Nacka och det sociala arvet

Ambitionen med den här hemsidan har varit och är att presentera Börje Dorch som konstnär och ingenting annat. Men i ett avseende måste jag göra ett undantag. Det gäller följderna av Börjes samarbete med Lennart “Nacka” Skoglund efter dennes hemkomst till Sverige 1964. Från den stund Börje gav ut serietidningen Nacka (1975) och boken Nacka-Liraren, ett tragiskt levnadsöde (1978) har han blivit utmålad av en samlad journalistkår som en cynisk och hänsynslös människa som utnyttjade Nacka ekonomiskt. Denna mörka bild som sprids i tidningar och böcker av Börje är inte sann och är resultatet av dålig och slapp journalistik och författarskap. Ursprungliga faktafel som beror på oseriös forskning och brist på källkritik har gått i arv från generation till generation av författare och journalister. Tyvärr pågår denna oseriösa journalistik och författarskap än idag.

Första mötet med Nacka

Börje träffade Lennart Nacka Skoglund första gången på hösten 1939. Börje hade precis flyttat upp till Stockholm från Skåne och blivit klasskamrat med Nacka i Katarina Södra Folkskola i Katarina församling på Södermalm. De bodde bara ett stenkast från varandra och spelade boll i både klass- och skollaget. Under dessa första år minns Börje Nacka som en spinkig kille med kortsnaggat hår, alltid pigg med stora blå ögon och ett ständigt leende i hela ansiktet. Nacka var en hygglig och smart kille som inte var lika engagerad i plugget som i liret med bollen. Nackas enorma fotbollstalanger lyste igenom redan då. På rasterna i skolan delade killarna upp sig i två lag för att spela fotboll med en tennisboll. Målen markerades med tröjor eller kepsar. Nacka dribblade av alla och det var sällan som Börje och de andra grabbarna fick låna bollen.

Nacka och Börje umgicks även på fritiden och de tillbringade somrarna på koloni. Både Börje och Nacka konfirmerades av pastor Sten Kahnlund i Katarina Kyrka 1944. Det var första gången som Börje såg Nacka vattenkammad och uppklädd. Konfirmationen på den tiden var ett steg in i vuxenvärlden. Efter sjuårig Folkskola gick Börje och Nacka skilda vägar. Båda valde kreativa yrken som skiljer sig markant från ett vanligt lönearbete.

Redan som 16-åring debuterade Nacka i Hammarbys A-lag. Kort därefter blev han uppmärksammad av pressen som såg i honom en ny Garvis Carlsson, som var den tidens stora fotbollsidol och stjärna i AIK och landslaget. Nacka var inte enbart duktig i fotboll. Han spelade med stor framgång även bandy, ishockey och handboll.

Juniårmästare i handboll1945

Nacka stående näst längst upp till höger som nybliven (1945) juniormästare i handboll med IK Göta.

Livet lekte för Nacka. Det var fotboll och brudar som rörde sig i huvudet på honom. Det var inte tal om att ta sig ett fast arbete. Nacka tyckte om att roa sig och då hade han inte tid att ta ett hederligt arbete. De populäraste danshaken som Nacka sprang på var Spralen i Eriksdalsområdet, Kåken (Medborgarhuset), Nalen, La Visite, Gröna Lund och Björkängspaviljongen. Nackas charm och tuffa klädstil gjorde honom till en populär kille bland det motsatta könet. Han gick ofta till klädaffären Hollywood på Götgatan för att inhandla de senaste modekläderna. Det var genom diverse extraarbeten som Nacka kunde finansiera sin dyra klädsmak och festande. Tyvärr var det under den här tiden som han började missbruka alkohol. Han sågs ofta rejält berusad vid de olika danshaken.

Kometkarriären

På grund av ett återbud blev Nacka 1950 uttagen till Pressens lag mot landslaget. Nacka gjorde en kanonmatch och dessutom två mål. På banketten som firades på Stallmästaregården fick Nacka besked att han var uttagen till Putte Kocks VM-lag, som om några veckor skulle åka till Brasilien. Nackas insats under VM-turneringen i Brasilien sommaren 1950 gav honom ett kontrakt med Italienska Inter. Innan året var slut hade Nacka maklöst nog blivit professionell fotbollsspelare.

Sveriges landslag 1958

Sveriges VM-trupp 1958; Tore Svensson, Bror Mellberg, Ingemar Haraldsson, Nils Liedholm, Kurt Hamrin, Lennart Skoglund, Henry Källgren, Gunnar Gren, Bengt Berndtsson, Prawitz Öberg, Gösta Löfgren, Sigvard Parling, Arne Selmosson, Ove Olsson, Åke Johansson, Olle Håkansson, Orvar Bergmark, Agne Simonsson, Reino Börjesson, Tore Svensson och Sven Axbom.

Hemkomsten till Sverige

Efter fjorton år i Italien som professionell fotbollsspelare flyttade Nacka 1964 hem till Sverige. Redan hösten 1963 ringde han till Börje för att diskutera ett eventuellt samarbete. Sedan Nacka hade blivit proffs hade de gamla skolkamraterna inte haft någon nämnvärd kontakt med varandra. De hade träffats som hastigast några få gånger när Nacka gästade Sverige, men de hade aldrig kunnat prata med varandra i lugn och ro för han hade alltid så mycket folk omkring sig. Dessutom var Börje upptagen med sitt och hade en stor familj att försörja. Vid ett tillfälle hade Börje dock skrivit ett brev till Nacka i Milano och berättat om en idé han hade om en serietidning, men han fick inget svar. Börje höll sig ändå uppdaterad genom massmedia när det gällde Nackas förehavanden både på och utanför fotbollsplanen i Italien, det ingick ju så att säga i hans jobb som sporttecknare.

Nackas hemkomst 1964

I maj 1964 välkomnade Börje Dorch sin kompis Nacka på sitt speciella sätt med den här teckningen som publicerades i nummer 20 i Rekordmagasinet.Tira i pratbubblan betyder titta på ren svenska.

När Nacka återvände till Sverige var han utfattig och i starkt behov av pengar. Han hade redan i tidig ålder lagt sig till med vanan att dricka alkohol och hade innan han slutade med fotbollen utvecklat ett sjukligt beroende av alkohol. En alkoholist lider av ökande psykisk, fysisk, sociala och själsliga problem. Efter ett tag blir alkoholen allt mer central. Ofta hör man hustrur till alkoholister säga; han valde flaskan framför mig. Det var precis vad Nacka gjorde. Allt kretsade nu kring alkoholen. Redan i slutet på vistelsen i Italien hade Nacka även börjat missbruka tabletter. Utan att vara kapabel till att ta ett vanligt lönearbete, med alla rättigheter och skyldigheter som det innebar, kontaktade han Börje och föreslog att de skulle börja samarbeta. Börje blev först förvånad, för de hade ju inte haft någon kontakt med varandra sedan han hade flyttad till Italien. Av ren vänskap och empati för sin gamla barndomskamrat gick Börje med på att hjälpa honom. Naturligtvis var en av drivkraften ekonomisk. Börje har aldrig påstått något annat. Men i Börjes fall kom denna hjälp från hjärtat och det ekonomiska kom i andra hand. Samarbetet dem i mellan resulterade i allt från krönikor i landsortspressen till reklam och artiklar i veckopressen.

Nackateckning från 1980

Nacka var oerhört mån om sitt utseende vilket Börjes teckning från 1987 här ovanför belyser med följande text: Lennart var noga med att jag satte dit svarta dojor på honom. Likaså att jag inte gjorde hans "kalaskula" för stor. En vecka innan Nacka gick bort, hälsade han på här i ateljén för att prata och stannade i nästan tre timmar. Jag följde med honom ut på gatan, där en taxi väntade. Vi sa hej och vi hörs till varandra…

I sin bok om Nacka ger Börje ett exempel på ett typiskt reklamuppdrag som han och Nacka hade ihop. Börje tog kontakt med ett företag som sålde skruvar. Han lade fram sin idé om att göra en karikatyrteckning som föreställde Nacka med texten: “Dessa skruvar är bättre än mina skruvbollar. Lennart Skoglund”. Företaget nappade på idén och förtjänsten delades på hälften mellan Börje och Nacka. Den här typen av reklam var högst normal då och kan utan tvekan likställas med när dagens idrottsmän gör reklam för diverse produkter i TV. Skillnaden är hårfin.

Serietidningsprojektet Nacka

Den 19 december 1974 fick Börje ett brev från Inge Lantz på Hemmets Journal AB där han ger klartecken till Börje att sätta igång med serietidningen Nacka. I avtalet står det att Börje skall författa och teckna sex nummer. Det första numret av serietidningen Nacka skall ligga klar senast den 31 januari 1975. Ett avtal följde med som bilaga för underskrift av Börje och Nacka.

Enligt avtalet ålade sig Börje att producera totalt sex nummer av serietidningen Nacka som vardera skulle innehålla 48 sidor. Han var bunden till en leveransplan och för varje originalnummer erhöll Börje 15 000 kronor. Totalt skulle det innebära att projektet inbringade 90 000 kronor. Den första utbetalningen gjordes den 19 december 1974. Börje hade bestämt att han och Nacka skulle dela på pengarna, trots att Börje stod för allt arbete. Nacka var inte intresserad av tidningsprojektet, han läste inte ens manus. Dessutom kunde inte Börje lita på honom då hans alkoholism gjorde att hans humör svängde hela tiden. Att producera en serietidning ensam under stor tidspress innebär ett enormt arbete. Att Börje då delar lika på inkomsterna till en ointresserad samarbetspartner visar på hans äkta vänskap till Nacka. Efteråt kan man konstatera att Nacka inte blev frisk av dessa pengar. Vad han behövde var professionell hjälp, och det så fort som möjligt.

I ett senare brev från Inge Lantz på Hemmets Journal AB, som är daterad till den 10 februari 1975, får Börje följande råd angående tidningens innehåll:

“... det skulle vara värdefullt om Du i kommande nummer lät Nacka bli mer “Biffen och Bananen” och mindre fotbollsspelaren Nacka. Jag är lite rädd för att om vi enbart “Joxar med trasan” och kickar boll i serie efter serie, låt vara i skilda världsdelar så blir detta för enahanda för publiken. Det blir bara de fotbollstokiga småkillarna som uppskattar den konsten, medan däremot om Du kan lyckas i strävandena att göra Nacka “Bred” d v s hoppande från äventyr till äventyr i skilda miljöer, då tror jag att vi kan få respons hos en mycket större publik. Jag tror att du håller med mig i dessa tankegångar”.

Börje använde, med Lennarts Skoglunds godkännande, honom som en fiktiv figur i serietidningen Nacka. I Det första numret förklarar Börje sina intentioner med tidningen:

“Som bollspelare hade “Nacka” det som jag sätter störst värde på: FANTASI. Därför var det naturligt för mig att teckna “Nacka” som seriefigur och att sedan spinna vidare på denna fantasi i seriens fiktiva och underbara värld... Denna serie kommer inte att bli en biografi över “Nackas” liv, utan en helt fristående story, där jag tagit mig friheten att låna det yttre skalet av bollartisten Lennart “Nacka” Skoglund”.

En vacker och solig måndagseftermiddag den 8 juli 1975 meddelar nyheterna på Sveriges Radio att fotbollsspelaren Lennart “Nacka” Skoglund har avlidit. Just denna dag satt Börje och arbetade med serietidningen Nacka. Det första numret hade kommit ut den 16 juni 1975, knappt tre veckor före Nackas död. Ytterligare två nummer gavs ut, innan tidningen av förklarliga skäl lades ner.

Boken; Nacka-Liraren, ett tragiskt levnadsöde

När Börje fick höra på radion att Nacka var död blev han mycket ledsen och kunde inte arbeta vidare den dagen. Arbetslusten var som bortblåst. När den värsta chocken hade lagts sig ställde han sig samma fråga som alla andra, varför dog Nacka?

Enligt Börje var det ingen som hade ställt upp på Nacka, och det gjorde honom både ledsen och arg. Under vissa perioder bodde Nacka i Börjes ateljé på Drakensbergsgatan på Söder. Med tiden blev det hundratals timmar som Lennart berättade om sina upplevelser i Italien både på och utanför planen.

När Börje bestämde sig för att skriva en bok om Lennart var det bland annat dessa samtal som låg till grund för boken Nacka-Liraren, ett tragiskt levnadsöde. Boken gavs ut 1978 på Lindfors Förlag AB, Köping. Av någon outgrundlig anledning blev boken aldrig korrekturläst av förlaget och innehåller därför mängder av grammatiska fel. Sida upp och sida ner stöter man på massor av felaktiga avstavningar. Trots alla dessa fel fick Börje i alla fall fram sitt budskap.

Första supen

Idag är det väl ingen nyhet att pojkar och flickor i tonåren tar sin första sup i samband med deras idrottande. I olika TV-kanalers direktsändningar är det numera legitimt att låta kameran rulla och visa hur elitidrottare korkar upp i omklädningsrummen och häller i sig champagne för att fira ett SM-tecken. Vad som sedan händer på kvällens bankett är det ju bara att läsa dagen efter i skvallertidningar som Aftonbladet och Expressen.

Idag är det få som hävdar att idrott och alkohol inte hör ihop. Idrottsrörelsen i Sverige har försökt lösa dessa alkohol- och drogproblem bland aktiva idrottare genom stiftelsen Ren idrott som utser så kallade ambassadörer som genom sitt goda leverne skall sprida information om nyttan av att avstå från droger och alkohol. Men när några av dessa personer inte lever som de lär och blir tagna på bar gärning med alkohol eller narkotika i kroppen visar det på att idrotts-Sverige inte tar detta problem på allvar. Och det är ju klart när elitfotbollen i Sverige 2005 tecknade ett sponsoravtal med ölfabrikanten Spendrups för marknadsföring av ölet Norrlands guld är det ett cyniskt exempel på att sunda värderingar får gå åt sidan för det ekonomiska. Att en undersökning från Malmö högskola visar på att idrottande ungdomar dricker mer än andra är det väl bara smart av elitfotbollen att vända sig till en ölfabrikant.

I Börjes bok om Nacka är ämnet alkoholmissbruk bland svenska idrottsmän centralt i boken. Men svensk idrott var ännu inte mogen för den debatten. I sin bok avslöjar Börje att Nacka även var tablettmissbrukare och kvinnokarl av rang. Boken fick därför mycket hård kritik av Nackas två bröder. De tvivlade på att Börje verkligen kände Nacka och ansåg att han utnyttjade honom. Kvällstidningen Expressen föll pladask för det berömda grupptrycket med förmodat klirr i kassan. Man gick helt sonika på bröderna Skoglunds linje, som naturligtvis ville skydda sin bortgångne bror och krävde att försäljningen av boken skulle stoppas. Journalister letade upp gamla fotbollsstjärnor som hade spelat med Nacka för att höra deras syn om Nacka. Samstämmigt hävdade de med bestämdhet att bilden av Nacka som alkoholist och kvinnokarl var fullständigt felaktig. På Expressen lät man inte Börje få bemöta tidningens kritik av boken, vilket är brukligt enligt god journalistisk sed.

Det var även tal om att Börje riskerade att bli åtalad för förtal av avliden. Det gick så långt att Börjes bok om Nacka blev censurerad av Åhléns Citys bokavdelning, som ensidigt lyssnade på kritiken och helt sonika tog bort boken från hyllan. Om någon annan bok har rönt samma öde i Sverige är för mig okänt. Det närmaste vi kan komma i modern tid är väl när den ateistiska lobbygruppen "Humanisterna" krävde att hotellkedjan Scandic Hotel skulle ta bort Bibeln från sina hotellrum. Sådant kallas för censur och borde inte få förekomma i en västerländsk demokrati.

Börje tog mycket illa vid sig av kritiken mot boken, som han menade var hyckleri och ett resultat av sportjournalisternas kåranda. Det här var minerat område och inget man yppade om offentligt. Börje hade brutit ett heligt löfte och han hängdes därför ut i tidningarna. Det var ett straff som otroligt nog förföljer honom än idag och som jag skall förklara lite längre fram.

Nacka och det sociala arvet

En som har försökt sig på att förklara människan Lennart Skoglund är Tom Alandh. Tom är journalist och är sedan 1971 fast anställd på SVT Kanal 1 som reporter och producent. Alltsedan Tom Alandhs prisade socialrealistiska dokumentärfilm, "Nacka-Myten och människan”, visades i Sveriges television 1987 har Börje blivit stämplad för att tillhöra ett litet och vidrigt gäng skurkar som hänsynslöst utnyttjade Nacka och som övergav honom när han inte längre var ekonomiskt intressant.

Tom Alandh utgår från den socialistiska tanken om att människan kan delas in i olika klasser på grundval av arbetsuppgifter, utbildning, inkomst, social samhörighet och social härkomst. Vanligen delas socialklasserna in i överklass, medelklass och arbetarklass. Klasstillhörigheten är ärftlig, det vill säga att man föds in i den sociala klass som ens föräldrar tillhör. En arbetare som plötsligt blir rik och byter social tillhörighet kommer ovillkorligen att misslyckas att hålla sig kvar där eftersom han saknar färdigheter att föra sig i enlighet med sin nya position i samhället. Denna plötsliga ekonomiska förbättring kan bero på en lotto- eller spelvinst eller som i Nackas fall ett fotbollskontrakt som är värd flera miljoner kronor.

Tom Alandhs grundkoncept för filmen bygger således på den politiska vänsterns idéer om klassamhället och det så kallade sociala arvet, som påstår att barn som växer upp under fattiga förhållanden riskerar att förbli fattiga i vuxen ålder. Från en socialistisk synvinkel riskerar arbetarbarn i allt högre grad än välbärgade barn att hamna i missbruk, lösdriveri, våld och stöld. Det här passar väl in på Nackas livsöde; ung arbetargrabb med osedvanlig fotbollstalang från fattiga Södermalm i Stockholm blir världens bäste fotbollsspelare med miljoninkomster. Han får många vänner och gifter sig med en skönhetsdrottning och får två pojkar. För den nyrike och glade gamängen leker nu livet. Men hans sociala arv kommer snabbt ikapp honom. Snart dyker skurkarna upp som utnyttjar och lurar honom på alla pengar. Med sin bakgrund ur arbetarklassen kan han inte värja sig mot det onda. Utblottad dränker han sina sorger med sprit. Med svansen mellan benen tvingas han pank och sjuk återvända till Sverige. Det ljuva livet i Italien har dock satt sina spår, Nacka är nu alkoholist och tablettmissbrukare. Till slut säger kroppen ifrån och han dör ensam endast 45 år gammal.

Efter Tom Alandhs filmdokumentär har det givits ut två biografier om Nacka i bokform som följer Tom Alandhs koncept tätt i spåren. Den första är författad av journalisten Leif Ekstig. I sin bok från 1977 “Nacka, ett liv utan gränser” har Leif spunnit vidare på Alandhs kritik av Börje genom att skriva nedsättande om honom. Bland annat hävdar Leif Ekstig i sin bok att Börjes hyllningstal till Nacka på julafton 1996 var en trist och fejkad historia. Utan att rodna skriver han i sin bok att den riktiga tillställningen ägde rum klockan tolv och att det är Bajen Fans som står för arrangemanget. Detta påstående gör att hans bok är föga trovärdig. Denna medvetna osanning visar bara hur enormt känslig frågan om Nacka är än idag. Att Bajen fans allra första tillställningar lockade till sig gnagare från Solna och kravallpolis har nog Leif Ekstig förträngt.

Man kan tro att det en bit in på 2000-talet inte längre finns något mer att skriva om Nacka. Men det anser inte författaren Gunnar Persson, som våren 2008 kom ut med boken; Nacka och drömmen om det goda livet, på Nordstedts förlag. Gunnar Persson har tidigare i femton år arbetat som redaktör för Årets Fotboll och under 1980-talet varit medarbetare på tidningar och magasin som Fotbollsmagasinet, Idrottens Affärer och Vi Tippa.

Gunnar Perssons bok är skriven som ett tidningsreferat. Med ett förflutet på Årets Fotboll visar han sin kärlek till statistik, resultat och laguppställningar. Även Gunnar Persson går i samma fälla som Leif Ekstig. Utan att vara källkritisk fortsätter han på samma spår som Tom Alandh genom att anklaga Börje för att ha utnyttjat Nacka ekonomiskt. I sin bok skriver han bland annat:

“Under sent 1960-tal skulle Nacka hamna i klorna på tecknaren och frilansjournalisten Börje Dorch. Denne försökte på olika sätt utnyttja Nackas namn för att dra in pengar...”.

Gunnar Persson påstår även att Börje visade prov på falsk vänskap till Nacka när han tillsamman med Jan Sparring var initiativtagare till att folk sedan 1975 samlas vid Katarina Bangata 42 för att fira hans födelsedag. Till grund för sitt påstående har Gunnar använt Nackas mor som strax efter sonens död lär ha sagt att Nacka inte hade några vänner. Det är faktiskt så att äkta vänner till Nacka tar en paus från julfirandet varje år och tar sig till Katarina Bangata 42 för att fira Nackas födelsedag. Därmed stämmer inte Linnéas påstående att hennes son inte hade några vänner.

Uppenbarligen är det så att alla felaktiga påståenden från sent 1970-tal, som säger att Börje är en skurk, är så övertygande att ingen längre bryr sig om att kritiskt kontrollera källorna. Ett exempel på det är Björn Widegren på Gefle Dagblad, som på kultursidan den 26 mars 2008, undrar över vad det var som gick snett med Nacka. Sedan skriver han att vi kan vi få svaret i Gunnar Perssons bok, Nacka och drömmen om det goda livet, där han krossar alla myter om Nacka och även namnger bovarna som skodde sig på Nacka.

Ett annat exempel är Mats Gellerfelt på Svenska Dagbladet, som den 29 mars 2008 i sin artikel “En kärlek svår att förklara” tycker att fotbollshistorikern Gunnar Persson har skrivit ännu en lysande bok; Nacka och drömmen om det goda livet. Gellerfelt förfäras över alla skurkar med väloljade munläder som lurade skjortan av Nacka. I slutet av artikeln kläcker Gellerfelt ut sig att han (Nacka) blev till sist en idiotisk tecknad serie.

Slutord

Börje Dorchs hustru Sara ville att boken om Nacka inte skulle ges ut om Börje inte ändrade på det grova språket angående Nackas kvinnoaffärer. Det patetiska är att emedan journalisterna anklagade Börje för att ha utnyttjat Nacka ekonomiskt hävdade Sara det omvända. Sara ansåg att det var Nacka som drog fördel av Börjes snällhet och lät honom göra grovjobbet. Hon gillade inte att Börje umgicks med Nacka för att han inverkade negativt på Börjes yrkesutövande och det gick ut över familjen. Sara uppskattade inte att Börje delade på inkomsterna från serietidningen med Nacka eftersom han överhuvudtaget inte deltog i arbetet.

Blå solBörje Dorch var i grund och botten en konstnär och som sådan utnyttjade han sin konstnärliga frihet till att uttrycka sig i bild och text, precis som en romanförfattare eller filmregissör. Konstnärlig frihet eller artistisk frihet är en informell term som används för att beskriva den förvrängning eller fullkomliga bortseende från fakta, eller förändring av etablerade konstnärliga verk, som en konstnär kan göra i konstens namn. Utan denna konstnärliga frihet och kreativitet hade aldrig Ingemar Bergman skapat mästerverket Fanny och Alexander. Det var utifrån denna frihet som Börje arbetade. Om Börje fick för sig att måla solen blå gjorde han det, även om han blev kritiserad för att förvränga verkligheten.

Södermalm den 17 oktober 2008

Peter Dorch

hem