År 1959 blev Ingemar Johansson världsmästare i tungvikt. Sommaren 1979 skrev Börje en artikel om händelsen och illustrerade den med en blyertsteckning. Artikeln publicerades i Aftonposten.

Det är i dagarna tjugo år sedan Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning genom att knocka Floyd Patterson i tredje ronden. Boxningsexperten Börje Dorch beskriver här på sitt personliga och färgstarka sätt vad som hände den dramatiska dagen då Ingemar Johansson erövrade världens förnämsta idrottstitel.

Inför drygt 18 000 boxningsfans som vittne i Yankee Stadium i New York, klev den svenske utmanaren Ingemar Johansson in i ringen. Enligt gammal boxningspraxis går alltid utmanaren in i ringen först. Det tillhör världsmästarens privilegier att in i det sista ”psyka” sin utmanare på detta sätt. Bland åskådarna fanns många svenskättlingar men framför allt färgade från Bronx och Harlem i norra New York. Kring ringside trängdes svenska journalister med celebriteter som Rit-Ola med cigarr, Henry Eidmark och Bertil Jansson.

Ingemar såg allvarlig ut när han kom in i ringen. Detta var hans livs stora ögonblick, men svenskens vältränade kropp lyste också av lugn och tillförsikt. Spänningen var nu enormt laddad när en svensk tungviktare skulle boxas om idrottsvärldens mest åtrådda idrottstitel, VM i tungvikt. Nu kommer världsmästaren Floyd Patterson med sin stab av medhjälpare och managern Cus D´amato i spetsen. Efter diverse preludier med nationalsånger och presentationer av gamla tungviktsmästare önskar speakern tystnad och säger: ”I den ena hörnan med vita byxor och svarta revärer, utmanaren från Sverige, Ingemar Johansson, vägande 89 kilo.” Spridda och reserverade applåder med visslingar hörs från publiken. Sedan fortsätter speakern: ”Och i den andra hörnan med svarta byxor och vita revärer, världsmästaren Floyd Patterson, vägande 83 kilo.” Publiken jublar och skriker på sin favorit, framför allt de färgade boxningsfansen. Floyd joggar ut en bit från sin hörna och höjer blygsamt sina nävar i luften. Speakern presenterar sedan matchens ringdomare, Ruby Goldstein, själv en gammal proffsboxare och som sådan hade han smeknamnet ”Juvelen från Ghettot.” Hemma i Sverige var det en underbar sommar med ljusa nätter och härlig grönska. Aldrig förr hade svenska folket varit så engagerade i en idrottsmans göranden.

Över halva nationen satt uppe vid sina radioapparater för att lyssna på radioreferatet från Yankee Stadium (matchen refererades direkt i radio via Radio Luxemburg, eftersom Sveriges Radio av moraliska skäl inte ville sända en professionell boxningsmatch). Före matchen var Floyd Patterson favorit i vadhållningen med 4-1 och dåvarande världskändisen bland sportjournalister, engelsmannen Peter Wilson, var så säker på Floyd-seger att han stöddigt erbjöd sig att rulla en ärta med näsan uppför Mount Everest, om Ingemar skulle vinna. Nu vann Ingemar och Peter Wilson fick en lättare hjärtattack och slapp utföra sina storsvultna planer.

Vi skall här återge den tredje och avgörande ronden. När gonggongen gick mötte Ingemar Floyd snabbt med kvicka och irriterande vänsterslag. Ingos vänster gick som en pistong och Floyd rullade med överkroppen och duckade så gott han kunde. Efter en minut dominerade Ingemar matchen totalt. En rak vänster, snabbt följd av en höger träffade Floyd med en våldsam kraft på kiden. Ingemar följde omedelbart upp med en ny höger och världsmästaren tog en räkning till nio.

Floyd fortsatte dock tappert men betedde sig som en festande Jungman Jansson på galej i Amsterdams glädjekvarter, det vill säga han hade marmelad i knäna och vågor i håret. I detta vingliga tillstånd träffades Floyd av en ny höger och var tvungen att ånyo ta en räkning till nio. Tappre och viljestrake Floyd hann bara resa sig på nytt för att inkassera ytterligare en hammare från Ingo. Att Floyd orkade resa sig efter denna misshandel visar bara att han var ordentligt tränad inför mötet med svensken. En slarvigt tränad Floyd skulle aldrig ha kunnat resa sig upp som en ettrig gummigubbe gång på gång. Floyd fick på nytt ta emot en höger från Ingo, som nu var heltänd och förivrade sig en aning.

Innan matchen bröts av domaren Ruby Goldstein hade Floyd varit nere ytterligare två gånger för räkning till sju och nio. Allt som allt synade Floyd golvet sju gånger. När ringdomaren höjde Ingos höger mot himlen som tecken på att han var världsmästare, hade två minuter och tre sekunder avverkats av den tredje ronden. Det fantastiska hade inträffat: Ingemar Johansson var champion i tungvikt och innehavare av världens förnämsta idrottstitel.

Hemma i Sverige fortsatte värmen och morgontrötta svenskar slet morgontidningar med rekordupplagor ur händerna på kolportörerna. Det idrottsintresserade Sverige vaknade 27 juni med en baksmälla. Det var helt enkelt inte klokt. Ingemar Johansson från Göteborg hade bokstavligen och bildligt talat bollat med Floyd Patterson. Detta hände för exakt tjugo år sedan och den före detta stensättaren från lilla London började nu skrapa ihop sina miljoner i en stor hög.

Ingemar Johansson blev den tjugoandra världsmästaren i tungvikt räknat sedan John L. Sullivans dagar. Ingemar kommer för alltid att gå till idrottshistorien och är den tredje Europén (Max Schmeling 1930-32 och Primo Carnera 1933-34 var före) som lyckats bli världsmästare i tungvikt.

Börje Dorch