Från Mille Lacs till Minnesotafloden 1660-1800

I mitten på 1600-talet levde de västliga siouxerna (teton) vid Mille Lacsområdet i östra Minnesota. De var ett utpräglat skogsfolk som levde i små familjegrupper. Männen jagade hjort och småvilt i skogarna. Kvinnorna samlade vildris från sina kanoter på insjöar och floder. Då och då fällde siouxkrigarna en buffel. Till skillnad från bytesdjuren i skogen, gav en buffel stora mängder mat och material till bostäder och kläder. Buffeln hade en så stark dragningskraft på siouxerna att den väckte deras lust att flytta till buffelmarkerna i söder.

De talrika siouxerna var ett stridslystet folk. Omkring 1650 förvärvade de gevär från huron- och ottawaindianerna, som hade trängts västerut av irokeserna. De förde krig mot creerna och chippewaerna, som levde norr och nordöst om dem, samt mot miami, potawatomi, fox och illinois i sydväst. Omkring 1670 började creerna och assineboinerna tillsammans med chippewaerna skaffa sig gevär från vita handelsmän vid Hudson Bay. De ville naturligtvis hämnas på siouxerna och började nu bedriva en konstant krigföring mot dem. Siouxernas planer på en sydlig migration, skyndades på av sina fienders aggressiva krigföring mot dem. De hade trots allt få gevär så hotet från fiender som var beväpnade med gevär i kombination med buffelns lockelse fick dem att lämna sitt hemland. Franska uppgifter från 1680, gör gällande att siouxerna då levde väster om Mississippifloden på prärien vid Sauk Rapids, nordväst om Mille Lacsjön.

För att undvika cree- och assineboinindianernas attacker, tvingades siouxerna i slutet på 1600-talet lämna sitt hemland och vandra söderut. Landet i sydvästra Minnesota var inte tomt på människor. Där levde omaha- och iowaindianer, stammar som försvarade sina jaktmarker mot inkräktare. Men det var inget som hejdade siouxerna strävan att ta sig till de buffelrika grässlätterna i sydväst. De trängde undan dessa stammar och slog sig ner vid Minnesotafloden. År 1700 träffade den franske handelsmannen, Pierre Charles Le Sueur, siouxer vid Blue Earthfloden i södra Minnesota. Enligt Le Sueur levde siouxerna i skinntipier. De hade lämnat skogarna och föredrog nu att jaga buffel på prärien.

Vid Minnesotafloden splittrades siouxerna i två grupper. Oglalas och brulés gick över Minnesotafloden och vandrade rakt västerut till prärien mellan Big Sioux- och Jamesfloderna. Saonerna (hunkpapa, minneconjou, two kettle, blackfoot och sans arcs) vandrade uppför Minnesotafloden till Big Stone Lake. Området där bestod av stora skogar, vilket troligen gav upphov till namnet saones (skyttar bland träden).

Under första hälften av 1700-talet rörde sig oglala- och bruléstammarna successivt västerut. Då och då gjorde de krigsexpeditioner ända ner till Missourifloden i söder, för att attackera de bylevande indianfolken där. För att ta sig till dessa fienders byar, följde de Big Sioux- och Little Siouxfloderna nedströms. Oglala- och bruléstammarna trängde nu återigen undan omaha- och iowastammarna, samt otos, en stam de tidigare inte hade stött på. Dessa odlarstammar etablerade sig nu längre söderut vid Plattefloden, i den nuvarande staten Nebraska.

Missouriprärien
Omkring 1750 korsade skaror av oglalas och brulés Jamesfloden, och vandrade ut på den vida prärien öster om Missourifloden. På femtio år hade siouxerna övergivit sin ursprungliga skogskultur och blivit nomadiserade buffeljägare. De franska bröderna och upptäcktsresande La Vérendrye mötte en grupp siouxer våren 1743, strax norr om den moderna staden Pierre, vid Missourifloden i Syd Dakota. Drygt hundra år efter flytten från Mille Lacsområdet hade således enstaka siouxgrupper nått ända fram till Missourifloden.

Mellan åren 1680-1760 levde siouxrena på den vida Missouriprärien. De livnärde sig nu praktiskt taget helt och hållet på buffel, som i alla fall var deras viktigaste jaktbyte. Alla tecken på en ekonomi som var baserad på grönsaksodlingar, bär och frukter och jakt på småvilt var ett minne borta. De tillverkade inte några krukor, utan lagade sin mat i vattenfyllda buffelsäckar genom att släppa ner upphettade stenar som fick vattnet att koka. De förvarade sina ägodelar i råhudsväskor, så kallade parflecher. Allt som siouxerna ägde var nu anpassbart till deras nomadiska livsföring. Siouxerna tillbringade sex månader av den varma årstiden på prärien, för att jaga buffel till fots. Deras ägodelar och små tipier av djurhudar lades på släpor som transporterades av hundar. På senhöstarna vandrade de till utkanten av prärien till de stora skogarna i norr och nordöst. Där det fanns gott om ved och skydd mot vinterkylan. I skogarna jagade de hjort för att äta sig mätta och fångade bäver för pälshandelns skull. På vårarna tog de med sig sina bäverpälsar till franska handelsposter vid Jamesfloden som de bytte bort mot gevär och andra europeiska varor. När handeln var avklarad, vandrade de återigen ut på Missouriprärien för att jaga buffel. De var nu relativt välförsedda med gevär, men saknade hästar.

Missourifloden
När allt fler grupper av oglala- och brulésiouxer nådde Missourifloden omkring 1760, blockerades deras väg västerut av arikaraindianerna. Denna stam var ett talrikt odlarfolk med en befolkning på ungefär 20 000 personer med 4 000 krigare. Denna befolkningssiffra som var ungefär lika stor som alla siouxstammar tillsammans. De var utrustade med hästar, saknade visserligen gevär, men var beväpnade med lansar som hade metallspetsar. Deras byar och grönsaksodlingar låg utspridda längs Missourifloden, från Big Bendområdet i söder och vidare norrut till den nuvarande staden Pierre i Syd Dakota.

Beväpnade med gevär började nu oglala- och brulékrigare attackera arikarabyarna. Men de kunde inte storma och ta över byarna, det var arikarakrigarna allt för starka för. Resultatet av siouxernas räder mot byarna ledde enbart till tagandet av några få skalper och plundrade majsfält. Arikarakrigarna fruktade inte siouxerna för de kunde med lätthet slå tillbaka deras attacker mot byarna. De till och med slog tillbaka mot siouxernas olika läger som låg utspridda på prärien öster om Missourifloden. Beridna och lansbeväpnade arikarakrigare, kunde med lätthet attackera och besegra siouxkrigare som stred till fots i öppen terräng. Så i stället för att attackera arikariaindianernas byar föredrog de flesta siouxer att ägna sig åt fredlig byteshandel med dem. En stor anledning till denna fredliga inställning var att siouxerna inte längre kunde byta till sig gevär, krut och kulor från fransmännen, som var upptagna med det Fransk indianska kriget (1754-1763).

Mellan åren 1772-1781 drabbades arikarastammen av tre stora smittkoppsepidemier, vilket ledde till att stammen förlorade 80 % av sin befolkning. Omkring 1770 kunde siouxerna återigen skaffa sig gevär, kulor och krut från vita handelsmän. Så nu återupptog de sina attacker mot arikaraindianernas byar. Arikarastammen hade förlorat så många krigare i kopporna så att de inte längre förmådde försvara sina byar mot de aggressiva och talrika siouxkrigarna. Byarna vid Big Bendområdet intogs och brändes ner av siouxer. Arikaraindianer som överlevde flydde uppströms. Man antar att arikarastammen lämnade området vid Big Bend omkring 1775. Och troligen var det först då som siouxer från oglala- och bruléstammarna på allvar kunde återuppta sin vandring västerut.

Under perioden, 1700-1750, hade saonerna tillsammans med yanktonaierna, lämnat Minnesotaflodens källor och vandrat i en sydvästlig riktning mot Missourifloden. De tog således en annorlunda väg för att nå Missouri, jämfört med oglala och brulé, som de troligen nådde lite senare än sina stamfränder. I Missouridalen slog de sig ner strax norr om oglala och brulé. Saonerna saknade också hästar, men de var beväpnade med gevär. De förde krig mot stammar i norr som assineboine, cree och chippewa och arikara vid Missourifloden. Cheyennerna, som levde i en by vid Sheyennefloden, attackerades nu ständigt av saoner och andra stammar som levde i deras närhet. Omkring 1740 tvingades cheyennerna överge sin by, efter en förödande attack som utfördes av chippewakrigare. De gick över Missourifloden och begav sig ut på prärien och slog sig ner i
Black Hills.

I slutet på 1700-talet levde saonerna fortfarande öster om Missourifloden. De hade liksom oglala och brulé fört ett nästan konstant krig mot arikarastammen. På sommaren 1795 ledde en saoneattack mot arikarabyarna vid Whiteflodens mynning, till att de övergav området. En grupp flydde norrut för att söka skydd hos mandanerna och en annan flydde söderut till pawnéerna. Vägen västerut låg nu öppen för saonerna. Den första gruppen som korsade Missourifloden var minneconjou, de åtföljdes strax av sans arc och two kettle. Resten av saonerna, hunkpapa och blackfeet, stannade kvar på den östra sidan om Missourifloden. Först år 1823, då arikaraindianernas två sista byar vid Grandflodens mynning övergavs, korsade hunkpapa och blackfeet Missourifloden. De tog nu över arikaraindianernas gamla jaktmarker som låg mellan Cheyennefloden i söder och Cannonballfloden i norr.

Hästen och geväret
Det var spanjorerna som förde med sig hästen till den Nya världen. På 1600-talet kom indianstammar på den södra prärien i kontakt med hästen. Genom handel och stölder spreds den sedan norrut. Geväret spreds österut från norr, genom franska och engelska handelsmän. Omkring 1750 överlappades hästens och gevärets utbredningsområden med varandra vid Övre Missourifloden. Både hästen och geväret blev nu en viktig handelsvara för de bylevande indianerna. Från omkring 1750 och fram till 1770 bytte siouxerna till sig sina första hästar från arikaraindianer.

Siouxerna började nu utvecklas till riktiga hästnomader på prärien, som jagade bufflar och stred från hästryggen, beväpnade med pilbågar och gevär. Denna nya häst och buffelkultur varade från slutet av 1700-talet fram till slutet av 1870-talet, då stammarna på prärien besegrades av den vite mannen och tvingades in i reservat.

Siouxernas hästar var utrustade med sadel, betsel och stigbyglar. Naturligtvis var geväret ett viktigt vapen, den hade förutom sin praktiska funktion en magisk psykologisk effekt på fiender som saknade den. Krigare som dock saknade gevär eller ammunition, använde nu lansar, korta pilbågar, vilket de inte hade gjort bruk av före hästperioden. Sköldarna blev mindre för att de skulle vara lättare att manövreras på hästryggen. Den var inte till för att skydda mot gevärs- eller pilskott, utan var avsedd att avvärja och ge skydd mot klubbslag i närstrider. Tidigare hade krigarna klätt sig i långa och tjocka läderskjortor som skydd mot pilar. Den övergavs nu, för den utgjorde inte längre något skydd mot gevärskulor.

Hästen gjorde att livet nu blev mycket lättare att leva för siouxerna. De använde inte hästen enbart för transporter utan även som lastdjur. Hästen var starkare än hunden så siouxernas tipier kunde nu göras större och rymligare än tidigare. Med hästens hjälp kunde de jaga buffel på ett mera effektivt sätt. En enda stor gemensam buffeljakt kunde trygga mat för flera månader. Siouxerna fick nu tid till andra sysslor än bara ägna sig åt att skaffa mat. De tyckte att hästen var så fantastisk jämför med hunden att de döpte den till "Helig hund" (Shunka Wakan).

När stammarna på prärien tog upp hästen i sin kultur blev de mera rörliga än tidigare. Det ledde till att strider om jaktmarker mellan stammarna på prärien ökade. Och det var något som de talrika och krigiska siouxerna utnyttjade på ett framgångsrikt sätt. Det var hästen som gjorde det möjligt för siouxerna att bedriva ett effektivt erövringskrig av andra stammars jaktområden i Black Hillsområdet. Genom dessa krig kom siouxerna att bli den mäktigaste stammen på den norra prärien.

Black Hills
Enligt oglalasiouxen American Horses vinterkrönika framgår det att krigsledaren Standing Bull ledde en krigarskara av oglalas till Black Hills år 1775 eller 1776. De följande åren korsade allt flera grupper av oglala Missourifloden. Lite senare åtföljdes de av bruléerna. På andra sidan om floden följde oglala Badfloden västerut, som ledde dem till Black Hillsområdet. Bruléerna slog sig ner längs Whitefloden, söder om oglalas. Oglala och brulé betraktade fortfarande Minnesota som sitt hemland. Det var där, vid Jamesfloden, som de bytte till sig gevär, ammunition och andra europeiska varor. Så varje år återvände de till Jamesfloden för att idka handel. De första åren verkar det som om siouxerna endast spenderade somrarna i Black Hills, för att byta till sig hästar från stammar som redan var etablerade där.

Med tiden blev siouxerna befolkning allt talrikare väster om Missourifloden, då grupp efter grupp korsade Missourifloden och anslöt sig till sina vänner på andra sidan. Siouxerna känsla för sitt gamla hemland på prärierna öster om Missourifloden svalnade för varje år som gick. Många band vistades nu året om i Black Hillsområdet. De levde nu i ett nytt fantastiskt land som var rikt på bufflar. Där ville de stanna och utöka sina jaktmarker på andra stammars bekostnad.

Före siouxernas ankomst till Black Hills levde stammar som kiowa, crow, arapaho och cheyenne där. Enligt kiowaerna lämnade de Yellowstoneflodens källor och vandrade i riktning mot Black Hills. Där gjorde de kråkindianerna till sina vänner och slog sig ner öster om dem i Black Hills. Kiowaindianerna bytte till sig hästar från comancheindianer som levde söder om dem. Så tidigt som 1775 attackerades kiowastammen av oglalas och brulés. I en strid utrotades ett helt kiowaband, kuato, då bandets hövding hade uppmanat sina krigare att strida till sista man. De vågade inte längre bege sig till arikarabyarna för att handla i rädsla för siouxerna. Omkring 1795 levde kiowastammen vid Cheyenneflodens källa. Så småningom tvingade siouxerna dem att lämna Black Hillområdet. De vandrade då söderut och etablerade sig på den södra prärien.

Samtidigt förde siouxerna krig mot kråkindianerna. Dessa strider bestod av räder och moträder. Då och då slöt stammarna fred som bröts efter några månader. När brulésiouxen Bears Ears och oglalasiouxen Broken Leg Duck dödades av kråkindianer under en hästräd vintern 1785-86, trappade siouxerna upp sitt krig mot kråkstammen. Vid den tidpunkten levde kråkindianerna vid Little Missourifloden norr om Black Hills. Siouxerna trängde nu undan kråkorna från det området och tvingade dem att flytta västerut, till området bortom Powderfloden. Kråkindianerna var nog siouxernas största och mest hatade fiende. Så stor var fientligheten mellan de två folken att krigare från kråkstammen ställde upp som spejare i den amerikanska armén för att hjälpa dem att besegra siouxerna.

Cheyennerna, som hade flytt över Missourifloden efter attacken på deras by vid Sheyennefloden i Nord Dakota, hade slagit sig ner i Black Hills långt före siouxerna. Bland cheyennerna finns det en tradition som berättar att de första siouxerna anlände till Black Hills till fots i små grupper. De hade så få hästar att de tiggde efter dem från cheyennerna. När oglalas och brulés hade skaffad tillräckligt med hästar, attackerade ridande krigarskaror cheyennernas läger. Under en sådan cheyenneräd 1795, dödades den framstående bruléledaren, Owner Of Flute, tillsammans med de flesta av hans krigare. Siouxerna och cheyennerna slöt senare en varaktig fred med varandra. I denna fredsallians ingick även arapahostammen, som var cheyennernas allierade. Cheyenner och arapahoer hjälpte sedan siouxerna att köra ut både kiowa- och kråkindianerna från Black Hills.

sioux
startsidan