Camas Creek och Yellowstone nationalpark

Efter Big Holestriden fortsatte nez percéerna sin flykt söderut. De skyndade på för att skaffa sig ett så långt försprång som möjligt från Howards soldater. Nez percéerna var besvikna. Med Looking Glass i spetsen hade de trott att de kunde lita på nybyggarna och indianerna i Montana. Därför hade de inte våldfört sig på vita i Montana. I stället hade de under fredliga förhållanden handlat med dem. Till nez percéernas förvåning hade vita montanabor ställt upp på arméns sida i Big Holestriden. De betraktade nu både soldater och civila som sina fiender. Looking Glass fick skulden för att ha invaggat dem i falsk säkerhet som hade kostat så många livet vid Big Hole. Han ersattes nu av Lean Elk, som ju hade anslutit sig till nez percéerna vid Stevensville. Lean Elk var väl förtrogen med landet de nu skulle komma att färdas igenom och hade därför fått nez percéernas förtroende.

Den 17 augusti slog nez percéerna läger på en äng som kallas för Camas Meadows i södra Idaho, strax väster om gränsen till Yellowstones nationalpark. Camas Meadows är ett gräsbevuxet lågland, som har fått sitt namn från en växt med blå blommor som täcker stora delar av området på våren. Färden dit hade varit besvärlig. Flera nez percéer hade dött av skador från Big Hole striden. För att hämnas sina döda hade nez percékrigare attackerat och förstört rancher och dödat minst tio civila. De hade stulit boskap och förstört telegraflinjer. Nybyggarna som levde i närheten av nez percéernas färdväg greps av panik och sökte skydd i större samhällen som Bannock City och Virginia City. Den 15 augusti, vid Birch Creek i Idaho, hade krigarna bland annat attackerat en häst- och muldragen vagnskaravan och dödat fem kuskar och satt eld på vagnarna och försvunnit med varor och fyrtio hästar.

Striden vid Camas Creek, den 20 augusti
På kvällen den 18 augusti slog Howard läger vid Dry Creek Station. Där meddelade hans spejare att nez percéerna hade slagit läger vid Camas Meadows, 28 kilometer öster om honom. På morgonen den 19 augusti, fortsatte Howards kolonn österut och mycket snart stötte den på nez percéernas spår. Spåret var mellan 50 till 150 meter brett. Indianernas flera hundra hästar och travois hade nästan helt rensat bort gräs och annan markvegetation.
Med 160 man slog Howard nu läger vid Camas Creek, i den östra delen av Camas Meadows. Lägret låg mellan två flodarmar. Mellan floderna i norr slog kavalleriet och infanteriet läger och i söder volontärerna. Mellan grupperna lät man packmulor och hästar beta fritt. Sent på kvällen såg man några krigare på avstånd. Men det oroade ingen, för det hade varit en ofta förekommande syn under kampanjen. Soldaterna gick och lade sig för natten. För första gången på flera veckor kände sig många soldater så säkra på att inte bli attackerade av indianer att de till och med klädde av sig innan de gick till sängs.

Natten var mörk och regnig. Strax före gryningen, den 20 augusti, red en grupp nez percékrigare, ledda av Ollokot, in i soldatlägret och red iväg med flera av arméns hästar och nästan alla packmulor. När det ljusnade skickade Howard iväg tre kavallerikompanier efter indianerna för att ta tillbaka djuren. Flera kilometer längre bort avslöjade dammoln var nez percéerna befann sig. Tre kilometer längre fram lyckades de ta tillbaka 25 hästar och mulor. Indianerna gjorde plötsligt halt och lade sig i bakhåll för blårockarna. När soldaterna kom inom skotthåll öppnade indianerna eld. Efter en timme drog sig två kompanier ur striderna, och lämnade ett kompani med 35 man ensamma mot indianerna. Dessa soldater blev nu belägrade i ungefär en timme. När Howards styrkor kom till deras hjälp, lämnade krigarna platsen. I det som kom att kallas för striden vid Camas Meadows stupade en soldat och åtta sårades, två av dem avled några dagar senare. Uppgifter om nez percéernas förluster är vaga, arméns uppgifter hävdar att sex krigare dödades.

Nez percéerna var smarta. De visste att Howards kolonn var beroende av packmulor, som ju transporterade proviant och ammunition. Utan packdjur var Howard hjälplös och han fick nu annat att tänka på än att jaga nez percéerna. Han var därför tvungen att stanna i läger fyra dagar, för att hans soldater och hästar var utmattade. Howard var tvungen att bege sig ut med en liten styrka till Virginia City för att skaffa nya mulor, kläder, skor, filtar, men också för att telegrafera till generalerna Sherman och McDowell för att fråga dem om han överhuvud taget skulle fortsätta. Trots att Howard ville ge upp uppmanade generalerna honom att fortsätta jakten på nez percéerna.

Nez percéerna var inte medvetna om att deras situation nu avsevärt hade förvärrats. Andra arméstyrkor, under generalerna Alfred H. Terry och George Crook, hade nu kastat sig in i jakten på dem. Den 13 augusti hade Terry fått order om att samarbeta med Howard. Armén räknade tidigt med att det var högst troligt att nez percéerna försökte ta sig till Kanada. För att förhindra detta scenario hade överste Miles, som var chef över en garnison (Fort Keogh) vid Tongue River i Montana, redan den 3 augusti skickat ut löjtnant Gustavus C. Doane med sitt E-kompani från det sjunde kavalleriregementet till Musselshell River för att spana efter nez percéerna. Den 12 augusti skickade Miles iväg överste Samuel Sturgis med sex kompanier ur det sjunde kavalleriregementet uppför Yellowstonefloden, för att stoppa nez percéerna där. General Crook skulle spärra en eventuell flyktväg söder ut.

Yellowstone nationalpark
Bara fem år tidigare hade den amerikanska regeringen gjort Yellowstoneområdet till landets första nationalpark. Sommaren 1877 hade de första turisterna tagit sig dit för att beundra dess fantastiska djurliv, heta källor, fossila skogar och andra underliga sevärdheter. Med Howard tillfälligt ur spel, gick nez percéerna vidare in i Yellowstones nationalpark den 22 augusti, via Madison River. Howards chefsspejare, Fisher, ledde nu ensam sina bannockindianer i nez percéerna spår. Den 23 augusti upptäckte Fisher nez percéernas läger vid Madison River och trots att hans indianspejare försökte övertyga honom om att de kunde ta lägret med lätthet, vågade han inte anfalla det.

Nez percéerna stannade inte länge vid Madison River. Redan nästa dag, den 24 augusti, bröt de upp för att fortsätta sin vandring. Den dagen tog nez percéerna tillfånga flera vita som vistades i nationalparken. Flera kilometer från huvudlägret tog Yellow Wolf och Otskai en guldletare, 42-årige John Shively, till fånga. Han fördes till nez percélägret och fick delta i ett rådmöte, där hövdingarna bad honom att leda dem ut ur nationalparken. Shively fruktade naturligtvis för sitt liv och lovade att göra det. Senare på dagen tillfångatogs James C. Irwing, som samma dag hade ryckt ut från sin militärtjänst vid Fort Ellis. Den första september, efter flera dagar i fångenskap lyckades Irwin lämna indianerna. Shively hölls också som fånge i flera dagar fram till natten den 2 september, då även han lyckades fly.

Nez percéerna behandlade Irwin och Shively väl. Men när några nez percéekrigare upptäckte en grupp turister på sju män och två kvinnor, blev mötet med dem visserligen kort men mycket våldsamt. Redan den 23 september hade krigarna upptäckt turisternas lägereldar. Men först på morgonen den 24 red de in i deras läger, just som de höll på att laga frukost. De fördes till nez percélägret, där de var tvungna att lämna ifrån sig sina hästar, vapen och andra ägodelar. Därefter blev de frisläppta. Men bara efter några kilometer i frihet märkte de att ett fyrtiotal unga krigare följde efter dem. När turisterna försökte komma undan förföljarna blev Charles Cowan skjuten i låret och sedan i huvudet på nära håll. Han lämnades på platsen för att dö. Albert Oldham träffades av en kula i ansiktet, som gick rakt igenom kinderna utan att skada vare sig tänder eller tunga. Oldham gömde sig sedan i snårskogen. De andra männen flydde. Kvinnorna och en man togs nu återigen tillfånga och blev tvingade att följa med indianerna när de fortsatte färden österut längs East Firehold River (senare Nez Perce Creek) ända fram till Yellowstone River. Där slog de läger på den östra sidan av floden den 25 augusti. Här släpptes resten av turisterna. De fick mat, hästar och anvisningar om hur de skulle ta sig till Mommoth Hot Springs i norr. Mirakulöst nog överlevde både Charles Cowan och Albert Oldham sina skador och återförenades så småningom med sina hustrur och de andra kamraterna.

Nez percéernas status
De vita fångarna hade mycket intressant information att lämna till armén, angående nez percéernas tillstånd. Den 2 september berättade Irwin för general Howard att nez percéerna endast befann sig 64 kilometer framför honom. Irwin sade att de hade 216 krigare, förutom alla kvinnor och barn som kunde använda vapen om de blev attackerade. Lean Elk var ledare för indianerna. Irwin hävdade felaktigt att Chief Joseph hade blivit ersatt som ledare och sysslade enbart med att packa åsnor och göra upp eld. Egentligen var Chief Joseph aldrig någon krigsledare, hans uppgift under flykten var att ta hand kvinnor, barn och gamlingar. Att Chief Joseph var den högste krigsledaren var något som hade skapats av militären och de lokala tidningarna. Irwin berättade också att hövdingarna hade skickat iväg fyra sändebud till kråkindianerna för att be om hjälp. Irwin berättade vidare att nez percéerna hade gott om torkat kött, socker och ammunition, men saknade mjöl, salt och kaffe. Slutligen förklarade Irwin för Howard att nez percéerna hade tagit en vit man till fånga, Shively, som de hade tvingat leda dem ut ur parken.

Shively, som lyckades fly från indianerna den 2 september, kunde också lämna färskt information om nez percéernas status till armén. Enligt Shively, bestod nez percéernas läger av 125 tipier, de hade 250 krigare och en total befolkning på mellan 600 till 800 personer. Nez percéerna hade 2 000 hästar Varje familj tog han om sina egna hästar. Familjerna leder sina hästar framför sig när de vandrar, berättade Shively. På så sätt sprider de ut sig ut sig på en så lång linje att det tar tre timmar för de som är sist att nå ett nytt läger. Shively berättade vidare att några kråkindianer och 75 shoshoner, under Little Bear, hade anslutit sig till nez percéerna (dessa shoshoner lämnade dock nez percéerna när de lämnade Yellowstoneparken). Angående nez percéernas ledarskap, berättade Shively att det verkade som om det inte fanns någon speciell leadare. Viktiga frågor togs upp i ett rådslag som alla hövdingar deltog i. Det tycktes som om Looking Glass var den högsta krigsledaren. Om Chief Joseph berättade Shively att, han verkade vara i trettioårsåldern, 180 centimeter lång och på gott humör. Han hälsade alltid på Shively när de stötte på varandra. Slutligen berättade Shively att nez percéerna hade sagt till honom att de hittills hade förlorat 43 krigare i striderna med armén.

Fru Cowan, som blev frisläppt av Lean Elk den 25 augusti, berättade att krigarna var mycket väl beväpnade. De bar nya gevär som glänste i solen och bar på ammunitionsbälten som var fulla med patroner. Dessutom berättade hon att nez percéerna saknade tipier. En del familjer var tvungna att spänna upp tygskynken mellan två pålar för att få skydd under natten. Speciellt de unga krigarna var hemska, de tvekade inte för att döda.

nez percé
startsidan