Siouxernas piggsvinstaggbrodering

Siouxerna dekorerade sina skinnföremål genom att skära och rista in mönster i dem. Några av de äldsta siouxföremål som finns bevarade på museer idag är dekorerade med den metoden. Mer färggranna dekorationer fick man genom att måla på skinn. Både män och kvinnor målade men deras respektive stilar skiljde sig åt. Männen målade realistiska figurer, som fåglar, djur och människor, medan kvinnorna målade enbart geometriska mönster. Det var kvinnorna som sydde kläder och tillverkade bruksföremål. För att dekorera kläder sydde kvinnorna fast snäckor och djurtänder. Dessa dekorationer var emellertid inte så färggranna. Men genom att dekorera kläder och bruksföremål med infärgade piggsvinstaggar skapade man vackra och färggranna mönster.

Piggsvinstaggbrodering
Innan den vite mannen introducerade glaspärlan till prärien, använde kvinnorna piggsvinstaggar för att dekorera skinnföremål. Det nordamerikanska piggsvinet levde inte på prärien så kvinnorna var tvungna att skaffa sig piggsvinstaggar genom handel med andra stammar. Piggsvinets taggar är runda och ihåliga och förkommer i olika längder, beroende var på kroppen de sitter. De längsta (cirka 10 cm) och grövsta taggarna sitter på djurets svans. De användes för att täcka stora ytor, på till exempel leggings och skjortor. En kortare tagg togs från ryggen och ytterligare en kortare tagg kom från djurets nacke. De kortaste och finaste taggarna (cirka 2,5 cm), kom från djurets mage. De användes för att dekorera små skinnföremål. Taggarna sorterades efter storlek och förvarades i påsar, som var tillverkade av urinblåsan från ett djur.

Piggsvinstaggens naturliga färg är vit som successivt övergår till brunt mot spetsen. Siouxkvinnorna kunde själva bestämma färgen på taggarna genom att koka dem i vatten tillsammans med växter och olika jordarter. De använde bland annat solrosor och multnande ekbark för att få fram en gul färg på taggarna.

Taggarna tvättades innan de skulle användas. Därefter stoppade kvinnan ungefär sex taggar i munnen. Endast spetsarna stod ut vid mungipan, så att den varma saliven gjorde dem mjuka. Innan en tagg syddes fast på skinnet måste den göras platt. När kvinnan tog en tagg ur munnen drog hon den mellan tänderna eller mellan tummen och pekfingrets naglar. När taggarna hade fästs på skinnet, gnuggades de med ett speciellt benverktyg (Quill Flattener). Det gav dem ett vackert glänsande utseende. Kvinnorna använde tre metoder för att fästa piggsvinstaggarna på trä- och skinnföremål.

Brodering på runda föremål
Den enklaste metoden var att linda taggarna runt långsmala föremål, som pipskaft eller fransar av skinn på en pippåse. Eftersom taggarna inte var så långa fick man hela tiden skarva med nya taggar, genom att de vreds runt varandra ett halvt varv. När arbetet var klart låg skarvarna dolda under taggarna. En annan metod var att fästa taggarna med en sentråd längs skaftets undersida. En ovanlig metod var att linda taggar rund långsmala hårslingor från häst, buffel eller människa. Resultatet blev långa sugrörsliknande slingor, som syddes fast i raka rader på skinnskjortor eller leggings. En annan metod var att sy fast slingorna tätt tillsammans i cirklar på en rund skinnbit, som sedan fick dekorera en krigsskjorta.

Flätade piggsvinstaggar
En annan lite mera tidsödande och krånglig metod att dekorera ett pipskaft på, var att linda en fläta av piggsvinstaggar runt det. Flätmetoden gav ett vackert resultat, eftersom taggarna som flätades ihop hade olika färger. För att åstadkomma detta placerade kvinnan pipskaftet i knäet och sträckte två sentrådar mellan skaftet och en pinne som var nerstucken i marken. Sentrådarna hölls isär med hjälp av en benbit som hade en skåra i vardera ända. När hon hade fått fram en fläta på ungefär 10 centimeter, lindade hon den rund skaftet. Hon flätade och lindade samtidigt. Eftersom piggsvinstaggar är korta var hon tvungen att ständigt skarva en ny tagg till den gamla.

Fläta av en tagg

Fläta av två olikfärgade taggar

Fastsydda piggsvinstaggar
Den tredje och vanligaste metoden bestod i att taggarna syddes fast på skinnet. Det gick inte att göra hål i en tagg, den skulle då bara splittras när den hade torkat. I stället sydde man fast två parallella rader av sentrådar på skinnet och vek sedan den mjuka taggen runt den synliga delen av tråden. När taggen sedan hade torkat satt den fast ordentligt. Hålen gjordes med en ben- eller metallsyl. Hålet gick inte rakt igenom skinnet, utan gick strax under ytan. På baksidan syntes därför ingenting av stygnen. Det var bra, för om dekorationen gjordes på ett klädesplagg fanns det således inga stygn som kunde irritera huden. Dessutom fanns det ingen risk att stygnen skulle gå upp genom att de skavde mot huden. Sentråden var hård och därför gjordes den mjuk med saliv innan den skulle användas och ena änden formades till en spets. När sentråden hade torkat, fungerade den som en nål och gick lätt att trä igenom hålen som hade gjorts med sylen.

Siouxkvinnorna använde sig av flera olika stygn för att kunna fästa taggarna mot skinnet. Det första och enklaste stygnet kallas för "Spotchstitch". Som teckningen visar går sentråden rakt fram genom hålen i skinnet. Det var runt den synliga delen av sentråden som man vek taggen. Med Spotstitch kunde man väldigt lätt göra såväl böjda linjer som raka.

Ett annat stygn kallas för "Backstitch". Hålen i ett backstitch gjordes med sylen riktad snett uppåt åt vänster, som teckningen visar. När sentråden spänns, vrider sig skinnet och greppar tag om sentråden så att den inte kan glida isär. Det här stygnet var väldigt starkt, vilket siouxkvinnorna kände till, för det förekommer på de flesta äldre föremål som finns på museer idag. Ett tredje stygn kallas för "Loopstitch". Hålen i skinnet gjordes med sylen pekandes rakt upp. Kvinnan trädde sentråden igenom hålet i samma riktning som sylen, och gjorde sedan en sväng över tråden så att en ögla bildades. Alla dessa stygn var tillförlitliga och väldigt hållbara. På riktigt gamla piggsvinstaggbroderade skinnföremål har en del taggar gått förlorade med tiden, men stygnen sitter fortfarande kvar. Vilket sorts stygn som har används på ett gammalt piggsvinstaggbroderat föremål går inte att upptäcka förrän några av taggarna har tagits bort, eftersom stygnen ligger dolda under taggarna.

Siouxkvinnorna gjorde bruk av en mängd olika metoder för att vika taggarna runt sentrådarna. Den enklaste metoden var att använda en tagg, som veks över och under från ena tråden till den andra. Olika vikningar och bruket av två eller flera taggar, gav olika mönster. Naturligtvis räckte det inte med en tagg för att slutföra ett arbete. Genom att skarva eller knyta ihop taggarna och dölja dem skickligt, såg det färdiga arbetet faktiskt ut att vara utfört med en enda tagg.

Det enklaste mönstret utgjordes av ett rakt smalt band. Taggarnas längd begränsade bandets höjd. Ett taggbroderat band kunde även löpa i en svag böjd linje och även bilda en cirkel. Beroende på hur taggarna veks skapades olika geometriska figurer, som rektanglar, trianglar och romber.

Flera taggar i olika färger skapade också olika figurer. De gula taggarna i mittenteckningen nedan, bildar inte enbart trianglar, utan även timglasfiguer. Raka band prydde pannband till fjäderbuskar, leggings, mockasiner och krigsskjortor. Piggvinsband som var ordnade i cirklar, syddes ofta fast på ovandelen av mockasiner och olika skinnväskor eller användes som dekorationer på tipier.

De traditionella mönstren som siouxkvinnorna skapade med hjälp av piggsvinstaggar var strikt geometriska. Under reservatsperioden i slutet av 1800-talet, började de tillverka motiv som var realistiska. De avbildade nu hästar, krigare och blommor på olika skinnföremål. Det förekom även att siouxkvinnor dekorerade föremål som inte var traditionellt sioux. Dessa arbeten var ofta beställningsverk av vita, och kunde bestå av dekoreringar på resväskor, plånböcker eller så udda saker som lampskärmar och trattar till gamla grammofoner.

Trots att piggsvinstaggbroderingen höll på att försvinna på grund av introduktionen av glaspärlan, lever denna unika konstform fortfarande kvar. Idag finns det även män som ägnar sig åt detta svåra konsthantverk, något som var otänkbart för i tiden.

sioux
startsidan