Börje var mycket road av att teckna av människor så att han kunde överdriva och förenkla utmärkande anletsdrag hos dem. Denna svåra konststil kallas för karikatyr. Ordet karikatyr kommer av franskans caricature och italienskans caricatura, som i sin tur kommer från caricare “överlasta”, “överdriva”. Karikatyr är en framställning av en persons framträdande drag eller hållning på ett överdrivet sätt så att en lätt komisk effekt uppstår, Ofta används karikatyrteckningar i politiska eller sociala sammanhang. Karikatyr får inte blandas ihop med nidbild, som är en överdriven bild i syfte att nedvärdera och kränka en person.

De groteska gestalter man kan finna bland medeltida skulptur och Leornardo da Vincis fysionomiska studier hör till karikatyrens föregångare. Fransmannen Honoré Daumier (1808-1879) betraktas som karikatyrkonstens fader. Han var litograf, målare och skulptör. Daumier producerade över 4 000 litografier under sin livstid. I flera av dessa litografier och även tidningsteckningar kritiserade han den liberala borgligheten, parlamentet och framförallt rättvisans handhavare. Daumiers karikatyrer på domare, advokater och jurymedlemmar är klassiska.

En av Englands mest kända karikatyrtecknare var George Cruikshank (1792-1878) som med sina politiska tryck attackerade kungafamiljen och ledande politiker. Det Engelska hovet blev så upprörd över dessa teckningar att den erbjöd George 100 pund om han lovade att upphöra med att karikera kungen. George är även känd för sina illustrationer åt Charles Dickens och andra författares böcker.

Börje ritade ofta av sig själv i samband med en tuschflaska och med en pensel i högsta hugg. Den här teckningen hamnade på Börjes visitkort och brevpapper.

Vart tog den klassiska teckningen vägen?

Alla som växte upp på den tiden då det varken fanns TV eller datorer och som hade ett behov av idrottsnyheter i papperstidningar minns nog med nöje alla duktiga tecknare. Men vart tog alla tidnings- och reportagetecknare vägen och vart tog den gamla hederliga och traditionella teckningskonsten vägen? Varför finns det inga ungdomar idag som vill axla arvet efter svenska tecknare som Ritola, Tecknar-Anders, Erik Hermansson, Charlie Hood, Beverloo, Bong, Åke Skiöld och Börje Dorch? Ursäkta alla som jag inte nämnde. Svaren på alla dessa frågor är att dagens digitala kameror och avancerade datorprogram som Illustrator och Photoshop har ersatt reportagetecknarna.

Nu finns det emellertid tecken på att det klassiska tecknandet är på väg tillbaka. Konstskolan Basis på Folkungagatan är ett fint exempel på det. Skolan har insett att teckning är grunden till all konst. Skolan lägger därför sin tungdpunkt i sin utbildning på traditionell teckning och målning och använder inte datorn som arbetsverktyg.

Den som 2008 besökte utställningen om Toulouse-Lautrec (1864-1901) på Nationalmuseum i Stockholm kunde ganska omgånde konstatera att hans handgjorda affischer är vida överlägsna dagens reklam som i stort sett är digital och fotobaserad. Tyvärr är det så att en rätt liten del av dagens reklam är tecknad. Det är den dominerande digitala vågen som kom under 1990-talet som är orsaken till det. Men även inom reklambranchen finns det nu tecken på att den tecknande bilden är tillbaka. Och kanske kommer vi som uppskattar tecknade klassiska bilder slippa titta på stela och platta digitala bilder.

En lovsång till alla idrottstecknare

Det var i början av 1940-talet som det tecknande reportaget äntligen fick hög status i svensk press. När idrottsjournalistiken slog igenom på allvar i vårt land, etablerades på ett tidigt stadium ett givande samarbete mellan skribent och tecknare. Karikatyrtecknarna höll nu på att bli accepterade och det tidigare öknamnet "nidtecknare" var på väg att försvinna. En av de mest etablerade tecknarna på den tiden var Nils Ameck. Han hade en egen förklaring till varför han och hans kollegor kallades för nidtecknare:

“Förr i världen hette vi alltid nidtecknare och var inte så värst välsedda. Jag gjorde en gång en teckning på den kända göteborgsspelaren, fotbollsbacken Fritiof Hillén och karikerade hans långa näsa ganska styggt. Nästa gång jag kom in i omklädningsrummet på Ullevi, dök Hillén på mig med mord i blicken och sporde vad innerst in i ... jag menade med att ställa till honom på det viset, och ställa ut honom till allmänt beskådande, till ett åtlöje, o.s.v. Jag fick brått att dra mig tillbaka. Omsvängningen kom i och med att den ungerska tecknaren Stróbl gästade Sverige. Folk blev förtjusta i hans karikatyrer—även offren själva—och fastän mina gubbar var rena porträttmåleriet i jämförelse med Stróbls elakheter, blev ingen människa arg. Folk förstod, att tecknaren inte hade något ont uppsåt. Den förändrade uppfattningen har vi faktiskt Stróbl att tacka för”.

Nils Ameck avslöjade också en del yrkeshemligheter:

"Det finns många bra idrottsmän, men alla går inte att göra något roligt av ur tecknarsynpunkt. Följden blir att vi tecknare skaffar oss våra favoriter”.

På 1940-talet stod sportjournalistiken och idrottsrörelsen i stor tacksamhetsskuld till tecknarna som man menade gav färg åt reportagen och liv åt idrottshjältarna. Jan-Erik Garland med pseudonymen Ritola var en av de etablerade tecknarna under 1940-talet. Enligt honom var karikatyrtecknaryrket fantastiskt roligt när man hade fått någorlunda grepp om tekniken. Själv var han långt ifrån nöjd med allt han gjorde, men blev det två till tre lyckade gubbar på tio kände han en obeskrivlig tillfredsställelse. Han var även barnsligt förtjust i att se sina teckningar i tryck. När man tar de första stegen som karikatyrtecknare ritar man allt i profil och alla personer får näsan till vänster, förklarade Ritola. Ett steg i utvecklingen blir sedan att rita framifrån eller ur alla vinklar än den vanliga. Det finns ju förstås tacksamma och otacksamma objekt, menade Ritola. Enligt honom tycker de flesta offer att det är skojigt att bli avritade. Några enstaka blir arga, men för de allra mesta är man välkommen med block och penna.

Samlandet på "karkor"

Det tar tid för en karikatyrtecknare att skaffa sig en egen stil, det är något som emellertid kommer med tiden. Som skolpojke roade sig Börje Dorch med att rita av sina lärare och klasskamrater. En speciell hobby som Börje och hans kompisar ägnade sig åt i början på 1940-talet var att samla på karikatyrer på den tidens idrottsstjärnor. Helst skulle dessa "karkor" som grabbarna på söderslang kallade dem för vara utförda av tecknarna Ritola, Gunnar Bongberg eller Erik Hermansson. Dessa tre tecknare tyckte Börje och hans kompisar var bäst.

Att samla på karikatyrer gick till på det viset att ett gäng grabbar på tre fyra personer besökte olika tidningsredaktioners arkiv för att i smyg leta efter karikatyrer på kända idrottsmän i gamla tidningar. De var utrustade med rakblad och golfbyxor med hål i fickorna. Rakbladet var till för att skära ut karkorna och hålen i byxorna var till för att få plats med alla karikatyrfynd. Om de hittade en bra karka skar de ut den med ett rakblad och stoppade den i fickan. När uppdraget var slutfört lämnade de arkivet med prasslande byxorna och sprang ut på gatan. Väl hemma klistrade de in sina nyförvärvade karkor i en anteckningsbok. Dagen efter jämförde gängen sina nya karkor på skolgården. Det förekom även att man bytte karkor med varandra. Men den stora lyckan var att få en känd idrottsman att skriva sin autograf bredvid hans karikatyr i anteckningsboken.

Tidiga karikatyrer av Börje Dorch

Börje gick lite längre än sina kompisar att samla på tidningskarikatyrer. I tidiga tonåren roade sig Börje även med att teckna av teckningar på kända idrottsmän som Gunnar Bongberg (signaturen Bong), Erik Hermansson och Ritola hade gjort. Dessa teckningar utförde Börje i blyerts på papper i linjerade anteckningböcker i A5 format. Bredvid några av dessa karikartyrer lyckades Börje med att få den avbildade idrottsmannens autograf.

Här har Börje tecknat fyra kända fotbollsspelare från 1942; Arne Nyberg, Ernst A, Åke Hallman och Acke Olsson.

Till vänster; Kända fri-idrottare från 1941, Bo Eriksson i slägga, Arne Andersson från Hellas (med autograf), Lasse Liten Nilsson, Toivo Sarkama, Arvidsson Gere, Håkan Lidman häcklöpare från Örgryte IS och Ärla Flodqvist.

Till höger; Henry "Garvis" Carlsson. Garvis var en mycket populär fotbollspelare som gick från Falköping till AIK 1939 och var publikens stora favorit under 1940-talet. Garvis var en teckniskt, snabb och rörlig vänsterinner som spelade i AIK fram till 1949 då han blev proffs i franska Stade de Francais och spanska Atletico Madrid. Efter sin proffssejour återvände han till Stockholm och tränade AIK vid två tillfällen.

Till vänster Ove Karlsson som var en tuff högerback i Malmö FF fram till 1941 då han gick till AIK. Sven "Svenne Berka" Bergqvist var född på Söder och är en stor Hammarbyprofil. Vaktade målet i fotboll, bandy och ishockey. Efter karriären råkade Sven ut för en bilolycka och blev rullstolsbunden.

Redan i tidig ålder intresserade sig således Börje för karikatyrkonsten. En av Börjes absoluta favorittecknare var ju Gunnar Bongberg. Han gjorde sina karikatyrer med pensel, medan Ritola och många andra tecknare använde ritstift.

Det är konturerna eller linjerna som definierar en form i till exempel en människas ansikte. När man tecknar med en pensel kan man variera linjernas tjocklekar avsevärt mera än vad man kan göra med ett ritstift eller en filtspetspenna. Med pensel blir resultatet mera levande. Det är svårt att teckna med en pensel. Tekniken kräver lång tid av träning innan man behärskar den fullt ut.

Bilden till vänster, är en en detalj från en teckning av Börje som handlar om Ishockey VM i Tjeckoslovakien 1959. Det året var Kanada favoriter till guldet. Börje har ritat av Al Dewsbury, som levde upp till myten om att de kanadensiska ishockeyspelare var tuffa och orädda. Börje har byggt upp ansiktet med linjer i olika tjocklekar En bred bestämd linje från örat och ner till hakspetsen formar Als kraftiga käkparti. Med lite finare och eleganta linjer har Börje byggt upp örat, näsa, mun och ögonen. Al Dewsburys buskiga ögonbryn har Börje tagit fasta på, liksom hans bakåtkammade svarta hår. Det här är viktiga detaljer som ger karaktär åt honom. Texterna brukade Börje skriva med ett ritstift för att få lika tjocka bokstäver. Men här har Börje valt att skriva texten med sin pensel istället.

Penselteckning från 1944 av Gunnar Bongberg. Bongbergs teknik att strecka med vitt över den svarta rubriktexten var något som Börje tog efter i sina egna teckningar.

Tävling

År 1944 utlyste Stockholms-Tidningen en karikatyrpristävling med motiv från idrottslivet. Över ett tusen bidrag lämnades in på kort tid. Ett urval av den brokiga kollektionen presenterades i en lite bok med namnet: Idrottsstjärnor, karikatyr- och autografbok. Bokens framsida pryddes med en teckning av Ritola. Som femtonåring nappade Börje Dorch på tävlingen och sände in fem teckningar till redaktionen. Han fick tre teckningar publicerade tillsammans med professionella tecknare som Ritola, Gunnar Bongberg och Åke Skiöld såväl som amatörer. Dessa tidiga teckningar visar att Börje inte hade hittat en egen stil, han var ju bara femton år. De är utförda med ritstift, något som Börje övergav när han blev proffs till fördel av penseln.

Häcklöparen Håkan Lidman som Börje såg honom

Elfsborgs fotbollsforward Sven Johansson som höll ett oslagbart rekort ifråga om allsvenska seriematcher utan avbrott under bortåt 15 år.

Henry Kälarne var landslagsman i friidrott och rekordbrytare på 3000 meter.

Alain Mimoun

Börje var nog stolt över att tre av hans teckningar kom med i boken. Det måste ha varit inspirerande. Börje hade en fantastisk iakttagelseförmåga. Han hade en osedvanlig förmåga att se en människas karakteristiska drag eller egenskaper och avbilda det på ett överdrivet sätt i sina teckningar. När Börje träffade en person som hade ett speciellt utseende var det som att vinna högsta vinsen på lotteri. Ett fint exempel på ett sådant möte var när Börje skulle teckna av den franske långdistanslöparen Alain Mimoun. Denne duktiga löpare var född i dåvarande kolonin Algeriet och var ständigt tvåa efter Emil Zatopek. Hade inte Emil Zatopek funnits hade Mimoun på papperet tagit tre guld vid tre OS i rad. Till slut fick han i alla fall sin guldmedalj i marathonloppet i Melbourne 1956.

Börje fastnade direkt för Mimouns stora näsa och jämförde den med en fransk baguette. Naturligtvis tecknade han av honom med en gigantisk näsa. Det var under EM i fri idrott 1958 i Stockholm som Alain Mimoun fick syn på en teckning som föreställde honom själv i Sveriges Kreditbanks skyltfönster mot Hamngatan. Under mästerskapen skyltade nämligen Sveriges Kreditbank med flera teckningar på de deltagande stjärnorna.

Det var Börje som var pappan till dessa teckningar. Mimoun blev så förtjust i teckningen att han ville köpa den. Banken ordnade då med ett möte mellan Börje och Mimoun. En fotograf tog en bild på dem när Börje lämnar över teckningen till Mimoun som en souvernir. Fotografiet publicerades i ett 25-tal tidningar över hela landet, varvid bankens namn nämndes i sammanhanget.

Hurra för pipen !

När Börje började teckna på heltid sommaren 1953, hade han kommit en bra bit på vägen i sin utveckling och hade skapat sig en egen stil. Men han var dock långt ifrån fulländad. När Börje skildrade en idrottshändelse eller gjorde ett porträtt av en idrottsman var bild och text lika viktiga. En teckning som handlar om människans luktorgan från 1966 ger oss ett prov på vad Börje menade med att text och bild hör ihop. Näsan har som bekant många namn; snabel, snok, trumpet, kran, chuck, pip m.m. För Börje och många andra karikatyrtecknare är naturligtvis en stor näsa något att ta fasta på.

hem