Santeestammen

De dakotatalande santeeindianerna, "de som lever vid en knivformad sjö", bestod av fyra stammar, mdewakanton, wahpekute, wahpeton och sisseton. Santeeindianerna land omfattades av Minnesotas prärier, samt angränsande delar av Iowa, Wisconsin, Nord- och Syd Dakota. Det här landområdet bestod inte enbart av grässlätter utan även av stora skogsområden med sjöar och träskmarker. Santeerna levde som skogsindianer till skillnad från sina stamfränder i väst som var riktiga prärieindianer.

Mdewakanton (byn vid den heliga sjön)
Mdewakantonstammen levde ursprungligen vid Mille Lacsjön i östra Minnesota och längs Rumfloden och ända söderut till Red Wingflodens utflöde i Mississippifloden. Genom flera avtal med USA under 1800-talet avstod stammen från allt land öster om Mississippi och blev tilldelade ett reservat som låg längs Minnesotafloden. Stammens krigare deltog i Santeeupproret 1862 som var en protest mot myndigheternas orättvisa behandling av dem. Deras ledare var Little Crow som kanske är den mest kända av alla santeeindianer. Liksom många santeeindianer hade Little Crow övergått till kristendomen och tillhörde en episkopalkyrka. Han gick klädd som en vit man med undantag av att han bar mockasiner. När upproret slogs ner av den amerikanska armén flydde merparten av stammens medlemmar till områden väster om Missourifloden eller Kanada. Endast ett fåtal stammedlemmar stannade kvar i Minnesota. Idag har många mdewakantonindianer smält in bland de andra santeestammarna. Deras antal på 1780-talet var 2 000 personer. Idag uppgår deras antal till ungefär 5 000 personer som är uppblandade med wahpekutes.

Wahpekute (skyttar i lövskogen)
Wahpekutes levde längs Cannon- och Blue Earthfloderna i sydöstra Minnesota, speciellt vid Faribault´s Trading Post. Av de fyra santeestammarna var wahpekute den minsta stammen. År 1824 uppskattades deras befolkning till 800 personer. Enligt Prairie du Chienavtalet 1825 skulle vapenstillestånd råda bland stammarna i Wisconsin, Iowa och Minnesota. Wahpekutehövdingen Wamdesapa bröt detta avtal genom att fortsätta kriga mot sauk- och foxstammarna. Som en följd av detta uteslöts Wamdesapa ur stammen. År 1840 dödade Wamdesapa stammens överhövding Tasagi vilket splittrade stammen. Efter 1851 års fredsförhandlingar med USA, skapades Santeereservatet vid Minnesotafloden. Många av wahpekutes stammedlemmar erkände emellertid inte avtalet och vägrade därför att slå sig ner i det nya reservatet. Wamdesapa var gift med en sissetonkvinna. Paret fick en son 1815 som senare skulle bli känd genom namnet Inkpaduta (Röda Spetsen). Han kom att bli wahpekutes mest kända person och krigsledare.

Liksom sin far blev Inkpaduta ihågkommen som en mycket grym krigare. Hans första illdåd begick han 1849 då han mördade wahpekutehövdingen Wamundiyakapi. För detta brott uteslöts han ur stammen. År 1857 var Inkpaduta ledare för den så kallade Spirit Lakemassakern i nordvästra Iowa där 32 vita nybyggare dödades. Inkpaduta deltog i santeeupproret 1862. Efter kriget anslöt han sig till Sitting Bulls krigare. Han fortsatte sedan sina krigshärjningar mot vita nybyggen i Dakotaterritoriet och i Minnesota. Inkpaduta deltog i Red Clouds krig 1866-67 och ledde sina krigare i striden vid Little Bighorn 1876. Inkpaduta följde Sitting Bull i landsflykt till Kanada där han avled 1882.

Efter Santeeupproret 1862 flyttade de flesta av stammens medlemmar till Crow Creekreservatet i Syd Dakota. Tre år senare flyttade de till en agentur vid Niobrarafloden i Nebraska. De flesta av stammens ättlingar lever nu i Santeereservatet i Nebraska. Andra lever i Fort Peckreservatet i Montana samt i olika reservat i Kanada.

Wahpeton (byn i lövskogen)
Wahpetonerna levde ursprungligen längs Minnesotafloden norr om sjön Traverse des Sioux. Efter 1851 flyttade de till Minnesotareservatet. Även krigare från wahpetonstammen deltog i upproret mot de vita 1862. Efter kriget splittrades stammen upp i mindre grupper. Den största gruppen anslöt sig till sissetonerna i Lake Traversereservatet i Syd Dakota och Devils Lakereservatet i Nord Dakota. De grupper som flydde till Kanada slog sig ner i olika reservat där. Ursprungligen bestod stammen av ungefär 1 500 personer.

Sisseton (byn bland kärren)
Före 1851 års fredsavtal levde sissetonerna i närheten av Traverse des Sioux och mellan Cottonwood- och Blue Earthflodernas utflöden i Minnesotafloden i närheten av städerna New Ulm och Mankato. Liksom de flesta santeer slog de sig ner i Minnesotareservatet efter 1851. Reservatets yta minskades 1858 vilket bland annat ledde till santeeupproret fyra år senare. Även sissetonkrigare deltog denna konflikt. Efter upproret splittrades sissetonerna upp i olika grupper. Idag lever ättlingar till stammen i olika reservat som ligger i USA och Kanada.

Santeeupproret 1862-63
Santeeindianerna är kanske mest kända för att de gjorde uppror mot nybyggare som hade trängt in i deras land och de amerikanska myndigheterna i augusti 1862. Upproret blossade upp mitt under det amerikanska inbördeskriget och skördade flera hundra döda bland de vita. För oss svenskar är det extra intressant eftersom flera svenskar drabbades av indianernas krigshärjningar. Upproret har ju även skildrats av Vilhelm Moberg i sista brevet till Sverige. År 1858 upphöjdes Minnesota till stat. Vid tiden för santeeupproret levde ungefär 170 000 vita personer i staten, varav 3 000 svenskar.

Bakgrunden till upproret går tillbaka till landavträdelseavtalet 1851 vid Traverse des Sioux. Santeeindianerna förlorade då allt sitt land i Nord- och Syd Dakota, Iowa och Minnesota. Endast en liten avlång landremsa, som sträckte sig längs båda sidor om Minnesotafloden reserverades för de fyra stammarna. År 1858 halverades reservatet, då senaten bestämde att santeeindianerna bara skulle få behålla reservatsområdet som låg söder om Minnesotafloden. Reservatet var uppdelad i två agenturer, Yellow Medicine (Övre agenturen, sisseton och wahpekute) och Redwood (Nedre agenturen, mdewakanton och wahpekute)). Till dessa agenturer tog sig de cirka 7 000 santeer som hade slagit sig ner i reservatet för att få ut sina matransoner och kontantersättningar från regeringen. Allt land som frigjordes efter avtalet, togs över av vita nybyggare. Överallt i Minnesota växte nu små samhällen upp.

Utkomstmöjligheterna för indianerna i reservatet var starkt begränsade. Förutom mat och kläder blev santeeindianerna lovade pengar som skulle utbetalas i femtio år framåt. Pengarna, nio dollar per person och år, var kompensation för allt land de hade förlorat. Men utbetalningarna var ofta försenade så indianerna var tvungna att köpa varor på kredit. Fram till år 1862 hade handelsmännen lyckats utveckla ett idiotsäkert kreditsystem. De sålde varor till indianerna på kredit som de skulle få betalt för när indianerna fick sina kontanta utbetalningar. Den dag då pengarna betalades ut till indianerna såg handelsmännen till att vara på plats. När indianerna ropades upp en och en, för att få sina pengar, krävde handelsmannen sin andel och fick betalt. Indianen fick det lilla som blev över. Eftersom ingen bokföring hade förts, var det lätt att lura indianerna på stora summor pengar. Indianagenterna som betalade ut pengarna, förstod inte eller struntade i att det var deras skyldighet att kontrollera att allt gick rätt till.

Santeehövdingarna var medvetna om att de blev lurade. Det oätliga fläsk och maskfyllda mjöl som såldes till dem gav naturligtvis upphov till missnöje. Det var bara en tidsfråga innan hövdingarnas och krigarnas tålamod tog slut. Fram till sommaren 1862 hade hövdingarna emellertid lyckats hålla tillbaka sina krigare från att begå våldshandlingar. Under sommaren 1862 dröjde de kontanta utbetalningarna mer än vanligt. Det fanns livsmedel i agenturernas förråd men handlarna vägrade att sälja på kredit. Indianernas majsodlingar hade dessutom ödelagts av skadeinsekter. De riskerade nu att drabbas av svält.

Santeeupprorets första dag, den 17 augusti, var en söndag. Little Crow hade varit i kyrkan. Samma eftermiddag dödade några hungriga santeekrigare fem vita män och kvinnor. De hade bett dem om mat men blivit vägrade. Ett krig går nu inte längre att undvika. Little Crow som tidigare hade valt att vandra den vite mannens väg, ställer sig nu i spetsen för sina krigare. Följande dag anfaller hans krigare reservatets Nedre agentur. Ett tjugotal vita stupar och många kvinnor och barn tas till fånga. En av de första som dödades var den hatade handelsmannen Andrew Myrick. Santeeindianernas härjningståg går nu från nybygge till nybygge. De beridna skarorna, på mellan 1 500 till 2 000 krigare, leddes av hövdingar som Shakopee och Cut Nose. Hemska scener utspelades. På en plats väster om New Ulm miste 51 nybyggare sina liv. En av indianernas krigsledare Cut Nose dräpte vita tills han blev trött i armen.

Den 19 augusti angrips staden New Ulm, men anfallet slås tillbaka. Nästa dag anfaller Little Crows krigare Fort Ridgely. Trots stora ansträngningar att ta fortet ger den cirka 800 man starka indianstyrkan upp efter några dagar och drar sig tillbaka. Den 23 augusti anfaller 650 krigare, under ledning av Wabasha (Röda Lövet), på nytt New Ulm. Men invånarna är beredda den här gången och förvarar sig envist. Förlusterna i döda och sårade bland stadens försvarare är emellertid stora och över 190 hus bränns ned. Vid det här laget är dock militären inkopplad och de är nu på väg mot de krigsdrabbade områdena.

Kriget rasar vidare i en månad. Den 23 september besegras Little Crows krigare i en avgörande strid vid Wood Lake av amerikanska trupper som leds av överste Henry Sibley. Kort därefter ger santeeindianerna upp och utlämnar sina krigsfångar. Sibleys soldater finkammar nu Minnesota på indianer och tillfångatar ungefär 2 000 santeeindianer. Av dessa, betraktar man 400 vara skyldiga till allvarliga brott. Sibley sammanställer en militärdomstol som tar sig an uppgiften att döma dessa krigsförbrytare. I den första veckan i november är rättegångarna avklarade. Av de 400 indianer som hade ställts inför rätta dömdes 306 till döden genom hängning för mord, våldtäkt eller bara för att de hade deltagit i upproret. De resterande 1 700 santeeindianer, mestadels kvinnor och barn, transporteras till Fort Snelling där de interneras på obestämd tid. De dödsdömda männen slås i järn och förs till ett fängelse i staden Mankato.

På vägen till Mankato går transporten med de dödsdömda indianerna genom staden New Ulm. Olyckligtvis passerar fångtransporten New Ulm just den dagen, då kropparna till de som dödades i försvaret av staden togs upp ur från de tillfälliga gatugravarna, för att begravas på nytt på stadens kyrkogård. Stadsborna, speciellt kvinnor, attackerar fångarna med hett vatten, saxar och högafflar. Infanteristerna som eskorterar fångarna, är tvungna att använda sina bajonetter för att skydda indianerna mot de ilskna stadsborna. Flera soldater och indianer skadas under denna händelse.

Ilskan mot santeeindianerna var således stor bland Minnesotas invånare. Men i de östra delarna av landet höjdes nu röster mot att över 300 indianer skulle hängas. Biskopen Henry Whipple, som trots att han verkade i Minnesota, reste till Washington och tog kontakt med president Abraham Lincoln. Till presidenten vädjade han för indianernas liv och menade att upproret var ett resultat av åratal av lögner, orättvisor och brutna löften. Biskop Whipples ansträngningar gav resultat. Presidenten menade att minnesotasiouxerna hade deltagit i ett krig. De som inte hade begått något brott utöver att de hade deltagit i striderna skulle betraktas som vanliga krigsfångar. Domstolshandlingarna gicks nu igenom och underkändes. Genom att använda andra kriterier, reducerades listan med dödsdömda till 40 män. Dessa män hade begått mord eller våldtäkter. En av dessa dödsdömda släpptes fri medan en annan avled strax innan avrättningarna ägde rum. De 38 männen hängdes i Mankato på juldagen den 26 december 1862. Den är fortfarande än i dag den största massavrättningen i USA:s historia. Minnesotaupproret betraktas som ett av det blodigaste indiankriget i USA. Mellan 800 till 1000 vita dödades. Många svenskar förlorade sina liv i konflikten. Santeeindianerna förlorade ungefär 100 döda men även sitt land och sin frihet.

Santeeindianerna idag
När santeeupproret slogs ned av den amerikanska armén var det en katastrof för stammens framtid. Den amerikanska kongressen stiftade en lag som upphävde alla tidigare avtal med stammen. De förbjöds även att leva i staten Minnesota. Santeekrigare som hade deltagit i upproret och som inte togs till fånga flydde till Dakotaterritoriet eller Kanada. Little Crow flydde med sina anhängare till Dakotaterritoriet. Den 3 juli 1863 dödas Little Crow av en nybyggare nära staden Hutchinson, när han var på hemligt besök i sin hembygd. Idag lever ättlingarna till de fyra santeestammarna i flera reservat som ligger utspridda i fem amerikanska stater och två kanadensiska provinser.

sioux
startsidan