Den här korta texten handlar lite om den svenska läskedryckens historia där faktiskt tecknaren Börje Dorch har bidragit med en tecknad läsketikett. Trots att läsk inte är så hälsosamt gillar vi svenskar att släcka törsten med en välkyld kolsyrad läskedryck. Förklaringen till detta osunda beteende har med att göra att läsk är gott och att det finns en lång och fin tradition i Sverige att tillverka just denna lite speciella dryck. Läsk har därför alltid varit lättillgängligt för törstiga svenskar sedan i början på 1900-talet.

Mineralrikt vatten och kolsyra ansågs under 1700- och 1800-talen ha en läkande effekt. Om man blandar vatten med kolsyra och smaksätter det med aromämnen från olika fruktslag får man lemonad eller vad vi idag kallar för läskedryck.

Uppsalaprofessorn Torbern Bergman är troligen den svenska läskedryckens fader. Vintern 1770 kände sig Torbern krasslig och försökte då bota sig med utländskt mineralvatten. Men eftersom den var dyr och svår att få tag på började Torbern experimentera med mineralvatten för att kunna göra den på konstgjord väg. Han analyserade vilka olika salter mineralvatten bestod av och lyckades även med att framställa kolsyra på konstgjord väg. Mot slutet av 1790-talet började man framställa mineralvatten industriellt. Mineralvatten blev snabbt populärt i Sverige. I slutet på 1700-talet fanns det därför ett tiotal fabriker i Stockholm.

En av Sveriges mest kända vetenskapsmän är Jöns Jacob Berzelius. Han experimenterade bland annat med att blanda kolsyra med olika safter och viner. På så sett fick han fram smaksatta drycker som var föregångare till dagens moderna läskedrycker. Läskedrycken är såldes en svensk uppfinning.

Den första läsken som såldes i Sverige var Citron-brus som tillverkades av Nordstjernans Mineralvattenfabrik 1905. Sedan följde flera välkända svenska läskmärken med sina färgglada och lockande etiketter som Sockerdricka, Champis, Pommac, Loranga, Trocadero, Ingo-läsk och Zingo.

Jag som sköter den här sajten får ibland mejl med frågor och påpekanden från er läsare. En läsare som har träffat Börje och som på grund av hans stora boxningsintresse har kikat in på sajten heter Staffan. Han är ett stort fan av den legendariske boxaren Ingemar ”Ingo” Johansson och driver hyllningsmärket Ingo Boxers. Staffan samlar även på Ingo-prylar och några av föremålen som ingår i hans samling är en läsketikett som satt på Ingo-läsken. Staffan hörde av sig till mig och berättade att det var Börje som tecknade den.

I de Olympiska spelens boxningsturnering 1952 blev Ingemar Johansson diskad för passiv boxning. Hans popularitet var då av förklarliga skäl inte på topp. Men när han sedan började rada upp segrar på löpande band ökade intresset för honom i Sverige.

När Ingemar Johansson så blev världsmästare i tungviktsboxning sommaren 1959 genom att vinna på knockout efter två minuter och tre sekunder över Floyd Patterson blev han hyllad och firad överallt. Han blev vald till Årets idrottsman av den amerikanska sporttidningen Sports Illustrated. Året därpå uppträdde Ingo i folkparker runt om i Sverige och ställde upp på diverse jippon.

Det kanske mest märkliga var att bryggeriet Vattenfabriken Sefyr AB i Stockholm ville ha hans namn på en av sina läskprodukter som de döpte till Ingo-läsk. Och det blev Börje Dorch som då var ganska färsk i tecknarbranschen som fick i uppdrag att teckna etiketten som skulle pryda flaskan.

På 1960-talet fanns det små bryggerier i nästan varje liten stad i Sverige. Ingo-läsken kom nu att säljas på licens av en massa av dåtidens olika bryggerier. Nu ville alla unga Ingo-fans dricka den lätt kolsyrade Ingo-läsken. Om de var flitiga samlare av läskens kapsyler kunde de bli medlemmar i Ingo-klubben och få ett fotografi av Ingo med hans autograf. Staffan passade på vid något tillfälle att fråga Ingemar vad originalet hade för smak och han svarade då att hans krav för att sätta sitt namn på läsken var att den skulle smaka som Merry. Så blev det också.

I början gick försäljningen bra men efter Ingemars förlustmatcher 1960 och 1962 minskade efterfrågan. I reklamen som riktades till barn kallades Ingo-läsken för världsmästardrycken. När nu Ingo hade förlorat sin världsmästartitel ansåg Vattenfabriken Sefyr att man inte längre kunde ha kvar Ingos namn på en av sina läskprodukter. Så, i början av 1962 döptes Ingo-läsken om till Zingo som då fick en apelsinsmak.

Här har vi då den etikett som prydde alla Ingo-läskflaskor från bryggeriet Vattenfabriken Sefir i Stockholm. Etiketten är oanvänd och i Mint Condition som man brukar säga. Notera att Börje har signerat etiketten med sitt efternamn på höger sida i det röda fältet. Det är nog ganska ovanligt att en konstnär gör så. Andra bryggerier som tillverkade läsken på licens använde samma etikett med sina respektive firmanamn.