The Ring Magazine

Under sina besök i New York City var det tre saker som Börje inte ville missa där. Först ville han besöka redaktionen på The Ring magazine och sedan göra en visit på The Gleasons gym. Det tredje var att äta en god middag på Jack Dempsey´s Restaurant.

Jack Dempseys Restaurant

Efter boxningskarriären öppnade Dempsey 1935 en populär restaurang och nattklubb i New York. I folkmun kallades den för Jack Dempsey´s och låg på Broadway mellan 49:e och 50:e gatorna på Manahattan. Restaurangen stängdes 1974.

Foto: Erik Collin 1968

Jack Dempseys Restaurant

 

Hösten 1985 reste Börje återigen till New York. Den traditionella middagen på Jack Dempseys Restaurant fick han hoppa över för varken Jack Dempsey eller hans restaurang fanns ju då kvar. Besöket i New York resulterade bland annat i en artikel och en teckning om The Ring magazine, som blev publicerad i tidningen Pressextra på nyårsdagen 1985.

Jag börjar med The Ring magazine. Idag sitter Randy Gordon som boss för världens förnämsta boxningstidning. Randy Gordon boxade i bantamvikt och gick 35 amatörmatcher och en proffsfight. Denne nyblivne chef är en kort och intellektuell typ och mycket tillmötesgående. Som tecknare älskar jag stora ”luktorgan” och Randy Gordon platsar bland mina favoriter.

Nat Loubet

The Ring magazines chefsredaktör Nat Loubet och Börje Dorch. Bältet på bilden delades senare ut till Leon Spinks när han besegrade Muhammad Ali i Las Vegas 1978.

Foto: Erik Collin 1978

Sedan mitt första besök i New York City 1964 har jag alltid hälsat på grabbarna på The Ring magazine. Det ligger så att säga i blodet. På 1960-talet blev jag bekant med den legendariske Nat Fleischer, vars broder förresten hette Max och var ”pappa” till seriefiguren Karl Alfred. Nat Fleischer var en liten men stor man som hela boxningsvärlden kallade för Mr Boxing. Naturligtvis platsar Nat Fleischer i mitt specialgalleri. Utöver en präktig stor näsa (modell långfranska), rökte han stora cigarrer och såg ut som en kort skorsten på två ben.

Nats boxningsbibel

Nat Fleischer startade och grundade The Ring magazine 1922 och var dess ägare fram till sin död 1972. Han var också ringdomare i flera VM-matcher och kunde sporten inifrån. Vidare startade han det årligen utkommande lexikonet Boxing Encyclopedia. I denna boxningsbibel kan man läsa allt om dagens och gårdagens pugilister. Till exempel: specificerade uppgifter för en boxningsgala, hur många matcher gick Joe Louis innan han vann sin VM-titel 1937 och mycket annat smått och gott inom the Noble Art of Selfdefence. Utöver lexikonet skrev Nat ett flertal böcker om hur man räknar poäng, hur man tränar, sekonderar och rent psykologiskt motiverar sina boxare.

Efter Nat Fleischers bortgång övertog hans svåger, Nat Loubet, chefskapet för The Ring magazine. Nat Loubet hade inte Nat Fleischers karisma och rökte inte feta cigarrer. Han kunde inte heller konkurrera med Fleischers luktorgan. Men han hade en annan sak, nämligen jättestora hörlurar i stil med Musse Pigg. Nat Loubet fick faktiskt tejpa lurarna varje höst när stormarna från Atlanten svepte in över land. Nat Loubet var en trevlig kille som då och då medverkar i The Ring magazine.

Bert Sugar

Ring MagazineÅr 1978 kom en riktig festlig kille och placerade sig på chefsredak-törsstolen. Bert Randolph Sugar var namnet. Han började omedelbart slugga mot de stora boxningsorganisationerna WBA och WBC. Stora promotors som Don King och Bob Arrum fläskade han på så att det blåste i den amerikanska boxningsvärlden. Den store stjärnreportern och tv-kommentatorn Howard Cosell fick en omgång så att han skakade av rädsla. Bert Sugar kommenterade Howard Cosells referat av boxningsmatcher i TV genom att säga: ”Howard Cosell är ingen journalist, han är en kontorist."

Förutom kort stubin och högt blodtryck var och är Bert Sugar en mysig profil för en tuschtecknare. Mitt i ansiktet sitter en lyftkran och i ena mungipan en stor fet cigarr (modell timmerstock från Kanadas urskogar). Utöver dessa attribut har karlen en gammal hatt på sig 24 timmar om dygnet. Såväl inne som ute sitter hatten på hans tunnhåriga hjässa. Det går snack i den amerikanska boxningsvärlden att Sugar alltid ligger och sover med hatten på, som en slags nattmössa. En originell herre alltså.

Bert Sugar

Bert Sugar kan mycket boxning och kommer ihåg vår Olle Tandberg och naturligtvis Ingemar Johansson. För övrigt anser han att det är omöjligt att jämföra gamla boxare med dagens: ”Vem kan svara på hur en match mellan Joe Louis och Muhammad Ali skulle ha slutat?”, sa han till mig för några år sedan. Själv var Bert Sugar stor beundrare av just Joe Louise, som han har sett i många matcher i det gamla Madison Square Garden som låg på åttonde Avenyn. Sugar menade att: ”Joe hade allt."

Dorch i tusch

Jag har haft turen att få träffa samtliga chefer för The Ring magazine genom åren och självklart har det blivit gott snack om boxning. I höstas träffade jag dagens boss Randy Gordon. Han tyckte att den Svenska regeringens förbud mot boxning är fånig. Han frågade mig: ”Ni i Sverige lever i ett fritt land? Här i USA blossar det då och då upp debatter om proffsboxningens vara eller inte vara. Efter en tid får dock boxningsmotståndarna kasta in handduken."

Gleasons gym

Mitt besök på Gleasons gym nu senast blev mycket lyckat. Gleasons gym är idag vad det klassiska Stillmans gym var innan det revs. På Stillmans gym tränade storheter som Jack Dempsey, Joe Louis, Max Baer, Max Schmeling, James J. Braddock och många andra stjärnor.

Ramm & Braddock

Även mina goda vänner Olle Tandberg och Nisse Ramm har tränat på Stillmans gym. Nisse Ramm har till och med sparrat mot Jack Dempsey, vilket för de flesta boxningsentusiaster måste vara en nyhet.

Gerry Cooney

Vid vårt besök på Gleasons gym tränade Gerry Cooney, som 1982 i Las Vegas blev knockad av världsmästaren Larry Holmes i 13:e ronden. Cooney fick nästan 27 svenska miljoner för jobbet och är på grön kvist som det heter. Cooney gjorde en mycket bra match, men Larry Holmes var ändå den bättre.

Gerry CooneyNu siktar Gerry Cooney på revansch och vill bättra på sitt bankkonto. I sin comeback vann Cooney på knockout i första ronden. Han är alltså på gång. Denna dag, när Cooney tränade, stannade all annan verksamhet runt omkring upp. Han har en fruktansvärd vänsterkrok och träffar den är det bara att säga adjö för i afton. Cooney visade upp sin vänsterkrok för oss i Gleasons gym och de flesta av åskådarna tänkte säkert: ”Tur att man inte blev född till päronboll."

Gerry Cooney ser minst av allt ut som en boxare. Lång och gänglig. Nästan abnormt sluttande axlar och dessutom kobent så att det slår gnistor om knäskålarna. Victor Valle heter hans tränare och det är en rolig syn att se dessa två agera i ringen. Modern upplaga av fyrtornet och släpvagnen.

Denna dag tränade också världsmästaren i lätt weltervikt, Roy Costello. En tuff färgad kille med stor mustasch. Han har kraftiga underarmar och står nästan alltid rätt när han klipper till. På Gleasons gym kan man även få privatlektioner för 25 dollar i timmen. Vi såg inga amatören denna dag, utan tvärtom gamla utslitna proffs. Men även unga killar som siktar högt, som drömmer och hoppas på att göra stora pengar som Gerry Cooney och Larry Holmes. Men proffsboxning i USA (ja, över hela världen) är en tuff och hård marknad.

Boxningssporten är som samhället i övrigt. Bland dagens proffs finns det de som är utslagna i dubbel bemärkelse. Dessa ärriga kämpar arbetar numera som betalda sparringpartners och tjänar mellan 20 till 25 dollar per rond. De är bokstavligen talat proffsboxningens slagpåsar. Efter en hel dags träning går de hem med vinglig gång och kraftig huvudvärk. Ingen bryr sig om dem. De har ingen tränare som pysslar om dem i ringhörnan mellan ronderna. De får klara sig själva. När de har kommit upp i 40-årsåldern är de helt förstörda i kroppen. I trygga Sverige skulle dessa slagpåsar bli förtidspensionerade utan problem. Men i USA har de har ingen sådan trygghet. Det skramlar inte till i brevlådan en gång i månaden hemma hos dem. De får inga statliga bidrag så att de kan betala hyra, köpa mat och annat nödvändigt här i livet. Varje dag är en ny fight. De är oerhört långt borta från boxningens glamour och strålkastarljus. Proffsboxningen är ett samhälle i miniatyr.

Rocky Graziano

Jag träffade Rocky Graziano och fick spetsa öronen extra mycket. Han snackar slang (eget påhittad slang) och tycks ha en taggtråd runt tungan när han väser ut sina färgstarka kommentarer. Rocky Graziano är en legend. För de läsare som inte har hört talas om honom skall jag ge en glimt av denne tvättäkta slugger.

Rocky GrazianoRocky Graziano gjorde tre legendariska matcher mot Tony Zale, som för alltid gått till boxningshistorien, 1946, 1947 och 1948. Motståndaren Tony Zale var världsmästare i mellanvikt. Första matchen gick i New York City och Rocky Graziano blev knockad i 6:e ronden, efter en jättebatalj. Värsta sortens kafé- och gatuslagsmål, kryddad med tekniska finesser av Tony Zale. Matchen blev vald till årets match i USA. Alla krävde nu en returmatch.

Returmatchen blev av och gick i Chicago. Matchen började som den första, det vill säga Tony Zale ledde överlägset efter fem ronder. Graziano sluggade som en galning och publiken var i extas. I pausen till sjätte ronden går domaren fram till Grazianos hörna och säger till den mörbultade sluggern: ”Jag bryter matchen. Jag vill inte medverka till något mord här i Chicago. Jag kan hamna i elektriska stolen."

Rockys båda ögon var igenmurade och såg ut som två svullna mandariner. Genom en springa i ena ögat kunde han se hjälpligt. I detta tillstånd sitter alltså Rocky Graziano och hör domarens kommentarer att bryta matchen. Men som den fighter han var blev han vild och galen och sa med sin typiska taggtrådsslang: "För i helvete! Ge mig en rond. En rond till.” Domaren svarade “OK” och förklarade bestämt: “Jag ger dig en rond till, men sedan stänger jag butiken.” Gonggongen gick för sjätte ronden och Rocky rusar ursinnigt mot Tony. Han öser slag från alla håll och bombarderar den överraskade Tony. Rocky gör det otroliga och knockar Zale i sjätte ronden. Hela Chicago var i uppror.

Rocky GrazianoDet var i denna match som Rocky Graziano grundlade sin enorma popularitet. En popularitet som bara ökade med åren. TV-producenter i USA såg Rocky Grazianos komiska ådra: Det var hans slang som lockade och han erbjöds nu att delta i diverse TV-shower. Faktiskt tjänade Graziano större pengar inom TV-branschen än som den stora boxare han en gång hade varit. Trots att de tre matcherna mot Tony Zale hade gett honom stora slantar.

Rocky Graziano växte upp i New York City. Farsan hans var en misslyckad proffsboxare. När han var på fyllan använde han sonen som boxboll. Idag är Rocky Graziano 62 år och heter egentligen Thomas Rocco Barbella.

Jake LaMotta

En annan slagbjörn som signaturen mötte i New York City var Jake LaMotta. Sex gånger mötte LaMotta den suveränaste av alla boxare, Sugar Ray Robinsson. Jake LaMotta var världsmästare i mellanvikt från 1949 till 1951.

Jake LaMottaSom boxare var han mycket speciell. Stenhård, tuff och lurig i ringen. Framgångarna gick dock honom åt huvudet. Han var arrogant och behandlade folk illa. Även hans närmaste vänner fick smaka på hans besynnerliga beteende. Så gott som varje dag spöade han upp sin vackra fru Vicky LaMotta, och gjorde sig ovän med alla.

Jake LaMotta var också inblandad i en fixad match mot Billy Fox, då han la sig i 4:e ronden. Det blev ett toppodds för bookmakers. Jake snuskade sedan till det ordentligt genom att bli anklagad för våldtäkt på minderårig och blev dömd till fängelse.

Efter karriären försökte han etablera sig som “ståuppare” i en egen sylta i Florida. Men det blev fiasko. Visserligen saftade Jake på med vulgära vitsar när han showade, men han var miltals från mästaren i genren, Lenny Bruce.

Ingemar Johansson berättade för mig en gång på ett hotell i New York City om ett oväntat möte med Jake LaMotta. Ingemar tränade inför tredje mötet med Floyd Patterson 1961. Ingemar sitter på en restaurang med sällskap, då en skäggig och utslagen Jake kommer fram till bordet för att tigga en grogg. Han hade nyligen kommit ut från fängelset. Enligt Ingemar såg han bedrövlig ut. Ingemar berättade vidare: ”Jag bjöd Jake Lamotta på två groggar. Sedan försvann han från bordet. Han tyckte kanske att han inte platsade i vårt sällskap!”, sa Ingemar.

Jake LaMotta & Börje Dorch

Jake LaMotta och Börje på Elmer´s Restaurant i New York 1985.

Foto: Kjell Hauptman

Idag bor Jake LaMotta på Manhattan och arbetar som ”handskakare” på en italiensk restaurang. När jag träffade LaMotta hösten 1985 ville han ha 1 000 dollar för en intervju. ”Jag lever på att vara Jake LaMotta”, sa han när han fick se mitt förvånande ansiktsuttryck. Jag var beredd på en så kallad dansk skalle när jag kom med mitt skambud: ”Trettio dollar kan du få plus att jag bjuder dig på mat.” Jake accepterade budet och munnen började gå som en symaskin. Han berättade att han kände bitterhet för att han inte hade fått ut sin royalty på filmen om hans liv. Filmen, Tjuren från Bronx, gick i Sverige för några år sedan. Martin Scorsese stod för regin. Robert De Niro spelade Jake LaMotta och fick en Oscar för sin rollprestation.

Efter en dryg timmes snack om allt möjligt ber jag Jake räkna upp världen genom tidernas bästa boxare. Han svarade så här: ”Nummer ett är Sugar Ray Robinson. Som tvåa placerar jag tre boxare, Joe Louis, Muhammad Ali och Willie Pep. Som nummer tre… och här kommer en lång konstpaus… That´s me!”

hem