Striden vid Big Hole

Soldaterna tog upp position på en skogsbeklädd höjd, ungefär 400 meter mittemot nez percéernas läger i Big Holedalen. De flesta av lägrets 89 tiper stod uppställda vid en flodkrök i söder. Till soldaternas förvåning hade inte indianerna placerat ut några vakter. Mellan soldaterna på höjden och indianlägret på andra sidan om Big Hole River låg en svårframkomlig sumpmark. Floden var ungefär 20 meter bred och mellan en halv meter till en och en halv meter djup. Flodbanken var kantad av pilträd.

Strax innan gryningen, klockan fyra på morgonen, gav Gibbon order om att lägret skulle attackeras. Löjtnant Bradley och volontärerna i norr tog täten, och började nu avancera rak mot lägret. Sedan kom kapten James M. J. Sanno och Richard Comba, men sina män. Ett kompani, under kapten William Logan, stannade kvar på höjden som reserv. Alla närmade sig nu lägret till fots, försiktigt och under tystnad. Efter en stund ökade de på takten och snart hamnade Bradleys och Sannos män i det svårframkomliga sumpunderlaget. Combas män nådde pilträden vid flodbanken mittemot lägrets södra del först. Soldaterna hade order om att inte ta några fångar och skjuta lågt in i tipierna.

Plötsligt stördes tystnaden av bataljens första skott, som genast resulterade i ett smatter av gevärssalvor. En ensam nez percé, Hahtalein, som var ute för att titta till sin häst, drog till sig skotten och var den som stupade först. Combas kompani vadade nu snabbt över floden och sprang skjutande in i lägret. Sannos män följde genast efter. Till vänster om Sanno och Combo rusade sedan Bradlys kompani in i lägrets norra del. Även Logans reservkompani började nu avancera mot lägret. Kapten Raw, som ledde volontärerna i Bradleys styrka, berättade om attacken:

"Vi hade fått order att först skjuta tre skottsalvor in i lägret, och sedan attackera... När vi hade gjort det, rusade alla fram till flodstranden som om det vore en tävling vem som kunde hinna över floden först. Så vi sprang ner i floden, utan att veta hur djup den var i det dunkla månljuset, och vidare in i lägret under ett ursinnigt stridsvrål".

Bradleys attack i norr misslyckades totalt. Löjtnanten dödades omedelbart, när han ledde sitt kompani in i lägret. Utan ledare, rusade då hans mannar uppströms, för att ansluta sig till Sannos soldater. Det resulterade i att lägrets norra ände, inte drabbades av attacken.

Combas och Sannos attack mot den södra delen av lägret, där ju de flesta tipier stod uppresta, orsakade naturligtvis rädsla och förvirring bland nez percéerna. Familjer rusade halvnakna och sömndruckna ut ur sina tipier för att söka skydd. En del flydde i riktning mot öster eller söder. Många sökte skydd bland lövträden vid floden, medan de flesta tog skydd vid strandsluttningen där floden gjorde en skarp sväng mittemot lägret. Dessa nez percéer började nu ursinnigt beskjuta Sannos soldater. Logans reservkompani var nu tvungen att rikta sin eldgivning mot dessa indianer. Striderna var hårda och nu led nez percéerna stora förluster. Vid floden stupade den gråhårige Logan, som hade varit militären trogen i 27 år, då han till allas förvåning sköt mot obeväpnade indianer.

Under tiden striderna i lägret rasade, passade några krigare på att fösa ihop stammens hästar och red bort med dem utom räckhåll för soldaterna. Ungefär tjugo minuter efter den första attacken hade lägret blivit intaget och soldaterna började förstöra det. Men det innebar inte att nez percéerna hade givit upp. Många krigare hade nu hämtat sig från den första attacken. De återvände till lägret och tog position bakom träd och kullar. Tillsammans med krigarna som hade tagit skydd vid strandsluttningen, riktade de nu sin eldgivning mot soldater som var sysselsatta med att tända eld på tipierna. Soldaterna svarade med en motattack. Men den misslyckades. Istället avancerade indianerna mot soldaterna. Attackerna leddes av White Bird och Looking Glass, som hela tiden manade på sina krigare. Indianernas prickskytte var förödande för soldaterna. Nästan varje skott som avlossades från något gömställe prickade sitt offer. Nu var soldaterna i numerärt underläge och var inte längre i stånd att hålla lägret. Under ett kraftigt kulregn, två och en halv timme efter stridens början, var soldaterna nu tvungna att överge lägret.

På Gibbons order avancerade nu Rawns kompani mot nez percéernas ställningar vid floden, för att täcka sina kamraters reträtt. Soldaterna flydde över floden med nez percéerna efter sig. De sprang uppströms genom pilskogen och tog med sig sina sårade bäst de kunde. De stannade på Gibbons order i ett område som var bevuxet med en tallskog, ungefär 800 meter väster om indianlägrets södra ände. Där förskansade soldaterna sig bakom träd och fallna stammar. Senare anslöt sig löjtnant Raws kompani.

Under tiden nez percérna jagade de flyende soldaterna plockade de upp gevär och ammunitionsbälten från stupade soldater. Krigarna tog upp sina positioner i skogen bakom träd och busksnår framför soldaternas ställningar och började beskjuta dem därifrån. Soldaterna utsattes nu för en ursinnig och mycket kraftig eldgivning. Flera soldater sårades, bland annat fick Gibbon ett köttsår i benet, orsakad av en kula.

Under tiden Gibbons styrka grävde ner sig i skogen blev de förvånade över att plötsligt höra två howitzerkott. Det var artillerister och trängen, med 2000 gevärspatroner, som hade tagit position på en höjd sydväst om Gibbon. Artilleristena hade emellertid bevakats av en grupp beridna nez percékrigare. När krigarna avancerade mot artilleristerna avfyrade de två howitzerskott, men innan de hann ladda om howitzern tog krigarna beslag på den. De dödade en löjtnant och sårade två soldater. Sex andra soldater lyckades emellertid fly från platsen med sina sårade. Krigarna monterade ner kanonen och rullade ner den för ett stup. Dessutom dödade de åsnan som var lastad med 2000 patroner, som var avsedda för soldaternas Springfieldgevär. Eftersom indianerna hade plockat upp stupade soldaters gevär, var det ett välbehövligt byte.

Resten av dagen belägrade indianerna soldaterna. Officerarna uppmanade sina soldater att inte skjuta i onödan, för de började få ont om ammunition. Nez percéerna försökte till och med röka ut soldaterna vid ett tillfälle, genom att sätta eld på gräset. Men gräset var för fuktigt för att fatta eld, och dessutom vände vinden, så försöket misslyckades. Sent på eftermiddagen började nez percéerna i lägret montera ner sina tipier och packa. Nez percékrigare fortsatte att belägra Gibbons soldater, så att kvinnor och barn kunde lämna området i lugn och ro.

Soldaterna led svårt av törst, speciellt de som var sårade. Under natten kröp därför några soldater ner till floden och återvände till sina kamrater med fyllda vattenflaskor, trots att de besköts av krypskyttar. Minst en soldat dödades. För Nez percéerna var striden emellertid över. De lämnade kvar några krigare, som sporadiskt besköt soldaterna, mest för att hindra dem från att lägga sig i indianernas flytt. Men på morgonen den 10 augusti hade även dessa krigare lämnat platsen.

Arméns förluster i den mycket blodiga Big Holestriden var 29 döda och 40 sårade. Nezpercéernas förluster var högre. Förlustsiffrorna varierar från 45 till 100 döda och sårade, beroende på vilka källor man tar del av. De var mest kvinnor och barn som dog. Många av dem dödades i sömnen när soldaterna sköt rakt in i tipierna. Troligen dödades mellan 60 och 90 nez percéer i Big Holestriden, och många fler sårades. Flera inflytelserika nez percékrigare stupade i striden, Shore Crossing, Red Moccasin Top, Five Wounds och Rainbow, samt palousehövdingen Hahtalekin. Praktiskt taget varje nez percéfamilj förlorade minst en medlem i striden.

Under söndagen den 11 augusti begravde general Gibbon sina döda. Klockan tio på morgonen dök general Howard upp med en liten förtrupp till den hårt stridsdrabbade styrkan. Gibbons roll i nez percékriget var nu över. Hela nästa dag hjälpte Howards soldater till med att ta han om sårade soldater. Howards bannockspejare ägnade sig åt att gräva upp nez percégravar och skända kropparna. Den 13 augusti lämnade Gibbon Big Hole och färdades till Deer Lodge, där hans sårade kunde få bättre medicinsk vård. Howard tog nu återigen upp jakten på nez percéerna, till sin hjälp hade han två kompanier från Gibbons kolonn. Howard låg emellertid nu två dagar efter flyktingarna.

nez percé
startsidan