna för att armén planerade hämnd på dem för Grattanmassakern och attacken på postdiligensen. Men de flesta siouxband struntade i dessa varningar. De fortsatte att leva ett normalt liv som om ingenting hade hänt och jagade norr om Plattefloden. Ett sådant band var Little Thunders bruléer på mellan 250 och 300 personer. De hade haft en mycket god buffeljakt och var fortfarande sysselsatta med att torka kött och bereda hudar när de nåddes av indianagentens ultimatum. Little Thunder hade slagit läger vid Blue Water Creek, som var en liten biflod till North Platte River i Nebraska. Trots alla varningar hade hövdingen bestämt sig för att stanna där och genomföra den årliga soldansen.

Little Thunder var en av hövdingarna i Brave Bears läger som försökte lösa dispyten med Grattan ett år tidigare. Hövdingen var ”vitvänlig” men i hans läger fanns tre notoriska krigsivrare. Den unge och fruktade brulékrigaren Spotted Tail, som hade deltagit i nedkämpandet av Grattans styrka, Red Leaf som var bror till den dödade hövdingen Brave Bear och Iron Shell.

Harneys styrka var den hittills största som hade färdats genom siouxernas land. När Harney lämnade Fort Leavenworth följde han till en början Oregonleden och nådde Fort Kearney vid Platte River, den 20 augusti. Där stannade generalen i fyra dagar för att vänta in ytterligare truppförstärkningar. Fyra dagar senare, nu med över 700 man, lämnade Harney Fort Kearny. Den 2 september gick trupperna över South Platte River och fortsatte till flodens norra gren. På eftermiddagen slog styrkorna läger vid Ash Hollow Rivers utflöde i North Platte River. De hade då färdats i nio dagar, sedan de hade lämnat Fort Kearney längre ner efter floden. Marschen hade varit ansträngande för både manskap och hästar. Många hästar hade kollapsat och männen var slitna.

På eftermiddagen fick Harney besök av några handelsmän från Fort Laramie. De berättade för honom att ett läger med siouxer fanns i närheten vid Blue Water Creek. Lägret tillhörde Little Thunders folk och bestod av ett fyrtiotal tipier, ungefär 250 personer. Handelsmännen informerade generalen om att det fanns krigare i lägret som hade deltagit i Grattanmassakern. De påstod att krigare från lägret hade trakasserat emigranter vid Ash Hollow dagen innan. Handelsmännen hade med sig ett meddelande från Little Thunder till Harney, med önskan om en förhandling: ”Vill ni ha fred är vi villiga till det, men om ni vill ha krig är vi förberedda på det”. Harney var dock inte intresserad av någon förhandling och struntade således i erbjudandet.

William Selby Harney, 1800 – 1889

Sent på eftermiddagen skickade Harney ut spejare för att lokalisera lägret. Det låg på andra sidan om North Platte River längs Blue Water Creek, ungefär 9 kilometer från soldaternas läger vid Ash Hollow. På kvällen drog Harney upp sin plan för sina officerare hur han hade tänkt anfalla lägret. Redan klockan tre på morgonen, den 3 september, skulle Cookes beridna styrka gå runt lägret i öster och ställa sig i position 1,5 kilometer norr om lägret. En timme senare skulle Harneys infanteri närma sig lägret rakt framifrån, och medvetet avslöja sin närvaro för lägerinvånarna. Eftersom styrkeförhållandet var fyra mot en i arméns favör, förväntades sig Harney att indianerna då skulle fly rakt i gapet på Cookes kavalleri när de såg de talrika soldaterna. När infanteriet hade blivit upptäckt skulle de avlossa en skottsalva. Det var en startsignal till Cookes styrka att påbörja ritten ner mot lägret och möta de flyende indianerna för att göra slut på dem.

Harneys infanteristyrka lämnade lägret vid Ash Hollow klockan fyra på morgonen. Men av en outgrundlig anledning väntade han med att korsa floden tills det blev ljust, så att han kunde se indianlägret. När de så småningom gick över floden tågade de sedan i riktning mot Blue Water Creek. Siouxerna upptäckte soldaterna tidigt. Soldaterna hade bara marscherat drygt en kilometer innan en indiandelegation mötte dem. Little Thunder ledde delegationen och bad att få tala med Harney. Harney vägrade, och fortsatte marschen mot brulélägret. Indianerna red tillbaka till lägret, vars invånare redan hade monterat ner lägrets tipier, och var på väg uppför Blue Water Creek för att leta efter en ny lägerplats.

Harney var nu osäker om Cooke befann sig i rätt position för att kunna stoppa indianerna om de började fly. För att fördröja indianernas flykt, skickade Harney i väg en tolk till indianerna med förslag om att han nu ville tala. Little Thunder svarade att han kunde tänka sig förhandla med Harney om hans styrkor stannade. Generalen accepterade förslaget och beordrade genast halt.

Mötet mellan Little Thunder och Harney blev kyligt. Mycket tack vare att Harney egentligen inte var intresserad av att prata, utan var inställd på att straffa indianerna. Han vägrade att hälsa på Little Thunder när han sträckte fram sin hand. Harney inledde samtalet med att anklaga Little Thunders band för att vara skyldiga till Grattanmassakern och attacken på postdiligensen. Han insinuerade vidare att hans krigare hade mördat vita och plundrat emigranter. På dessa anklagelser svarade Little Thunder att det fanns ”dåliga” människor i hans läger. Men att han hade gjort allt för att värna om fred.

Under tiden samtalet pågick, upptäckte en siouxkvinna vid den nya lägerplatsen Cookes soldater. Kvinnan slog genast larm. När lägerinvånarna förstod att de när som helst kunde förvänta sig en attack, utbröt panik. Indianerna började fly i alla riktningar. Harney förstod nu att Cooke befann sig i rätt position, men att han hade blivit upptäckt. Han avbröt då omedelbart förhandlingen med Little Thunder och uppmanade honom att be sina krigare att strida.

Little Thunders delegation återvände till sitt läger. Men de hann inte fram förrän infanteriet avlossade sin första skottsalva mot lägret och började jaga indianer som var på flykt. Nu blandade sig även Cookes kavalleri in i striden. Många indianer flydde mot väster, uppför ett kalkstensstup med grottor och klippskrevor. Cookes soldater red nu antingen mot de indianer som tog sig upp för stupet eller tog upp jakten på indianer som flydde österut. 

I söder avancerade Harneys soldater mot indianerna, med gott mod när de såg Cookes attack. De började nu obarmhärtigt beskjuta indianer som gömde sig i grottor och klippskrevor. På morgonen gav Harney order om eld upphör. Indianernas läger var nu övergivet och de flesta kavallerister var utom hörhåll upptagna med att jaga indianer som flydde över den kuperade prärien.

Fast Bear, Spotted Tail, Swift Bear och Yellow Hair fotograferade i Washington D. C. Alla var brulé-ledare. Fotografi: Gurnsey & Illingworth 1870

I det ödelagda siouxlägret började soldater ta hand om sårade kamrater och indianer. Man räknade till 86 döda indiankroppar. Troligen hade ytterligare ett stort antal indianer stupat, för soldaterna fann blodspår överallt längs indianernas flyktvägar. Harney tog ungefär 70 kvinnor och barn tillfånga. Little Thunder lyckades undkomma striden oskadd. Även Spotted Tail undvek att bli tillfångatagen. Han tycks ha varit bland de sista som tog till flykt. När han gjorde de hade han två pistolkulor i kroppen och två fula jack efter sabelhugg. Hans fru och en bebis hade tagits tillfånga av soldaterna. Soldaterna hade fyra döda, en saknad och sju sårade. Alla tillhörde Cookes kavalleri. Efter striden samlade soldaterna ihop alla tipier och indianernas ägodelar i en stor hög och satte eld på den. Stora kvantiteter av buffelkött och indianernas ponnyer beslagtogs.

För siouxerna var striden vid Blue Water Creek en fasansfull upplevelse. Aldrig tidigare i siouxstammens krigshistoria hade ett så stort läger intagits av fiender. Aldrig tidigare hade siouxerna drabbats av så stora förluster av människoliv. Siouxernas traditionella fiender, som pawnee och crow, kunde inte mäta sig med den nya fienden, som nu på allvar hotade siouxstammens existens. Grattanstriden 1854 och striden vid Blue Water Creek ett år senare, var början på ett nästan fyrtio år långt krig mellan siouxstammen och den amerikanska armén.