På 1950-talet när familjen Dorch bodde i en tvårumslägenhet på Södermalm blev Börje inblandad i ett gatuslagsmål som fick en allvarlig konsekvens. Börje berättade om denna händelse lite då och då när familjen var samlad. Idag har jag och mina syskon endast fragmentariska minnen om denna incident och våra åsikter om den går isär.

Det kan dock ha gått till ungefär så här. Börje skulle gå ner till ett konditori som låg bredvid porten till Brännkyrkagatan 146 där familjen bodde. Några trappsteg ledde honom ner till konditoriet där tre ynglingar var fullt sysselsatta med att trakassera en ung kvinna som stod i kassan. Hon var ensam i lokalen och Börje reagerade på killarnas beteende som nu vida hade gått över gränsen till vad som var anständigt. Han bad då killarna att sluta och lämna lokalen. Efter ett verbalt ordkrig tröttnade Börje och uppmanade dem att gå ut på gatan för att göra upp. Börje som inte var någon muskelknutte precis förlitade sig på sin boxningsförmåga och visade ingen rädsla. Ynglingarna trodde väl att den där spinkiga killen inte var någon match att klara av så de går med på Börjes förslag. Ute på gatan bokstavligen knockar Börje två av killarna i snabb följd så att de går i gatan. Den tredje busen blir då så rädd att han springer sin väg. Möjligen springer Börje i kapp den flyende busen och ger honom en rejäl dagsedel så att även han får bita i gatustenen. Efteråt blir Börje polisanmäld för misshandel som leder till att han hamnade i finkan. Vi i familjen häpnades över den här historien och menade att det kunde ha gått riktigt illa för Börje. Det kunde även ha slutat med svåra skador på killarna som han slog ner men Börje var så rosenrasande han inte tänkte i dem banorna.

Våldet i Stockholm på den tiden var inte så omfattande och inget stort problem. När det gällde slagsmål mellan vanliga killar fanns det oskrivna lagar som sade att man inte slog någon som låg ner och att det var fegt att sparka eller använda tillhyggen. Likaså var det klart som korvspad att en kille inte slog en tjej. Idag känner det importerade våldet i Stockholm inga gränser och är blodigt och brutalt. Stockholmsområdet har drabbats av flera mord, grova våldbrott och våldtäckter den senaste tiden. Enligt polisen är många av dessa våldsbrott relaterade till gängkriminalitet där lättkränkta män i invandrarförorter skjuter för att döda. Man beväpnar sig med handgranater och eldvapen som soldater i krig använder. Slagsmålen idag är mera våldsamma där de inblandade ofta är alkohol- eller narkotikapåverkade och inte drar sig för att använda kniv eller skjutvapen.

En mycket ung Börje i stilig klädsel med en cigg i vänster hand på promenad någonstans i Stockholm.

Händelsen då Börje spöade upp tre busar vid Hornstull ägde rum sommaren 1954. Boxningsjournalisten Henry Eidmark (1897-1972) som då arbetade på Morgon-Tidningen fick nys om den och kontaktade Börje för en intervju. Hösten 1944 bytte den stockholmsbaserade tidningen Social-Demokraten namn till Morgon-Tidningen för att få en större läsekrets. Social-Demokraten var en socialdemokratisk dagstidning som grundades av August Palm 1885. Morgon-Tidningens sista nummer kom ut hösten 1958. Henry Eidmark skrev under signaturen Louis Coignet och var även författare av idrottslitteratur och kunde allt om idrott. Han skrev även för Rekordmagasinet och All Sport. Eidmark var under en lång tid medarbetare på Idrottsbladet och var sportchef på Morgon-Tidningen. Intervjun med Börje angående slagsmålincidenten på Söder ledde till en artikel som pulicerades i Morgon-Tidningen. Så här skrev Henry Eidmark:

"Nedbusningen av gator och stråk i kungliga huvudstaden fortsätter i sprintertakt. Våld, överfall och rån hör till ordningen och för dagen mitt i stans civiliserade centrum. Platser som Humlegården och Norrmalmstorg är snart lika ökända som det illa beryktade Järntorget i Göteborg, där ”Bössen” stortrivs.

En otäck ogräsvegetation av skinnknuttelymlar, knappt torra bakom öronen, insuper våldsmentalitet och råhet på gangster och ”pangpang-filmer” och stövlar ut på stans promenader till oigenkännlighet ”tuffa”. För att om lyckan är god få ”smeta in en snyting” på någon ont anade fredlig medborgare. Sekelskiftets busligor i Hagalund och Hornskroken med omnejd framstår närmast som en samling änglabarn jämförda med den ruggiga slagsmålsklientel, som numera är i farten.

Men för en kort tid sedan råkade tre ökända råskinn från Hornstullskvarteren springa på den så kallade Brunkebergspumpen. MT sports populäre tecknare Börje Dorch ser ut som ett extra tacksamt offer för ett uppfriskande ”kvällskurr”. Han är lång och gänglig och avskyr axelvaddering i överrocken. Hans ögon blickar milt och drömmande över onda och goda och det av en nätt ”skepparkrans” inramade anletet förefaller så fromt att det skulle kunna tillhöra någon av Jesus lärjungar.

Den Torsken ska mulas! Tre skinnpansrade Hornskrokslymlar försökte ”alla grabbar på en gång” sätta makt bakom orden. Kräken hade inte en aning om att de överfallit en av JM-stjärnorna från 1940-talet. Börje är en av de mest tekniska fjäderviktare som Örn-pappa Martis någonsin fått fram. ”Pang, Tjaffs, Tjoffs”, tre högerkrokar blixtrade iväg och träffade med ofelbar säkerhet. Varpå lika många gamänger i nästa ögonblick låg som döda sillar i rännstenen.

Det är klart att jag hade en väldans tur, säger Börje, för alla slagen träffade precis på käkarna. Men kan man bara grunderna i boxning, så har man ingen svårighet att klara sig i ett slagsmål. Den största av busarna vägde väl lätt tungvikt ungefär. Själv är jag uppe i en 65 kg men inte ett hekto mer. Killen dök för första smällen liksom dem andra.

Nu går bara boxar-Börje och undrar vad följderna skall bli. I vår kungliga Svenska huvudstad får man som bekant gärna låta sig slås sönder och samman av gatans busar. Däremot är det inte tillrådligt att försvara sig. Det betecknas gärna som ”större våld än vad nöden kräver”.

För ett par år sedan var skridskostjärnan Åke Seyffarth snubblande nära åtal för att han klått upp en simpel tjuv som enligt det amerikanska receptet ”Grab and Run” slitit till sig en skinntröja i hans sportaffär. Slå som Åke får man inte göra. Det är misshandel! Busarna skall lindas in i tjock bomull, noga aktas för stötar och varsamt bäras till närmaste polisstation…"

LOUIS COIGNET

Huset på Brännkyrkogatan 146 finns inte kvar då det revs någon gång på 1980-talet. Gatan har även bytt namn till Bergsunds strand. På platsen står där nu ett malplacerat hus i gult tegel. Börje hade nog en ganska bra kontakt med sportjournalisten Henry Eidmark då han ofta fick sina karikatyrteckningar publicerade i Morgon-Tidningen.

Teckning från 1955 om några av dåtidens boxare

Börje och boxningen
Som tonåring drömde Börje om att bli en fotbollsstjärna. På grund av en skada var han till sin stora besvikelse tvungen att lägga fotbollsdojjorna på hyllan. I slutet av 1948 började Börje istället med en annan sport nämligen boxning. Börjes kamrater förvånades över hans val då han inte hade en kropp för den tuffa sporten. Börje var av en annan åsikt och menade att han var kvicktänkt och hade snabba fötter som då skulle kompensera hans smala och veka kropp. Börje började boxas i Årsta Boxningsklubb för en tränare som hette Modeland. Börje tyckte att han var en duktig tränare som gav honom en ganska bra utbildning.


Nybildade Årsta BK hade emellertid dåligt med sparring och av den anledningen gick Börje efter bara några månader över till Boxningsklubben Örnen. Där fanns den legendariske ledaren och instruktören Gustaf "Mattis" Martinsson. Enligt Börje var Mattis en av Sveriges bästa tränare som genom sitt stora kunnande fick fram flera duktiga boxare. Förutom Mattis fanns även Erik ”Bagarn” Olsson och en del andra som hjälpte till med träningarna.

Börje trivdes i BK Örnen och det passade honom att klubben hade en seriös inställning till boxningssporten. När Börje tränade och gick matcher var han noga med att inte skada sin högernäve då han ju efter boxningskarriären skulle livnära sig som tecknare. Denna försiktighet var inget som Börje berättade om för Mattis eller Bagarn.

Detta fotografi är från Svenska mästerskapen i boxning för juniorer 1949 och visar ögonblicket då Örnenboxaren Börje Dorch just har golvat Henry Karlsson från Katrineholm. Börje vann senare på poäng. Ringdomaren var Nils Eklund.

Som amatörboxare gick Börje 66 matcher från 1948 och fram till januari 1956 då han i sin sista match mötte Kalle Bergström i Stockholms DM-final. Domaren bröt matchen i andra ronden på grund av ögonskada. Kalle Bergström vann och blev sedan en av Sveriges bästa lätt welterviktare. Kalle representerade Sverige i de olympiska spelen i Rom 1960 och mötte i stort sätt hela världseliten under sin karriär.

Börje gick sin sista match 1956 och gjorde naturligtvis senare en teckning på det. Seconden är Gustaf "Martis" Martinsson som var Börjes tränare i BK Örnen mellan åren 1949-1956. Sportjournalisten Henry Eidmark i Morgon-Tidningen skrev 1956 följande referat om Börjes sista match:

"Tuschkonstnären Börje Dorchs gjorde comeback och befanns inneha icke mindre så kallad tangorabatt utan även en konstnärlig lovande hårväxt. Den gamla blicken för slagen hade han däremot glömt hemma bland tuschflaskorna och enkelt påfriskande Kalle Bergström från Nacka ledde överlägset när Börjes öga började blöda och matchen bröts".

Under Börjes boxningskarriär blev han knockad två gånger. Den första gången var mot en Polack i en match i Borlänge. Den andra gången han blev knockad var i en match i Eriksdalshallen i på Södermalm i Stockholm mot en orutinerad kille som fick in ett turslag på käken som golvade honom. Båda knockarna upplevde Börje som oerhört genanta.

Matchprogram från galan i Köpenhamn

Som amatörboxare mötte Börje polacker, tjecker, holländare, danskar och finländare samt en spanjor i en inofficiell landskamp. Börje deltog även i en Gala 1951 i KB-hallen i Köpenhamn där bland annat ett lag från Wales deltog. Om man räknar in de boxningsmatcher som BK Örnens legendariske ledare Gustaf Martinsson arrangerade på söndagar i den lilla lokalen på Ringvägen 127 gick Börje över ett hundra matcher. Dessa fighter mellan klubbkamrater var väl så tuffa som riktiga matcher.

I slutet av 1950-talet bytte Börje ut boxningshandskarna mot pensel och skrivmaskin

Teckning för hela slanten
Börje var 26 år när han lade boxarhandskarna på den så kallade hyllan. Hans framtid var nu som ett oskrivet blad, allt kunde hända och det gjorde det. Nu skulle han ägna sig åt sitt tecknaryrke på heltid utan att behöva bryta för träning och match. Hans intresse för sporten svalnade inte för att han hade slutat med boxningen. Börje fick nu chansen att bevaka både svensk och utländsk boxning från ett annat perspektiv och förmedla sina åsikter och upplevelser genom sina teckningar och artiklar.

I maj 1965 skickade Wolf Lyberg på Idrottsbladet iväg Börje till USA för att bevaka matchen mellan Cassius Clay och Sonny Liston. Under årens lopp skulle Börje få se många spännande boxningsmatcher runt om i världen få träffa många legendariska mästare i olika viktklasser.

Börje och Joe Louis, foto Eric Collin 1965

En vattenkammad Börje möter Floyd Pattersson

Mötet med Cassius Clay 1964, Foto Eric Collin

Börjes stora intresse för boxning ledde till att han mellan åren 1974 till 1976 blev styrelseledamot i Svenska Boxningsförbundet. Han ville nu väcka liv i svensk boxning med nya idéer. På Börjes initiativ föddes 1975 tidningen Boxning som blev Svenska Boxningsförbundets specialtidning för boxning. Ansvarig utgivare var Bertil Sjöberg och chefsredaktör Börje Dorch. Börje satte sin prägel på tidningen med sina Dorch i Tuschteckningar och egna artiklar. För sitt arbete inom Svenska Boxningsförbundet erhöll Börje Dorch förbundets gulmedalj 1992. Tidningen Boxning lades ner i december 2006. 

Hammarby boxning är en av Sveriges äldsta boxningsklubbar. Klubben bildades 1919 och var aktiv fram till 1930 då den lades ner. År 1969 gick boxningsklubbarna Årsta och Sparta ihop och blev Hammarby boxningsklubb. Sparta BK hade sin verksamhet nere i en källare på Kocksgatan 24 på Södermalm och det är där Hammarby boxning fortfarande håller till. Ett år senare vann Leif Magnusson SM-guld i bantamvikt och det var Hammarbys första SM-tecken sedan 1920-talet. Året därpå 1971 blev Hammarby bästa klubb i SM genom två svenska mästare. Mellan åren 1981 och 1991 var Börje ordförande i klubben. Tungviktaren Roger Andersson och Lotfi Ayed i lätt mellanvikt lockades till nu till Hammarby och blev svenska mästare 1983. Lotfi blev även svensk mästare 1984.

Punchpralinerna
År 1980 grundade Börje Dorch föreningen Punchpralinerna. Han blev då föreningens första ordförande och var det fram till 1991. Punchpralinerna är “Still Going Strong”, tack vare Börjes efterträdare och eldsjälen Patrick Wheelers hårda arbete. Sedan 2007 är den färgstarke Lennart "Hoa Hoa" Dahlgren ordförande. 

Syftet med Punchpralinerna är att stödja svensk boxning och göra PR för sporten. Pralinbladet är föreningens medlemstidning och kommer ut fyra gånger per år. Tidningen har som syfte att informera om föreningens olika verksamheter.

Mats E Johansson är den nuvarande chefsredaktören för Pralinbladet som kom ut för första gången 1982 med Börje Dorch som redaktör. Då hette tidningen Punchpralinerna News. Pralinbladet är den enda tidning i Sverige som man kan läsa seriösa och initierade artiklar om boxning från förr och idag.

Sommaren 1994 ger Börje ut boken "Direkt från ringhörnan". Börje skulle fylla 56 och det oskrivna bladet hade nu utökats med flera fullskrivna blad. Det mesta han hade fått uppleva inom boxningsvärlden under alla dessa år summerade han nu i boken.

startsidan