Sommaren 1965 reste Börje med sin familj till Kivik på den skånska östkusten. I Kivik, som hade blivit känd genom Fritjof Nilsson Piratens roman Bombi Bitt och jag, hyrde familjen ett litet hus så att barnen under sommarlovet fick komma bort från storstaden. För barnen var det sol och bad som hägrade. Men för Börje innebar vistelsen i Kivik inte enbart lata semesterdagar utan även arbete.
Någon gång under augusti månad 1965 gjorde Börje ett besök hos författaren Fritiof Nilsson Piraten. Det var en man som han beundrade och respekterade mycket. Den korta vistelsen i författarens hem resulterade i en teckning och en artikel som blev publicerad i Ystads Allehanda den 21 augusti 1965.
Nils Fritiof Adam Nilsson kallades redan som pojke för Piraten. Han föddes den 4 december 1895 och var son i en stinsfamilj i Vollsjö. Fritiof växte upp tillsammans med två äldre och tre yngre systrar. Fritjof betraktades som ett busigt barn för att han hade svårt att leva upp till dåtidens lydnad. Skolgången inleddes i Vollsjö 1902. Vårterminen 1911 började Fritiof på Katedralskolan i Lund. Men efter bara en termin togs han ur skolan av sin far. Samma höst började han på läroverket i Ystad. Men efter bara två terminer blev han relegerad på grund av slarvig skolgång, oförskämdhet och spritförtäring. Fritiof förklarade sig med att han inte trivdes med skolans ordning.
Efter några månaders lantbrukarbete och två månader till sjöss tog Fritiof sig dock i kragen och tog studentexamen. Därefter studerade han till jurist i Lund mellan åren 1914-1918. Efter två års anställning vid en advokatbyrå i Stockholm kom Fritiof 1921 med nattåget till Tranås och öppnade morgonen därpå en advokatbyrå där. Redan under skoltiden hade Fritiof visat prov på sin unika skrivarförmåga. Och som vuxen var han den muntliga berättarkonstens mästare. Därför var det naturligt för honom i Tranås att han började skriva på sin första roman ”Bombi Bitt och jag”. Boken blev en succé och kort efter bokens utgivande 1932 blev Fritiof författare på heltid.
Fritiof Nilsson Piraten var gift två gånger. Sin andra hustru, Tora Månsson, gifte han sig med 1939. Paret flyttade in i hustruns hus på Kivik. Tora var tandläkare och hade sin mottagning i källaren medan Fritiof satt högst upp i huset för att skriva.
Satan och Piraten
Under sommaren bor författaren Fritiof Nilsson-Piraten i Kivik, den skånskaste av alla municipalsamhällen. Här bland pittoreska dockhus och en doft av sill och potatis får han lugn och ro. Mannen som har gjort Kiviks namn odödlig i svensk litteratur.
När jag kommer till den hundraåriga villan, som förresten liknar en gammal fin dam, sitter Piraten i trädgården och röker en cigarill. Jag skall just bli serverad en kopp kaffe då det börjar regna. Vi blir tvungna att gå in i villan och slår oss ner i ett rum som är fullpackat med böcker.
Kaffet blir serverat och är svart som augustinatten. En litteraturkritiker har sagt följande om Fritiof Nilsson Piraten:
”Han är som alla humorister en allvarlig man. En Sveriges Mark Twain som klär av sina figurer in på bara inälvorna med psykologisk blick. Han har sina silvertjuvar, hästskojare och marknadsgycklare lika bra som sina egna lommor. Med hela Skåne till brunn att ösa ur när det gäller människooriginal ligger det nära till hands att sjunka ned till ett slags akademiskt nattgroggsjargong. Men inte Fritjof Nilsson Piraten. Hans estetiska och stilistiska känsla hindrar honom från att irra sig in i buskisterrängen.”
Hur ser då denne sublime lögnare ut? Jag tar fram mitt ritpapper och spänner ögonen i den man som fått det litterära Sverige att gnägga. Jo, med sina små bruna ögon, av en ettörings storlek ser han rävaktig ut. De ovanligt stora öronen understryker också det intrycket. En smal mun börjar röra på sig när han berättar och när historien är slut kniper han ihop den till ett tunt streck. Han ser allvarlig ut och jag får den uppfattningen att han tänker be mig att gå. Men så börjar det rycka i högra mungipan och man ändrar sin tidigare uppfattning. Han kanske bara skojar? Man vet aldrig.
Under tiden han berättar om Kivik, barnbarnen och familjens svarta katt försöker jag att få författarens nuna att fastna på ritpapperet. Barnbarnen kommer in med en helsvart katt och vill se på teckningen. Ett av barnen ser ut som 1965 års Bombi Bitt. Han har den karakteristiska hatten på huvudet och är barfota. Pojken är väl helt omedveten om sin likhet med den litterära figuren. Han är i den åldern då det går tio kolor på ett dussin och har fickorna fulla av skruvar, rostig ståltråd och några gummisnoddar. Böcker är han inte intresserad av än så länge. Piraten ber pojkarna att gå ut eftersom de stör en arbetande tecknare. Men det gör de inte. De springer ut och tar med sig halva mattan.
Om katten som barnbarnen hade med sig in i rummet berättar Piraten följande sanna historia: Katten var som sagt alldeles kolsvart. När familjen Nilsson skulle döpa den var namnet givet på förhand. SATAN skulle den heta. Namnet var en fullträff men orsakade komplikationer som är typisk piratska. Katten ville nämligen inte komma in om kvällarna och fru Nilsson fick gå ut och leta efter kräket. Under spanandet efter katten ropade hon: ”Satan, var é du? Satan kom nu." Grannarna och annat folk som passerade villan spetsade sina öron och undrade vad som stod på. De trodde att fru Nilsson ropade på sin make! Efter flera uppenbara missförstånd blev familjen tvungen att döpa om katten och under en ny ceremoni fick den heta Belsebub.
När min teckning är färdig kommer barnbarnen in tillsammans med katten och gör sina kommentarer: ”Den är lik upptill”, säger Bombi Bitt 1965, och synar skissen tillsammans med Belsebub på golvet. När jag cyklar hem från Piraten tänker jag på vad den plogförman sade om författaren några dagar innan jag besökte honom: ”Han ljuger den där Nilsson, men han ljuger förbannat bra."
Vi tror inte Fritiof Nilsson Piraten, stinssonen från Färs härad i Malmöhus län, skulle ta illa upp för ett sådant betyg. En av hans läsare hade talat.