I september 1837 öppnades portarna till George Catlins ”Indian Gallery” i New York City. Det blev en stor succé. Från konstnärens egna ord vet vi att han hängde upp sina indianporträtt med ramarna tätt ihop i minst fem rader från golv till tak. Han även organiserade tavlorna stamvis. Bilden ovan är modern och är skapad i olika datorprogram och har inte anammat Catlins metoder.

George Catlin

Den till största delen självlärda indianmålaren och amatörforskaren George Catlin föddes 1796 i Wilkes-Barre i Pennsylvania. Han växte upp på en bondgård tillsammans med tretton syskon i Susquehannadalen, som då låg på gränsen till den amerikanska vildmarken.

I sin ungdom var Catlin mer hängiven åt fiske och jakt än skolarbete. Han var också fascinerad av indianer, och brukade ofta leta efter pilspetsar och andra indianföremål i naturen. Catlins far var advokat och lyckades övertala honom att gå i sina fotspår. Således studerade Catlin juridik i två år och praktiserade därefter som advokat i Pennsylvania. Han fick nog av advokatyrket 1821 och sålde då sina juridikböcker för att köpa penslar och färg för pengarna. Han flyttade nu till Philadelphia fast besluten att bli konstnär. 

Den engelske konstnären William Fisk porträtterade George Catlin så som han kanske såg sig själv. Målningen är från 1849 och gjord i London där de två konstnärerna möttes.

Utan någon formel utbildning blev han ganska snabbt framgångsrik som miniatyrmålare. Mellan åren 1821–1823 ställde han ut sina verk på Pennsylvania Academy of Fine Arts, där han ett år senare blev invald i akademin. Catlin hade nu fått blodad tand och började röra sig inom Philadelphias konstnärskretsar. Han lärde känna dåtidens erkända konstnärer som Charles Willson Peale, Rembrandt Peale och Thomas Sully. Naturligtvis så influerades Catlin av deras arbeten. Catlins anseende som miniatyrmålare gav honom många uppdrag. Men han var inte riktigt till freds med sin situation. Han ville hitta sin egen nisch inom konsten, något som han entusiastiskt kunde hänge sig åt resten av sitt liv. 

Vintern 1822–1823 stannade en indiandelegation, som var på väg till Washington för att besöka presidenten där, till vid Peale´s Philadelphia Museum. Stolta och uppklädda i sina allra finaste kläder paraderade indianerna genom Philadelphias gator inför hänförda åskådare. Även Catlin blev djupt imponerad av dem. Han bestämde sig nu för att resa västerut för att med pensel och penna dokumentera indianerna och deras land. Catlin skulle bli deras historiker. Han var fast besluten att söka upp praktiskt taget alla stammar på den Nordamerikanska kontinenten och återvända hem med målningar på prominenta personer, både män och kvinnor, bilder på deras byar och vardagsliv. Han skulle föra anteckningar om indianernas olika kulturer och historia och samla in indianföremål. Målningarna och föremålen skulle sedan förevigas i ett unikt konstgalleri. 

Efter 1824 upphörde Catlin med att måla miniatyrer och i stället att måla porträtt i olja på duk. Han ställde ut sina verk i Pennsylvania i ytterligare två år innan han flyttade till New York City. Catlin kunde nu få mellan 40 och 50 dollar för ett porträtt vilket var mycket bra betalt. Pengarna sparade han till en planerad resa till prärien.

Red Jacket, akvarell på papper, 29 cm x 19 cm. The Gilcreace Museum

År 1826 målade Catlin sitt allra första indianporträtt i staden Buffalo som föreställer den kände hövdingen Red Jacket från senecastammen. Allmänheten tog dock avstånd från målningen för att den var alldeles för realistisk. Han hade målat en äldre ful man märkt av spriten, men fortfarande stolt, vilket var förolämpande för publiken. Samma år reste han till Albany på sitt första konstnärsuppdrag, för att måla ett porträtt i helfigur på guvernör De Witt Clinton. I samband med vistelsen i Albany träffade Catlin, Clara Gregory, som han gifte sig med i maj 1828. Catlins första egentliga erfarenhet som indianmålare gjorde han 1829 bland irokeser, i deras reservat i västra delen av staten New York. Han utförde även några porträtt på mohikaner och ottawaindianer. 

Catlins resor

Catlin var 34 år då han våren 1830 reste till St. Louis, som då var porten västerut. Han var nu fast besluten att dokumentera den nordamerikanske indianen både i bild som text. Mellan åren 1830 till 1836 gjorde Catlin sammanlagt sex resor till områden i västra Nordamerika som då endast var bebodd av indianer, pälsjägare och handelsmän. Catlin hade dock tur, för under sina resor träffade han på indiansamhällen som inte hade blivit påverkade av den vite mannens kultur. Missionärer, armén och nybyggare hade ännu inte börjat göra anspråk på prärien. Hittills hade effekten av alkohol, sjukdomar och handel inte decimerat indianstammarnas population.

Buffalo Bull´s Back Fat, Svartfotshövding. Olja på duk, 74 x 61 centimeter. Målad vid Fort Union 1832. Smithsonian American Art Museum. Gift of Mrs Joseph Harrison Jr.

De första två åren reste Catlin runt i St. Louis omgivningar för att måla indianporträtt. Sin mest givande resa gjorde Catlin sommaren 1832 då han ombord på det amerikanska pälsbolagets ångbåt Yellowstone färdades uppför Missourifloden till Fort Union. Han reste genom områden som i stort sett var orörda av den vite mannen. Under den 86 dagar långa resan arbetade han ihärdigt varje dag. Han ville avporträttera så många indianer som möjligt.

Catlins styrka som konstnär var hans ansiktsporträtt. Högst upp ser vi svartfotsindianen Iron Horn och bredvid honom Crystal Stone som var hustru till svartfotshövdingen Buffalo Bull´s Back Fat. Längs ner till vänster ser vi Mint en ung mandanflicka och slutligen Steep Wind en krigare från siouxstammen som Catlin målade av vid Fort Pierre 1832.

Under resan 1832, besökte Catlin bland annat byar som beboddes av mandaner. Det var en indianstam som några år senare nästan utrotades av smittkopporna. Hos dem fick han en chans att bevittna Okipaceremonin som han beskrev både i bild och i text. Catlin skildrade även mandanernas danser och jakter i sina målningar. Han utförde flera porträtt bland dem bland annat på mandanhövdingen Mato Tope. Catlin stannade hos mandanindianerna i tre veckor under juli månad 1832. Just under denna tid genomförde mandanindianerna sin religiösa och årligen återkommande Okipaceremonin.  

Buffalo Dance, Mandan, 1835–1837. Olja på duk 51 x 70 centimeter. Smithsonian American Art Museum, Gift of Mrs Joseph Harrison Jr.

Inte förrän 1834 begav sig Catlin ut i fält igen. Den här gången reste han till Fort Gibson i Arkansas. Där målade han indianer från osagestammen som var på besök i fortet. Samma år följde han med överste Henry Dodges dragonregemente till den södra prärien. Expedition tog sig uppför Arkansas- och Red Riverfloderna, och Catlin gavs nu möjligheten att måla av indianer från pawnee-, comanche-, kiowa- och wichitastammarna. I ett comancheläger målade Catlin flera porträtt- och lägermotiv.

Little Mountain eller Dohasan målade Catlin av 1834. Denna kiowa kom från en välbärgad familj och hade valts till stammens överhövding ett år innan han träffade Catlin. Catlin beskrev kiowaindianerna som långa och raka, de rörde sig lätt och smidigt. De hade långt hår som de skötte omsorgsfullt. Little Mountains hår var uppbundet i flera bucklor och prytt med silversmycken, men som ändå nådde honom ända ner till knäna. På målningen kan man se att Little Mountain bär på ett halssmycke av snäckskalshårpipor som var uppträdda på lädersnören i fyra horisontella rader.

Expeditionsmedlemmarna drabbades emellertid av febersjuksjukdomar, som skördade flera offer. Catlin blev också sjuk, så när expeditionen återvände till Fort Gibson var han tvungen att vila upp sig där. Trots att Catlin var svag tog han tillfället i akt att måla choctawindianer och deras berömda Choctaw Ball Game, såväl som cherokee- och creekindianer. 

Följande år, 1835, reste Catlin till vattenfallen vid Saint Anthony vid Mississippifloden och vidare söderut till Fort Snelling. Under resans gång målade Catlin av både ojibwa- och santeeindianer. Året därpå besökte Catlin det berömda pipstensdagbrottet i dagens sydvästra Minnesota. Under denna resa gjorde han flera porträtt av winnebagos och menominees. År 1837 reste Catlin till Fort Moultrie i Syd Carolina. I fortet satt seminolkrigare fängslade för att de hade deltagit i det så kallade Seminolkriget. Här gjorde Catlin flera porträtt, inklusive ett på den välkände seminolen Osceola. Osceola dog en kort stund efter att målningen hade blivit färdigt, och begravdes vid fortet. 

Catlins Indiangalleri

Efter sin sista resa till prärien 1836 började Catlin göra upp planer på att visa upp sina målningar och indianföremål för allmänheten. I september 1837 öppnades portarna till hans ”Indian Gallery” i New York City. Det blev en stor succé. Publiken och de flesta kritiker tyckte om vad de såg, även om en del påpekade konstnärens begränsningar. För första gången kunde den amerikanska allmänheten se hur prärielandskapen och indianerna i Västern såg ut på riktigt. Därefter reste han runt med sin utställning till Washington, Philadelphia och Boston. Även i dessa städer hade han stora framgångar. 

Europa

Hösten 1839 packade Catlin ner sina målningar och indianföremål för att resa till England och visa upp sin utställning i London. Det första året i London besöktes utställningen av 32 500 personer. Utställningen mottogs med samma entusiasm som i hemlandet. Utställningskatalogen upptog 507 målningar. Även indianföremålen var av hög kvalitet, bland annat visade Catlin upp flera skinntipier. Catlin hade även med sig ojibwa- och osageindianer, som uppträde i sina traditionella dräkter. De sjöng och dansade och spelade upp strids- och jaktscener. Catlin stannade fem år i England. Det sista året tröt besökarantalet och ekonomin var ansträngd. År 1845 flyttade han med sin familj till Paris, där den franske kungen Ludvig Filip I, bjöd in honom att ställa ut sina målningar i Louvren. Catlin stannade i Frankrike mellan åren 1845–1848. I Europa blev Catlin mera känd som en showman som styrdes av pengar än den konstnär han tidigare hade varit. 

The White Cloud, Head Chief of the Iowas (1844–1845). Olja på duk, 71 cm x 58 cm. National Gallery of Art, Washington. Catlin målade det här porträttet när hövdingen och en liten grupp iowaindianer anslöt sig till konstnären i Frankrike för att göra reklam för hans ”Indian Gallery”. I Paris uppträdde iowaindianerna inför den franske kungen Ludvig Filip I. 

Verket om Nordamerikas indianer

Under sin vistelse i England blev Catlin också känd som författare. År 1841 publicerade han sina reseanteckningar i ett stort verk om Nordamerikas indianer i två band under namnet: ”Letters and Notes on the Manners, Custom and Conditions of the North American Indians”. Verket illustrerades med 312 teckningar. De flesta av dessa illustrationer är förenklade repliker av Catlins originalmålningar i olja. För första gången kunde allmänheten även läsa om den gåtfulla Västern. Catlin fick fina recensioner men försäljningen av verket gick trögt. Vanliga människor hade inte råd att köpa böckerna, eftersom Catlin vände sig till förmögna personer, som fick betala 3 000 dollar för de två banden. 

Catlins verk är både en fantasieggande äventyrsbok och en faktabok. Den har tryckts i många upplagor och översatts till flera språk, bland annat på svenska så tidigt som 1848. År 1963 gav förlaget Lindqvist i Stockholm ut verket, George Catlin, medicinmän och krigare, i bokserien Indianklubbens bästa. Verket är utgivet i ett delvis omarbetat skick av Erik ”Uncas” Englund.

År 1844 publicerades Catlin´s North American Indian Portfolio, som var en serie på 25 handkolorerade litografier i storbokformat. 

Wounded Buffalo Bull, litografi, London 1844, 58 cm x 43 cm. Catlin´s North American Indian Portfolio. Hunting Scenes and Amusements of the Rocky Mountains and Praries of America. 

Catlins konstnärsskap

Catlin var den första professionella konstnären som målade av präriens indianer. Han var först med att måla av arikaraindianer, siouxer från olika stammar, osageindianer och de legendariska mandanerna. Han var även först med att måla av caddoindianer som levde på den södra prärien, washitaindianer och de ryttarskickliga comancherna. Han var först med att måla av indianerna i deras eget land i deras egna kläder. Han skildrade även deras bostäder, danser, lekar, heliga ceremonier och jakter i sina målningar. Catlin var först med att måla porträtt på kända hövdingar och andra viktiga personer. Han besökte och målade av representanter från 23 stammar som levde vid de stora sjöarna och skogsområdet, samt 26 stammar på prärien. I en del fall var han ensam om att dokumentera kända personer, för kort efter Catlins besök hade de gått bort. 

Catlin var en dokumentärmålare, han ville framställa hur indianen såg ut i verkligheten. Han var en duktig porträttmålare. Han hade en förkärlek till det storslagna i naturen och försökte få med det i sina landskapsmålningar, dock utan att riktigt lyckas. Hans försök till storslagenhet faller på avsaknaden av djupperspektiv och färgval. Målningarna ger ett platt intryck och avsaknaden av realism är stor. 

Catlin målade av denne piprökande omahakrigare Double Walker 1832. Målningen är ett bra exempel på att Catlin ibland hade problem med att återge människokroppens proportioner. I det här faller är både höger arm och höger ben på tok för långa.

Catlin var ändå bäst på att måla ansikten. Han lyckades mycket fint med att fånga indianernas ansiktsuttryck och karaktär. Hans modeller framställdes som individer, till skillnad från andra dåtida konstnärer som avbildade en stereotyp bild av ”Den röde mannen”. 

Den tekniska kvaliteten på Catlins målningar varierar. Det beror på att han var otroligt produktivt under sina resor. Under resan 1832, utförde han totalt 170 målningar, ungefär två om dagen. Många av hans porträtt var skisser, som gjordes i all hast på några få minuter. Han var så ivrig att fånga allt han såg på målarduken, att han fick ge avkall på teknik och kvalitet. Catlins finaste verk är människoporträtt, som är gjorda i trekvartsfigur. I målningar där han avbildar indianer i helfigur, både sittande och stående, har han ofta svårt med kroppens proportioner. Antingen är huvudet för stort eller för litet. Händerna är ofta alldeles för stora. Catlin hade även problem med axlar och armar. 

Catlin öga för detaljer var också av varierande kvalitet. Ofta struntade han i att vara noggrann med detaljer på klädedräkter. Ibland avbildade han emellertid detaljer på halsband och örhängen med nitisk noggrannhet, liksom pärlarbeten och dekorationer på skinnkläder. Piggsvinstaggbroderingar på männens krigsskjortor och buffelmantlar, och geometriska mönster på kvinnornas buffelmantlar är ofta återgivet med stor noggrannhet. Tyvärr är många av dessa mönster felaktigt återgivna. 

Även Catlins avbildningar av djur har sina brister. Indianernas ponnyer liknar arabiska hingstar. Man kan ursäkta Catlins förkärlek till arabiska hästar, eftersom det var en populär stil som var rådande bland konstnärer under sin tid. När han avbildade bufflar lyckades han väl med att skapa fart och fläkt, men utseendemässigt är de inte likt bufflar. Han målar dem med för stora pucklar och med ett överdrivet vildsint utseende. Catlin hade även svårt med att avbilda vargar och andra djur på ett realistiskt sätt. 

Pawneekrigaren Buffalo Bull

Det var ovanligt att konstnärer på Catlins tid begav sig ut i naturen för att måla. Det vanligaste förfarandet var att man skissade sitt motiv utomhus för att sedan i lugn och ro gå in i sin ateljé för att slutföra själva målningen. Det  var först då färgtuben uppfanns som konstnärer började måla utomhus. Denna fantastiska uppfinning från 1842 underlättade målandet på flera avgörande sätt, bland annat för att man inte längre behövde blanda färgerna själva och för att man nu kunde bära med sig färgerna och staffliet vart som helst. Det var nu de stora impressionisterna dyker upp.

Buffalo Bull (100), La-Doo-Ke-A, Grand Pawnee-krigare, 1832. Olja på duk med måtten 74 x 61 centimeter.
Smithsonian American Art Museum, Gift of Mrs Joseph Harrison, Jr.

Catlin var en duktig porträttmålare och som sådan lade han ner stor vikt på huvud och överkropp. Målningen på pawneekrigaren LA-DÓO-KE-A eller Buffalo Bull som Catlin målade av under sin första resa 1832 visar prov på detta förfarande.  Man kan klart och tydligt se att han har koncentrerat sig på att få huvudet och överkroppen rätt, vilket han var duktig på. Resten av kroppen och buffelfällen är enbart skissad men en mörk ockrafärg. Han har lagt ner lite extra arbete på leggings och mockasiner för att han tyckte att de var viktiga detaljer som han ville beskriva. Ofta försökte Catlin köpa den avporträtterades kläder för att använda dem som referens när målningen långt senare färdigställdes i ateljé. Pawneekrigarens buffelfäll fick han dock inte köpa.

Catlin använde en palett som bestod av sex färger där naturligtvis de tre primärfärgerna, röd, blå och gul, ingick. Han tillverkade sina oljefärger själv, vilket var enormt tidsödande. Den färdiga färgpastan förvarades i en urinblåsa från en gris. Det är nog troligt att de linnedukar Catlin målade på var utskurna i samma mått i förväg. Allt detta gjordes alltså på hemmaplan under kontrollerade former. Väl ute i fält gällde det att måla snabbt och effektivt. För att få ut färgen ur urinblåsorna gjorde Carlin ett litet hål men en sticka så att han kunde klämma ut den mängd färg han behövde för stunden. Hålet förslöts sedan med stickan. Catlin målade med tunna genomskinnliga färglager, troligen för att spara färg. Linnedukarna förvarade han ihoprullade i ett metallrör så att de skyddades mot väder och vind.

Catlin målade inte enbart människor utan även landskap och buffeljakter. Men sådana motiv målade han inte på plats. Istället gjorde han skisser och noggranna noteringar i små anteckningsböcker som han sedan plockade fram och använde som referenser i målandet i sin ateljé på östkusten. Dessa anteckningar använde han även som underlag för sin bok. Catlin målade omkring 170 målningar under sin första resa 1832. De som inte blev klara tänkte han slutföra när han väl hade kommit hem till sin ateljé. Men många målningar förblev halvfärdiga. Målningen på Buffalo Bull är ett exempel på det. För dagens forskare är sådana målningar av stort värde då de avslöjar lite av Catlins tillvägagångssätt.

Catlins trovärdighet

Catlin hävdade alltid att hans bilder var äkta. Men hur autentiska var hans bilder egentligen? En kontroversiell fråga som många ställer sig är, hur sanna är Catlins vintermotiv? Catlin gjorde sina resor till prärien under sommaren, så det är inte troligt att han fick bevittna ett snötäckt prärielandskap. Trots det målade han flera vintermotiv. Ett sommarmotiv, Print no. 17, som publicerades i hans Portfolie, skildrar indianer som jagar bufflar från hästryggen, som han kallar ”Buffalo Hunt”. Denna litografi liknar väldigt mycket en målning med vinterjaktmotiv som Catlin gjorde i olja 1863. Catlin har bytt ut indianernas hästar mot snöskor, och ersatt präriegräs och blommor med snö. Förutom dessa skillnader är kompositionen densamma, kullar, indianer och bufflar. Troligen kunde Catlin använda ett sommarmotiv, ändra det lite, och sedan lägga till snö, och påstå att målningen var äkta. 

De sista åren

Liksom många konstnärer, som brinner för en livsuppgift, hade Catlin problem med sin ekonomi. Intresset för hans utställning hade svalnat bland allmänheten, och hans bok hade inte sålt så bra. Vistelsen i Paris var en enda stor olycka. Hans fru dog i lunginflammation 1848 och året därpå dog hans lille son i tyfus. Catlin återvände till London och pantsatte sitt galleri. Han började sälja repliker av sina egna verk för att få ihop pengar.

År 1852 stod Catlin på ruinens brant. Han hade hoppats på att den amerikanska staten skulle köpa hans livsverk. När det inte blev av, gick han i konkurs. Indiangalleriet räddades emellertid av miljonären och loktillverkaren Joseph Harrison, som betalade Catlins fordringsägare 40 000 dollar i utbyte mot samlingen. Målningarna och indianföremålen förvarade Harrison i en lagerlokal i Philadelphia. År 1853 reste Catlin till Sydamerika för att leta guld. De nästkommande sju åren ägnade han sig åt att måla indianer som levde i Amasondalen, Anderna och vid Perus kust. År 1860 återvände Catlin till Europa och slog sig ner i Bryssel. Han var nu döv och började måla om sina tavlor från minnet. 

År 1870 ställde Catlin ut 600 nya tavlor i sin Cartoon Collection i New York. Utställningen blev en flopp och lades ner efter fem veckor. En god vän till honom, som nyligen hade utsetts till chef över Smithsonian institutionen i Washington D. C., erbjöd honom en ateljé i en av museibyggnaderna. Där målade Catlin ytterligare i två år, tills hälsan hindrade honom från att fortsätta. 

Catlin var 76 år när han dog i Jersey City, den 22 december 1872. Sju år senare, 1879, skänkte Joseph Harrisons änka alla Catlins originalmålningar som ingick i hans ”Indian Gallery” till the Smithsonian Institution i Washington D. C. Skinntipier, buffelmantlar och andra indianföremål hade tidigare blivit förstörda av rök och vatten, som resultat efter flera bränder. Men ungefär 450 målningar fanns kvar. 

År 1912 sålde arvtagare till Catlin hans Cartoon Collection till the American Museum of Natural History i New York. År 1965, donerade Paul Mellon, som hade kommit över serien med Cartoonsamlingen, 351 målningar till the National Gallery of Art och 24 målningar till the Virginia Museum of Fine Arts. Idag finns således de flesta av Catlins målningar tillgängliga för allmänheten på flera museer runt om i USA. 

National Portrait Gallery

Den som av en händelse befann sig i London sommaren 2013 kunde då passa på att besöka National Portrait Gallery för att titta på originalmålningar i olja av George Catlin. Det var faktiskt första gången sedan 1840-talet som drygt femtio oljemålningar av Catlin återigen visades i Europa. Huvuddelen av utställningen bestod av porträtt men även målningar som skildrar landskap, buffeljakter och scener från olika indianstammars ceremonier fanns med på utställningen. Bland annat kunde man titta på Catlins välkända målning som visar mandanindianernas Okipaceremoni. Dessutom fanns det en del indianföremål som Catlin samlade på sig under sina resor till beskådan.

Foto: Peter Dorch 2013

Under sin resa uppför Missourifloden 1832 som tog honom till Fort Union började Catlin göra noggranna etnografiska beskrivningar av de stammar han mötte. Dessa anteckningar samt snabba skissartade teckningar gjordes i små skissblock. I en av montrarna på utställningen kunde man se prov på ett sådant skissblock. Den bestod av uppskattningsvis tio pappersark (lite längre än ett svenskt A4-ark) som var vikta på mitten så att ett litet häfte bildades. Ett litet tjockare pappersark fungerade som omslag. Där fick man se prov på hans handstil som var vacker men liten och tät. Kanske var det så att han själv köpte pappersark och tillverkade små skissblock av dem eller så kunde han köpa dem på östkusten eller i St. Louis. 

George Catlin var ju först och främst en porträttmålare och utställningens tavlor visar porträtt på både kvinnor och män från olika indianstammar. Alla dessa tavlor ingår i Catlin´s Native American Collection som i dag finns i the Smithsonian Institution´s American Art Museum i Washington DC. Där har de funnits sedan 1879.

Catlins tavlor hängde i två rum. I det första rummet möttes man först av William Fisks porträtt på Catlin från 1849. Där hängde även porträttet på Osceola som Catlin gjorde 1838. 

Två målningar som föreställer assineboinen The Light (WI-JUN-JO) hängde i det första rummet. Catlin målade dem med ett års mellanrum. Det var på hösten 1831 då George Catlin befann sig i St. Louis då en grupp indianer från assineboine- och creestammarna gjorde ett litet uppehåll i staden på deras långa resa till Washington DC. I huvudstaden skulle denna indiandelegation få träffa den amerikanska presidenten. Catlin passade då på att måla av några av dem. Den förste han målade av var The Light. Catlin fastnade för hans kläder i skinn och som var vackert dekorerade med infärgade piggsvinstaggar. The Light´s hår hängde i flätor till fotknölarna och huvudet pryddes av örnfjädrar. Buffelmanteln han bar var målad med bilder av hans bragder i strid. På hans rygg hängde bågen och kogret och på armen en sköld av buffelhud.

WI-JUN-JON, Pigeon´s Egg Head (The Light) A Distinguised Young Warrior. Olja på duk 1831, 73 cm x 61 cm. Smithsonian American Art Museum.

Otroligt nog träffade Catlin på The Light ett år senare ombord på ångfartyget Yellowstone som skulle resa ända upp till Fort Union. The Light hade då återvänt från Washington och var på väg till sitt folk långt uppe i norr. I östern hade han fått skaka hand med presidenten, sett storstäder, fästningar med stora kanoner, luftballonger och ångbåtar. Nu när han gick ombord på Yellowstone hade han förändrats. Han bar en guldsmidd översteuniform i blått tyg med stora epåletter, en hög hatt med silverbroderat band och röd paradplym, en sabel som hängde och dinglade kring benen och högklackade ridstövlar. Till utrustningen hörde även ett hoprullat paraply och en kagge whisky. I rockens bakfickor skymtar två spritflaskor. 

WI-JUN-JON, Pigeon´s Egg Head (The Light) Going to and Returning from Washington. Olja på duk 1837–1839, 73 cm x 61 cm. Smithsonian American Art Museum.

The Light´s familj och hundratals stamfränder hade mött upp på landningsplatsen vid Fort Union. Men till en början kände de inte igen honom. The Light väckte ett oerhört uppseende bland sitt folk när han började prata om sina upplevelser i den förnäma världen. Man trodde inte på honom och beslöt att ta död på honom. Tre år senare beslöt man sig för att döda honom för man ansåg att han var en stor lögnare som hade blivit farlig. Enligt Catlin var det en ung man som sköt honom i huvudet.

I utställningens andra rum var belysningen sänkt och väggarna målade i en mörk grå färg- På den stora väggen som mötte en när man gick in i rummet hängde 24 porträtt tätt tillsammans i tre rader. Genom Catlins egna anteckningar vet att vi att han i sina utställningar hängde sina tavlor tätt ihop, ram mot ram. Det hade man tagit fasta på i London och gjorde på samma sätt. De belysta tavlorna i det i övriga mörka rummet gav ett mäktigt intryck. Människor som besökte Catlins Indiangalleri på 1800-talet kunde köpa en katalog där varje tavla var försedd med ett nummer och en beskrivning av motivet. Därför var varje tavelram på ovansidan försedd med en siffra.

Under Catlins resa uppför Missourifloden med ångfartyget Yellowstone gick fartyget på grund 330 kilometer söder om Fort Pierre. Det visade sig vara stört omöjligt att få loss fartyget så man var tvungen att vänta på att vattnet skulle stiga. Pierre Chouteau som var det Amerikanska Pälskompaniets chef i St. Louis skicka då några av sina anställda att till fots ta sig fram till Fort Pierre. Catlin beslöt då att följa med. När expeditionen kom fram till Fort Pierre hade omkring sexhundra siouxfamiljer slagit läger där för att handla vid fortet. Catlin fick nu chans att måla av flera framstående siouxer som var bandledare. 

Två hövdingar som Catlin målade av i Fort Pierre som också fanns med på utställningen i London var siouxerna the Dog och Little Bear. Catlin skriver under sin vistelse i Fort Pierre att det rådde en viss rivalitet bland hövdingarna för de olika siouxbanden. Att hämnas en oförrätt var djupt rotat bland siouxerna och deras kultur. Det skulle Catlin snart få uppleva.

SHON-KA, The Dog, Chief of the Bad Arrow Points Band. Olja på duk 1832, 74 cm x 61 cm. Smithsonian American Art Museum.

Catlin målade först av hövdingen the Dog. Han är målad rakt framifrån med stirrande ögon. Catlin beskriver honom som en ilsken och arrogant krigare och att han var illa omtyckt av de andra ledarna. När Catlin var i färd med att måla av Little Bear dök plötslig the Dog upp i tältet som Catlin arbetade i för att studera måleriprocessen. Porträttet på Little Bear är nästan i helprofil med ansiktets bortre del i skugga. Efter en stund sade the Dog föraktfullt att Little Bear bara var en halv man. Han menade att avsaknaden av halva ansiktet tydde på att han var en obetydlig person. Denna handling resulterade att de två siouxerna började slåss vilket ledde till att the Dog skottskadade Little Bear. The Dog lämnade platsen i all hast medan Little Bear låg blödande på marken, egendomligt nog med den del av ansiktet bortskjutet som hans motståndare sagt inte dög någonting till. Nästa dag dog Little Bear av sin sårskada. Catlin var nu tvungen att lämna platsen så fort som möjligt då hans liv var i fara. Senare dödades både the Dog och hans oskyldige bror Strong Wind av hunkpapasiouxer som hämnd för mordet på Little Bear. 

MAN-TO-CHE-GA, Little Bear, A Hunkpapa Brave. Olja på duk 1832, 74 cm x 61 cm. Smithsonian American Art Museum.

Catlins målarverktyg

Den som idag funderar på att börja måla i akvarell eller olja inhandlar då akvarellpapper eller duk, penslar och färger i en konstnärsbutik. Utbudet av färger är enormt och det kan vara svårt att välja rätt. På George Catlins tid fanns det inga konstnärsaffärer, så han fick gå till väga på ett annat sätt.

George Catlin nämner inte i sina brev vad han använde för verktyg i sitt målande. Fram till början av 1600-talet arbetade de flesta europeiska målarkonstnärer inomhus i sina verkstäder. De köpte pigment och andra råvaror från ett apotek och instruerade sina lärlingar att tillverka färger. Under de två följande seklerna började systemet med verkstäder och lärlingar att så sakta försvinna vilket var följden av att allt flera människor började måla. Det uppstod då ett behov av färdiga färger och penslar. Handeln med konstnärsmaterial var nu född.

I slutet av 1700-talet kunde man köpa akvarellfärger som avlånga kakor som skulle rivas med vatten på ett underlag av mattslipat glas innan de kunde användas. Den första färdigblandade färgen såldes av färghandlare i urinblåsor från gris. Konstnären punkterade skinnpåsen och klämde ut färgen. Mjuka penslar tillverkades genom att håren stacks fast i en hylsa som man sen försåg med ett skaft. Duk grundades och såldes på fasta ramar i stället för de sträckbara och monterbara ramar som vi har idag. Ett antal nya pigment introducerades i slutet på 1700-talet och i början av 1800-talet. Konstnärernas förmåga att bedöma färgers kvalitet och permanens blev sämre och de fick nu förlita sig på att färgmakarnas pigment var lämpliga. 

Platta penslar dök nu upp på marknaden. Den lilla metallbiten som penselstråna är fäst vid är själva uppfinningen som gjorde att penseln blev platt. Med den kunde man göra kraftiga färgrika och snabba penseldrag. En hel konststil, Impressionismen, kom till genom uppfinningarna av färgtuben och den platta penseln. Konstnärer som Pissaro, Monet, Manet och Gogain lämnade sina ateljéer och tog med sig sina hopfällbara stafflier, uppspända dukar och färgtuber för att måla utomhus. Det nya var att de målade vad de såg. Det var först 1842 som engelsmannen James Goff uppfann den färgtuben som förändrade konstnärens vardag på ett avgörande sätt. Den underlättade målandet för att man inte längre behövde blanda färgerna själv vilket var enormt tidsödande och dessutom krävde goda kunskaper. Nu kunde konstnären om han ville ta med sig färgerna och staffliet vart som helst och lägga all tid och möda på själva målandet. George Catlin levde således i en tid då han inte kunde dra nytta av färgtuben och de nya penslarna.