Sitting Bulls besök i Bismarck

Efter striden vid Little Bighorn sommaren 1876 jagades siouxer och cheyenner av en målmedveten general Nelson A Miles och hans soldater. Många siouxer tvingades då att kapitulera. Men Sitting Bull vägrade att ge upp. På våren 1877 ledde han sitt folk till Kanada där de amerikanska soldaterna inte kunde nå honom. Man tror att mellan 3 000 och 4 000 siouxer flydde till friheten i Kanada. En del av dem stannade där i drygt fyra år. De sista åren i landsflykt var besvärliga för siouxerna. Det var speciellt svårt att skaffa mat till så många människor. Dessutom utövade de amerikanska myndigheterna kraftiga påtryckningar på Kanada för att få dem att lämna ut siouxerna till USA. Men det var framför allt brist på mat som tvingade grupper av siouxer att successivt återvända till USA för att sträcka vapen vid främst Fort Keogh eller Fort Buford. 

Redan hösten 1880 återvände hövdingarna Spotted Eagle och Rain in the Face till USA. Vintern 1881 gjorde Gall, Low Dog och Crow King samma sak. Till slut gav även medlemmar i Sitting Bulls familj upp då hans adopterade son Jumping Bull och svågern Grey Eagle begav sig till USA. Men det värsta var när hans dotter Many Horses reste söderut med sin nya make Tom Fly. När resten av Sitting Bulls folk riskerade att dö av svält valde även han att återvända till USA.

Det här fantastiska fotografiet från 1881 visar några av de siouxledare- och krigare som hade återvänt från Kanada till Standing Rockreservatet. Från vänster till höger ser vi Gall, Louis Sitting Bull, Crawler, Low Dog, Chase Walking, Yellow Hawk, Running Antelope, Spotted Eagle, Rain in the Face och Brave Thunder. Running Antelope var en inflytelserik reservatledare och är med på bilden för att han verkade som en medlare mellan hemvändande indianer och myndigheterna. Fotografen hette Frank Jay Haynes.

Den 19 juli 1881 kapitulerade Sitting Bull och 187 följeslagare till major David Brotherton vid Fort Buford i Dakotaterritoriet. Där stannade de i tio dagar. Sitting Bull önskade att få stanna kvar i Fort Buford men myndigheterna hade andra planer för honom och hans folk. Klockan tolv på fredagen den 29 juli 1881 gick hövdingen och hans siouxer ombord på hjulångaren General Sherman med destination Fort Yates som låg i närheten av Standing Rockagenturen. Den 45 mil långa resan tog normalt mellan tre och fem dagar. Kapten Clifford och hans tjugo soldater ansvarade för säkerheten ombord. Med på resan fanns även tolken Edward ”Fish” Allison samt korrespondenter från tidningarna Saint Paul Pioneer Press och Minneapolis Pioneer Press. Journalisterna och välbärgade passagerare hade tilldelats egna hytter som fanns tillgängliga på övre däck. Under resan nedför den mäktiga Missourifloden uppförde sig siouxerna mönstergillt. De var naturligtvis hänförda över detta mycket speciella sätt att ta sig fram på floden och tycktes trivas rätt bra.

Hjulångaren General Sherman drevs framåt med hjälp av ett brett skovelhjul som var placerad i aktern. Hon var byggd för trafik i grunda vatten. Men det var inte helt riskfritt att färdas med båtar av träskrov på Missouriflodens grunda och grumliga vatten. Sandbankar och trädstammar som stod upp från botten och som var knappt synliga vid vattenytan kunde ställa till med problem. Därför var det vanligt att man låste skovelhjulet strax innan det blev mörkt och låg för ankar över natten. Så, sent på eftermiddagen den första dagen lät kaptenen ombord på General Sherman henne glida in till stranden strax söder om Fort Stevens och låste sedan skovelhjulet efter konstens alla regler. Man hade då tillryggalagt 24 mil. Så fort hjulångaren var säkrad gick siouxerna i land. Kvinnorna hade tagit med sig filtar och köksutrustning. På torra land samlade de ihop ved och gjorde snabbt upp eldar för att laga mat. Männen satte sig runt lägereldarna för att röka och småprata. Efter maten var det dags för siouxerna att gå till sängs. De sov under bar himmel. Tidigt på morgonen nästa dag lagade kvinnorna frukost och sedan gick man ombord på båten för att fortsätta färden nedströms till nästa stopp som var staden Bismarck. När General Sherman närmade sig Bismarck tog siouxmännen sig upp på övre däck för att se bättre. Det var söndag, klockan var tio på morgonen, den 31 juli 1881 då hjulångaren sakta anlade Bismarcks brygga. Då hade redan hundratals stadsbor tagit sig ner till flodstranden för att där i trängseln och i den varma solen invänta den berömda hövdingens ankomst. 

I fyra år hade den amerikanska pressen följt Sitting Bulls äventyr i Kanada. Artiklar med rubriker som ”Custers baneman” hjälpte att sälja lösnummer. Man beskrev honom som en opålitlig och våldsfixerad person som fortfarande var i krig med USA. Tre journalister hade lyckats med konststycket att intervjua honom. Men allt som hittills hade skrivits om honom lyckades inte beskriva vem han verkligen var och i vilken utsatt situation han och hans folk befann sig i. Inte heller hade någon fotograf lyckats med konststycket att ta en bild av honom. Men nu skulle vanliga amerikaner få se honom i verkliga livet, ingen skriven text eller tecknad bild av hövdingen kunde bräcka det. Å andra sidan hade inte Sitting Bull sett en amerikansk stad tidigare. För första gången skulle ha nu få se och uppleva saker och ting som han aldrig tidigare i sitt 50-åriga liv ens i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Det var verkligen en historisk dag.

När siouxerna vandrade ner för landbryggan lade stadsborna genast märke till skillnaden i klädseln mellan Sitting Bull och de andra hövdingarna. De hade klätt sig i det allra finaste munderingar medan Sitting Bull såg mest ut som en slashas. Människorna hade väntat sig att få se en stolt ledare med en magnifik fjäderbuske och en skinnskjorta med fransar som var rikt dekorerad med glaspärlor. Men de blev djupt besvikna. Sitting Bull bar ett par enkla blå leggings av yllefilt och en smutsig skjorta som hade sett bättre dagar. Längs ärmarna löpte tre rödmålade ränder. En av reportrarna som var på plats och skrev för Saint Paul Pioneer Press reagerade på hans byxor och beskrev dem på följande vis: ”Hans primitiva byxor var sydda av blått filttyg med stora gapande hål där fickorna egentligen skulle sitta och när han gick avslöjade hålen hans muskulösa ben. Över det hängde en skjorta som en gång i tiden hade varit ren och snygg men som nu var smutsig och sliten efter långt användande”. Sitting Bull gick i ett par vardagliga mockasinen utan några avancerade pärlbroderier. Han var barhuvad och hans kolsvarta hår var ordnad i tre flätor. De två som hängde ner över bröstet var inlindade i rött filttyg medan den tredje, hans skalplock, hängde ner på ryggen. Ansikte, hals och mittbena var målad i rött. För att skydda sina ögon bar han ett par gröna skyddsglasögon i stål. Han led nämligen av en ögoninfektion. Glasögonen hade han fått av en vänlig människa någon gång efter kapitulationen. De enda prydnader han bar på var två mässingsringar på vänster hand, en på lillfingret och en på långfingret samt ett armband av guttaperka på vänster handled. I den ena handen höll Sitting Bull hårt om sin pippåse och i den andra en komplett vinge från en hök som han använde för att svalka sig med såväl som att vifta bort irriterande flugor med denna varma morgon.

Väl i land tvingades siouxerna ihop till en kompakt grupp av soldaterna från ångfartyget. Det var här som Sitting Bull och några av de andra hövdingarna separerades från de övriga hunkpapasiouxerna. De leddes till ett järnvägståg och blev presenterade för B D Vermilye som företrädde Northern Pacific Railroad och kapten C W Batchelor som var delägare till Yellowstone Line. De talade om för Sitting Bull att man hade ordnat med en stor mottagning till hans ära på Sherman House och att han där skulle få träffa framstående Bismarckbor. Sedan skulle det hela avslutas med en flott middag på Merchant Hotel.

Sitting Bull ombads att kliva in i bolagsdirektören Herman Haupts egen plyschklädda tågvagn för den korta resan till Sherman House. Men då Sitting Bull inte riktigt förstod denna nymodighet tackade han nej. I stället var det loket som fångade hans intresse och han begärde att det skulle röra på sig. Loket ångades då upp och kördes en kort sträcka. Men efter denna lilla demonstration blev han mer förvirrad än någonsin. Han skakade på huvudet och sa att han hellre tog en promenad än att åka med den märkliga maskinen. Det fanns dock en armé-ambulans (hästvagn) med fyra mulor förspända bakom loket och major Kirk föreslog nu påpassligt att man kunde använda den för resan in till centrum. Och så blev det.

Klockan hade blivit 10.30 när resan in till staden kunde påbörjas. I armé-ambulansens framsäte satt Sitting Bull, kapten Batchelor och kusken. Bakom dem fanns hövdingens dotter Good Feather, hans farbror Four Horns, White Dog, Scarlet Thunder, High-as-the-Clouds och Bone Tomahawk. Även Sitting Bulls tolk Edward Allison tillsammans med Vermilye och en vakt hade klämt in sig i vagnen. Nu hände något oförutsett. När de övriga hunkpapasiouxerna såg sin hövding gå ombord på armé-ambulansen blev de oroliga. De började gråta och klaga högljutt. Utan att riktigt veta vad som höll på att ske greps de av panik. De trodde att deras ledare nu hade blivit gripen och skulle transporteras till ett fängelse. Soldaterna som bevakade siouxerna var tvungna att hota dem med sina gevär för att upprätthålla ordning. Situationen var spänd. Sitting Bull hade dock upptäckt uppståndelsen och ställde sig upp i vagnen och talade till sitt folk med hög stämma. Vi vet inte vad han sa till dem för ingen av journalisterna som var på plats har dokumenterat det. Men oavsett vad han sa så blev de lugna och armé-ambulansen kunde då ostört köra vidare till stadens centrum.

Bismarck

Den transamerikanska järnvägen the Northern Pacific Railroad byggdes mellan åren 1871–1883 och sträckte sig från Lake Superior i Minnesota till Puget Sound i Washington vid Stilla havet. Järnvägen byggdes samtidigt från två motsatta håll och förenades i västra Montana den 8 september 1883. Sommaren 1873 nådde den västliga sträckningen av järnvägen Missouriflodens östra strand i Dakotaterritoriet. Där stannade byggandet upp i fem år på grund av indiankrig, ekonomisk kris och tekniska svårigheter. Där låg redan den lilla staden Edwinton som 1873 bytte namn till Bismarck för att hedra den tyske statsmannen Otto von Bismarck. Platsen som Bismarck låg på var ett naturligt vadställe och innan en järnvägsbro byggdes över floden transporterades tågen fram och tillbaka på färjor. Soldater från det närbelägna Fort Abraham Lincoln erbjöd skydd åt rallare och andra som arbetade med dragningen av järnvägen väster om Missourifloden. 

Bismarck var i början ökänd för sin laglöshet och sitt våld. Stadens barer, spelhallar och horhus lockade till sig stökiga människor från hela USA. Även guldgrävare från Black Hills kom till staden för att festa. Skottlossningar på stadens gator förekom nästan dagligen. När vanliga människor flyttade till staden minskade dock problemen. Bismarck blev huvudstad i Dakotaterritoriet 1883 och sedan huvudstad i delstaten Nord Dakota 1889. När Sitting Bull kom på besök i staden sommaren 1881 levde där knappt 2 000 personer. 

En känd Bismarckbo med koppling till Sitting Bull var journalisten Mark Kellogg som flyttade till staden i början på 1870-talet och tillsammans med redaktören Clement Lounsberry grundade tidningen the Bismarck Tribune 1873. När Lounsberry fick nys om att det sjunde kavalleriregementet med överstelöjtnant George Armstrong Custer i spetsen snart skulle lämna Fort Abraham Lincoln för att bege sig till Montanaterritoriet efter Sitting Bulls fientliga siouxer ordnade han så att han fick följa med som nyhetsreporter. Han blev dock sjuk i sista minuten och skickade i stället i väg Mark Kellogg. Kellogg sände i väg tre rapporter till Lounsberry, den sista bara fyra dagar innan han dödades i striden vid Little Bighorn. Den rapporten löd: ”När du läser det här har vi redan träffat på de röda djävlarna, hur det går med det återstår att se. Jag rider med Custer och kommer att vara med vid dödandet.” En del av Kelloggs dagbok och anteckningar överlevde striden och finns nu i tryggt förvar hos the North Dakota State Historical Society med säte i Bismarck. 

The Sherman House

Sitting Bull och hans följe kördes till Sherman House som låg i stadens centrum. Sherman House var ett hotell i trä som byggdes 1877. Hotellet hade tre våningar och riktade in sig på järnvägsresenärer och låg därför bara en kort promenad från stationen. Flera hundra nyfikna hade samlats utanför hotellet. Kapten Batchelor bjöd in Sitting Bull och hans vänner upp för trappan till en rymlig och flott salong med mattor av sammet och elegant snidade trämöbler. De satte sig på stolar som var ordnade i en halvcirkel, med Sitting Bull i mitten. Den enda vakt som följde med in i rummet ställde sig bakom hövdingen. Sitting Bull tog nu fram sin pipa och tände den och började röka. När han inte puffade på sin pipa fläktade han sig med sin hökvinge under tiden han pratade med Allison som satt till vänster om honom. De andra siouxerna satt och småpratade med varandra. Då och då kommenterade en av hövdingarna någonting som fick de andra att le och ibland brista ut i högljutt skratt. Plötsligt började folk gå fram till Sitting Bull för att be om en autograf. Mottagningen förvandlades nu till en autografsammankomst. Sitting Bull tycktes trivas och skrev sitt namn lätt och ledigt. Det var hans vän och köpmannen Gus Heddrich som hade lärt honom att skriva sitt namn i Kanada. 

Tillställningen i Sherman House varade i ungefär en halv timme. Sedan gick hela sällskapet ner till gatan och klev återigen ombord på armé-ambulansen för färd till nästa stopp som var Merchants Hotel. Bismarckbor i alla åldrar följde nyfiket deras resa längs Bismarcks gator. Vid hotellet hade kapten Batchelor och Vermilye ordnad med en bankett. Hotellägarna Marsh och Wakeman hade dukat bordet som om självaste drottningen av England var huvudgästen.

Hövdingarna och Good Feather satte sig till bords och blev tilldelade var sin menylista som var rena rama kinesiskan för dem. När tolken Allison läste högt ur den skrattade de hejdlöst. Även serveringspersonalens sätt att servera dem maten roade dem. Utanför stod nyfikna stadsbor som tryckte sina ansikten mot fönsterrutorna för att få en glimt av vad som ägde rum i lokalen. De förvånades över hur elegant indianerna hanterade kniv och gaffel. Deras sätt att äta var dock inte särskilt civiliserat utan mera direkt. De stoppade munnen full med kött och skar sedan av det som hamnade utanför munnen med en kniv. Sitting Bull åt sakta och tog med jämna mellanrum paus för att fläkta sig. När efterrätten serverades förundrades indianerna mycket över glassen. De kunde inte förstå hur den vite mannen kunde laga något som var så kallt när det var så varmt. När middagen var över gav Sitting Bull sin pipa till kapten Batchelor och skyddsglasögonen till Vermilye. Innan sällskapet lämnade byggnaden bad man Sitting Bull att skriva in sig i hotelliggaren vilket han då välvilligt gjorde. Utanför hotellet gick man så återigen ombord på armé-ambulansen för resan ner till ångbåtsbryggan. De övriga siouxerna blev oerhört lättade när de såg sina ledare återvända. Hövdingarna hade ju varit borta i tre timmar. Under denna tid hade de kvarvarande siouxerna ätit från deras tvådagarsranson, utan glass dock. Vid ångbåtsbryggan hade en massa människor samlats för att titta på när siouxerna återigen gick ombord på ångfartyget General Sherman. Ombord fanns redan en speciellt utvald grupp vita som hade blivit inbjudna dit för att träffa Sitting Bull. Några av dem var officerare med fruar från Fort Abraham Lincoln. Där fanns även H F Douglas som var postföreståndare vid Fort Yates och Clement A Lounsberry som ju var the Bismarck Tribunes chefsredaktör. Kapten Clifford introducerade hövdingarna till var och en med Allison som tolk. Sitting Bull bombarderades nu med en mängd frågor som han lugnt svarade på. En av de damer som var närvarande var fröken Emma Bentley. Hon gav Sitting Bull ett päron från Kalifornien. Han skar av en bit med sin kniv och stoppade den i sin mun och sa att det smakade bra. Som en gengåva för päronet gav Sitting Bull Emma en av hans mässingsringar. 

Lulu Picotte Harmon fotograferad 1884. Lulu var gift med löjtnant William Harmon som hade avgått från det militära 1870 och arbetade därefter som handelsman vid Fort Abraham Lincoln

Sitting Bull hade en lång pratstund med en kvinna som hette Lulu Picotte Harmon. Hon var dotter till Eagle Woman (Maltilda Galpin) som hade agerat som tolk tillsammans med sin andra man Charles Galpin åt prästen Pierre Jean DeSmet när han besökte Sitting Bulls läger 1868. Eagle Woman var hälften hunkpapa och hälften Two Kettle. Som artonåring gifte hon sig med Honoré Picotte som var en handelsman vid Fort Pierre. Med Picotte fick Eagle Woman två döttrar. Lulu var en av dessa döttrar. Hon växte upp i två världar och pratade flytande sioux och engelska. När Picotte avled gifte hon om sig med Charles Galpin som också arbetade vid Fort Pierre. Nu var Lulu 35 år och fick träffa Sitting Bull som var god vän till både Eagle Woman och Charles Galpin. 

Sitting Bull och Lulu gick åt sidan för en stund för att samtala. Man upptäckte nu att hövdingen uppträdde mera avslappnad när Lulu tolkade åt honom, så hon tog nu över rollen som tolk från Allison. Med Lulu vid sin sida presenterad Sitting Bull sin familj. Han pekade ut sina tvillingpojkar som var klädda i jackor av hudar från buffelkalvar med hårsidan utåt. Pojkarna hade örhängen som var tillverkade av telegraftråd. Sitting Bull berättade vidare att det fanns planer på att en grupp hunkpapahövdingar skulle besöka presidenten och att han då önskade att tvillingpojkarna fick följa med. Då skulle de få se hur den vite mannen levde och kanske få träffa presidenten i hans hem. Sitting Bull var stolt över sin familj och längtade efter att få träffa dottern Many Horses som nu levde i Fort Yates. Klockan sex på kvällen fortsatte hjulångaren General Sherman sin resa mot Fort Yates.

Första fotografiet på Sitting Bull

Den här bilden är historiens äldsta bevarade fotografi taget med en kamera. Bilden togs av fransmannen Joseph Nicéphore Niépce 1826, alltså några år innan Sitting Bull föddes. Kameran hade tillverkats av Charles Chevalier i Paris. Exponeringstiden var hela 8 timmar. Joseph kallade sin skapelse för ”helios graphos” eller på svenska solteckning. Själva fotografiet föreställer utsikten från ett fönster i fotografens verkstad i Saint-Loup-de-Verennes.

Nu när Sitting Bull hade grävt ner stridsyxan och för första gången i sitt liv hade besökt en amerikansk stad var det bara en tidsfråga innan han också skulle bli fotograferad. Den historiska fotograferingen ägde rum vid något tillfälle under några hektiska dagar mellan den 31 juli och den 2 augusti 1881. Det är märkligt att vi inte vet exakt när det ägde rum, men så är det. 

Länge trodde man att det första fotografiet på Sitting Bull togs redan 1877 eller möjligen 1878. Platsen var då Fort Walsh i Kanada och fotografen hette Thomas George Anderton. Anderton var ursprungligen från Leeds i England men emigrerade till Kanada i början av 1870-talet. När Anderton tog värvning i Kanadas ridande polis 1876 blev han stationerad vid Fort Walsh i provinsen Saskatchewan. Där mellan åren 1876 och 1879 började han som provinsens enda amatörfotograf ta bilder i fortets omgivningar. Vi vet att Sitting Bull besökte Fort Walsh ofta och då är det ju möjligt att Anderton vid något tillfälle såg honom. Men något fotografi på hövdingen lyckades han aldrig att ta. Det finns även andra fotografer som felaktigt har pekats ut som att de var först med att fånga Sitting Bull på bild. Den mest kände av dem alla är David Frances Barry. Han är visserligen den fotograf som tog flest bilder på Sitting Bull, men han kunde inte skryta med att han tog den första bilden. Idag vet vi med säkerhet att det var en föga känd Bismarckfotograf som hette Orlando Scott Goff som var först av dem alla.

Under 1870-talet ökade intresset för Västern bland fotografer och journalister. Kända indianhövdingar och krigare var tacksamma och inkomstbringande motiv. Indianerna på prärien hade ju länge hindrat landets utbredning västerut. Men nu kapitulerade de i stora skaror till armén och blev internerade vid olika militära anläggningar och fort innan de transporterades till sina reservat. Fotograferna sökte sig därför till dessa platser för att det var där de naturligtvis hade störst chans att ta en bild på någon känd indian. En av dessa fotografer var just Orlando Scott Goff.

Orlando Scott Goff föddes den 10 september 1843 på den amerikanska östkusten. Familjen bestod av föräldrarna Alfred och Adeleine och fyra äldre syskon. Under det amerikanska inbördeskriget tjänstgjorde Goff som soldat på Unionens sida. Efter kriget lärde han sig fotograferingsyrket i staden Lyon i delstaten New York. Efter utbildningen försörjde han sig som kringresande fotograf i Portage i Wisconsin. Ungefär år 1870 gjorde Goff bekantskap med David Frances Barry, som ju senare skulle bli en av de mest kända indianfotograferna. Ett år senare reste Goff till staden Yankton i Dakotaterritoriet för att där ta anställning som assistent hos Stanley J. Morrow som redan var en etablerad fotograf i området.

År 1873 öppnade Goff en egen fotoateljé i Fort Lincoln. Där vid Fort Abraham Lincoln tar han som amatörfotograf en serie bilder på George Armstrong Custer, hans officerare och fruar. Fem år senare flyttade Goff till Bismarck och öppnade då en ateljé på andra våningen i en tegelbyggnad som låg på Main Street. Där anställde han David Frances Barry som assistent. Vid den här tidpunkten hade de mest ambitiösa fotograferna en egen häst och kärra som hjälpmedel. Då kunde de lasta all sin tunga utrustning på vagnen, inklusive ett mörkrum, och resa runt i omgivningarna i jakt på intressanta fotomotiv. 

Våtplåtsfotografering

Orlando Scott Goff blev med tiden en oerhört skicklig våtplåtsfotograf som var en av den tidigaste formen av fotografering. Det var engelsmannen Fredrick Scott Archer som kom på metoden 1846. Hans geniala idé gick ut på att bestryka en glas- eller metallplåt med kollodium som hade blandats med ljuskänsligt silver. Eftersom plåten måste exponeras och framkallas innan den klibbiga emulsionen hade torkat kallades detta förfarande för våtplåtsmetoden. Fördelen med den var att man till skillnad från tidigare metoder nu fick fram ett negativ, från vilken man kunde framställa ett oräkneligt antal positiva bilder.

Att ta en bild med våtplåtsmetoden var svårt, tidsödande och oförutsägbart. Exponeringstiden var lång och fotografen måste ha tillgång till ett mörkrum i närheten. Bilden fångades antingen på en glasplatta (ambrotype) eller på metall (tintype). Dagens digitala bilder bygger på teknologi medan våtplåtsfotograferingen grundade sig på kemi och en stor dos av tur. Goff och alla andra fotografer som använde sig av våtplåtsmetoden var tvungna att noga planera sitt arbete i flera steg innan de fick fram ett fotografi. 

När så Goff skulle ta sin bild på Sitting Bull började han med att förbereda glasplattan. Han beströk den med kollodium så att ett tunt transparent skikt bildades. Därefter lade han plåten i ett bad med silvernitratlösning så att den blev ljuskänslig. Detta tog ungefär tre till fem minuter. Slutligen placerade han glasplattan i en träbehållare som i ett stängt läge skyddade den mot ljus. Nu var glasplattan färdig för användning. Goff var tvungen att arbeta snabbt, för glasplattan måste användas då den fortfarande var våt eller fuktig. Han hade ungefär 10 minuter på sig. Denna inledande process var Goff tvungen att utföra i ett mörkrum.

Nu var det dags att ta själva bilden. Eftersom det var Sitting Bull som skulle sitta som modell måste Goff ha en tolk till hands. För nu gällde det att förklara för hövdingen att han måste sitta absolut stilla i flera sekunder och inte röra en min. Anledningen till det var att exponeringstiden var så lång. Om modellen blinkade eller höjde armen för att klia sig i ansiktet blev delar av fotografiet suddigt och därmed förstört. Av just denna orsak ser man aldrig människor som ler på bilder från den här tiden. Det betydde ju inte att folk var tråkiga och allvarliga i slutet på 1800-talet utan enbart på tekniken. Fotograferna hade därför speciella stolar med ryggstöd och andra finesser som skulle underlätta för modellen att sitta stilla. I sin ateljé hade Goff hängt upp ett stort tygstycke som fotobakgrund. Den hade ett målat motiv som föreställde ett påhittat landskap. Det var vanligt att fotografer på den här tiden använde sig av just målade bakgrunder och kläder som rekvisita i sina ateljéer. 

Goff bad nu Sitting Bull att sätta sig i stolen och titta in i lådkameran som stod uppställd och redo rakt framför honom. Goff ställde in skärpan genom att reglera kamerabälgen. Sitting Bulls bild passerade då in genom kameralinsen och projicerades mot kamerahusets bakre glasvägg. Bilden hamnade upp och ner. När skärpan var inställd stoppade Goff in träbehållaren med glasplattan i kameran och drog upp skyddslocket. Nu tog han bort linsskyddet så att glasplattan blev exponerad av allt ljus. När bilden var exponerad satte Goff på linsskyddet, drog ner skyddslocket och lyfte sedan ut träbehållaren från kameran. 

Nu fortsatte arbetet med att framkalla den exponerade plåten i mörkerrummet. Goff tog nu fram glasplattan från träbehållaren och hällde en framkallningsvätska över den. När han var nöjd med bilden sköljde han plåten med vatten för att stoppa framkallningen. Sedan lade Goff plåten i ett bad med fixeringsmedel för att bevara bilden. Därefter tvättade han plåten noggrant i vatten. När den hade torkat värmde han upp den över en fotogenlampa och hällde därefter en fernissa över den för att skydda den ömtåliga ytan. Nu kunde Goff utan missöden skapa en kopia. Han placerade då ett ljuskänsligt papper på negativet och lät det utsättas för solljus så att en bild sakta växte fram. När Goff var nöjd med exponeringen avbröt han den. Den färdiga bilden fick en färg som gick från rödbrunt till lilabrunt och hade en glansig yta.

Det finns uppgifter som säger att Goff tog bilden på Sitting Bull i sin ateljé i Bismarck under hövdingens besök där den 31 juli 1881. Men ingen av de tidningsreportrar som minutiöst följde varje steg Sitting Bull tog under sitt besök i Bismarck skriver om någon fotografering. Privatpersonen J D Allen från den närbelägna staden Mandan hävdar dock något annat och skriver följande om vad som hände:

”Hövdingen och hans vänner blev bjudna på en fin middag på Hotellet. Därefter blev Sitting Bull tillfrågad att bege sig stadens ledande fotograf O S Goffs ateljé för att där bli avfotograferad. Men som alla andra indianer vid den här tiden blev Sitting Bull misstänksam och ansåg att en del av hans personlighet skulle gå förlorad om han lät sig bli avfotograferad. Ju längre fotograferingen varade ju större skada. Så, till en början vägrade siouxen att gå in i Goffs ateljé men då han blev erbjuden 50 dollar gick han med på det.”

Trots Allens uppgifter är det troligen vid Fort Yates den 2 augusti 1881 som Orlando Scott Goff tog det allra första fotografiet på den kände hunkpapasiouxen. Sitting Bull var först tveksam till idén, men ändrade sig när han blev erbjuden 50 dollar för besväret, en summa som motsvara ungefär 1 200 dollar idag. Han var dock missnöjd med resultatet för att han tyckte att han såg ut som en vanlig vit man med blek hy. 

Här ser vi då de historiska fotografierna på Sitting Bull. Goff tog minst två bilder vid samma tillfälle. Sitting Bull är omkring 50 år. Han bär en ljus skjorta och mörka leggings av tyg. Runt midjan har han en filt. Notera att flätorna är inlindade i pälsskinn och inte rött filttyg som journalisterna skrev om under hövdingens besök i Bismarck. Snett över bröstet löper ett smycke av metallpärlor. I händerna håller han en traditionell indiansk rökpipa med ett långt dekorerat skaft. Det finns dock skillnader på bilderna. På bilden till vänster bär Sitting Bull ett par skyddsglasögon. Vi vet att Sitting Bull led av en ögoninfektion när han kapitulerade vid Fort Buford. Vid kapitulationen hade han därför dragit en snusnäsduk över ögonen för att skydda sina ljuskänsliga ögon. Senare fick Sitting Bull ett par skyddsglasögon av någon omtänksam person. Enligt samtida uppgifter lär han ha burit dessa glasögon när han togs emot av folkmassan på landbryggan i Bismarck. Den högra bilden har en målad bakgrund, man kan ana tygets nedre kant i bilden som ett mörkt streck. Goff använde ofta samma målade bakgrund när han tog sina indianporträtt. Av just den anledningen har man lyckats härröra många oidentifierade fotografier till just Goff. 

Sitting Bull erövrade 69 coups under sin livstid och sårades minst 3 gånger i strid. Han hade då rätt att bära en fjäder för varje coup. Men eftersom han var en mycket ödmjuk man valde han ofta att enbart bära en eller högst två örnfjädrar. Den första av dessa två fjädrar stod rätt upp från bakhuvudet. Den representerade hans allra första coup. Sitting Bull var bara fjorton år när han tillsammans med sin far och farbror följde med en grupp siouxer på en krigsräd. När de upptäckte en grupp kråkindianer attackerade de deras läger. Sitting Bull lyckades då rida fram till en av kråkindianerna och räkna coup på honom med en pinne. Den andra fjädern var rödfärgad och lutade lite åt höger och symboliserade hans första skada i strid. Skadan ådrog han sig när han var femton år och deltog i en strid mot flatheadindianer. Fienden var väl skyddade och sköt pilar och muskötkulor mot siouxerna. Sitting Bull beslöt sig då för att rida mellan de två stridande styrkorna för att visa sitt mot. Genom att göra så kom han inom fiendens skotthåll. Det var då han träffades av en muskötkula i foten. Senare när siouxerna hade återvänt till sitt läger hedrade man Sitting Bulls mod genom att ge honom en rödfärgad örnfjäder. När han satt som modell för Goff valde han att bära endast en fjäder. På ett välkänt fotografi på hövdingen som togs några år senare av David Frances Barry bär han dock de två örnfjädrarna tillsammans.