Flykten ut på prärien

Det verkade som om nez percéerna inte hade bråttom att lämna sitt hemland. Efter striden vid Clearwater, den 13 juli, korsade de Clearwater River vid staden Kamiah och slog läger på andra sidan om floden. Fram tills nu hade de iskallt väntat in Howards soldater vid White Bird, Salmon, och Clearwater. Trots att de hade tvingats bort från sitt läger vid Clearwater, betraktade de sig inte som besegrade. Genom ett sinnrikt signalsystem hade indianerna kontroll på Howards soldater, och lät dem komma nära dem på egna villkor. Eftersom Howard hittills under kampanjen hade legat två dagar efter nez percéerna, gav de honom smeknamnet "General Day after Tomorrow",

Howard kände dock till var nez percéernas hade slagit läger. Men trots det lyckades han inte slå till mot dem. Han försökte istället blockera deras flyktväg österut genom Lolo Trail. Nez percéerna genomskådade Howards drag och iscensatte en fördröjningsbluff, genom att visa vit fredsflagg. Howard beordrade då halt och var beredd på fredsförhandlingar. Under tiden bröt indianerna lägret och begav sig iväg österut. De klättrade upp för bergen i riktning mot Lolo Trail. När Howard upptäckte bluffen, insåg han att det var för sent att följa efter flyktingarna och han slog nu läger i Kamiah. Där stannade han i tio dagar för att dra upp nya planer på hur han skulle få stopp på flyktingarna, samt invänta truppförstärkningar.

Den 14 juli slog nez percéerna läger vid Weippe Meadows. Där höll hövdingarna ett rådsmöte. Majoriteten av ledarna ansåg nu att de skulle fly österut längs Lolo Trail och vidare ut på prärien i Montana. Speciellt Looking Glass förespråkade detta val. Enligt honom kunde de då söka upp kråkindianerna i Yellowstonedalen och jaga buffel. Chief Joseph var av en annan åsikt. Han var för att de skulle korsa Lolo Trail. Men sedan, när situationen hade lugnat ner sig i Idaho, ville han att de skulle återvända till deras hemland.

Den 16 juli påbörjade nez percéerna flykten österut. De lämnade nu sitt hemland i Idaho. För att vara på den säkra sidan utsåg hövdingarna fem krigare som skulle spana efter soldater bakom dem. Denna åtgärd visade sig vara klok. För Howard hade skickat iväg en stark soldatstyrka, ledda av bland annat vitvänliga nez percéspejare, efter dem. Styrkans spejare lurades emellertid i ett bakhåll på eftermiddagen den 17 juli. En vitvänlig nez percéspejade dödades och två sårades, en av dem avled senare. Soldatstyrkan återvände då till Kamiah. Några av Josephs krigare följde efter soldaterna och återerövrade flera hundra hästar. Howard insåg nu att nez percéerna hade gäckat honom hela tiden. Armén måste nu ta till rejäla krafttag för att fånga in flyktingarna. Först den 30 juli gav sig Howard ut efter nez percéerna igen med en ny kolonn bestående av både infanteri och kavalleri.

Lolo Trail
För att ta sig till prärien i Montana, valde nez percéerna att färdas längs en led som var 40 mil lång och kallades för Lolo Trail. Leden gick först längs Locksa River och sedan genom bergen i en väst-östlig riktning. Vid ledens östra ände gick den igenom ett pass, Lolo Pass, som låg på 2 000 meters höjd. Leden gick genom ett bergigt skogsbeklätt landskap, med djupa dalar och smala raviner, och var besvärlig för ovana resenärer. För nez percéerna var leden dock inget hinder, de hade i generationer använt den för att färdas till jaktmarkerna i öster.

Nez percéerna tog tolv dagar på sig att i maklig takt ta sig igenom Lolo Trail. Den 27 juli nådde de Lolodalen som utmynnade i Lolo Creek. Där slog de läger för att vila och hålla rådslag. De befann sig nu öster om Bitterroot Mountains i Montanaterritoriet. De hade nu två alternativa vägar att välja på. De kunde ta sig ned för Bitterrootdalen och passera staden Missoula och gå vidare norrut via flatheadreservatet till Kanada. Men nez percéerna hade ännu inte planerat att fly till Kanada. De ville hellre jaga buffel. Istället för att ta sig till buffelmarkerna i norr, som innebar att de var tvungna att passera flera städer och militära garnisoner, valde majoriteten av hövdingarna att de skulle söka sig till buffelmarkerna i söder. Det verkar nu som om Looking Glass tog över ledarskapet. Han föredrog att de skulle söka upp kråkindianerna vid Yellowstonedalen och jaga där. Looking Glass var noga med att förklara för sina krigare att de nu befann sig i Montana och att de inte hade något otalt med de vita som levde där. De skulle lämnas i fred, för nu hade nez percéerna lämnat general Howard och kriget i Idaho bakom sig.

Fort Fizzle (Fort fiasko)
Nez percéerna kände inte till att deras närvaro i Montana hade rört upp arga känslor bland den vita befolkningen. I lokala tidningar hade de kunnat läsa om kriget i Idaho och att nez percéerna nu befann sig i Montana. Indianerna insåg inte heller att armén använde sig av telegrafi för att rapportera om nez percéernas förflyttningar och framförallt för att mobilisera nya utvilade trupper från fort som låg i närheten av indianernas flyktväg.

Nez percéernas flyktväg från striden vid Clearwater till striden vid Camas Meadows

Looking Glass och de andra hövdingarna trodde inte att general Howard skulle klara av att följa efter dem längs Lolo Trail med sin tungt lastade kolonn. I Montana skulle allt lugna ner sig. Men hövdingarnas resonemang delades inte av armén. Mitt under hövdingarnas rådslag red en spejare in i lägret och rapporterade att det fanns soldater längre ner i passet. Soldaterna hade spärrat vägen med timmerstockar där vägen var som smalast.

Den 25 juli hade kapten Raw påbörjat bygget av en barrikad, som senare döptes till Fort Fizzle (Fort fiasko), i Lolodalen. Looking Glass, White Bird och Chief Joseph red då ner till fortet viftande med en vit flagga. Hövdingarna skakade hand med Raw och såg att hans lilla styrka på ungefär två hundra soldater inte utgjorde något hot mot dem. Hövdingarna sade till Raw att om han öppnade avspärrningarna skulle de passera utan att ta till våld. Under tiden förhandlingarna pågick hade några nez percéspejare hitta en omväg runt avspärrningarna. Raw förklarade för hövdingarna att hans uppgift var att få indianerna att lägga ner sina vapen och kapitulera. Kapten Raw ville vinna tid. Han visste att Howard var på väg efter indianerna från väster och att en annan stor styrka i öster när som helst kunde dyka upp. Raw föreslog nu att de skulle återuppta förhandlingarna nästa dag. Indianhövdingarna gick med på det. Men när de efter två dagars förhandlingar inte hade kommit fram till några resultat, insåg de att de inte kunde vänta längre.

Tidigt på morgonen den 28 juli började nez percéerna gå förbi avspärrningarna. Nez percéerna hade redan för länge sedan passerat barrikaden när Raw upptäckte vad som hade skett. Kaptenen försökte då göra några ansatser att följa efter indianerna, men sedan deras eftertrupp hade slagit honom tillbaka, gav han upp och återvände med sina soldater till den nu värdelösa förskansningen.

Nez percéerna slog nu läger vid Stevensville för att handla. Looking Glass och handelsmännen kom överens om att inte sälja alkohol till krigarna. Under tiden nez percéerna gjorde affärer i staden, anslöt sig Lean Elk med sex tipier till flyktingskaran. De följande dagarna fortsatte nez percéerna sin flykt uppför Bitterrootdalen i riktning mot de välkända jaktmarkerna vid Big Hole River. En del handelsmän från Stevensville följde faktisk efter dem några dagar med sina vagnar i hopp om att göra affärer. Den långsamma färdtakten gjorde en del hövdingar upprörda, vilket de påpekade för Looking Glass. Nez percéerna tillryggalade ungefär 2,5 mil per dag och färdades parallellt längs Bitterrootflodens östra gren. De fortsatte längs en biflod till Big Hole River och slog läger på Big Holeplatån, tidigt på morgonen den 7 augusti. Där kunde hästarna få den vila de behövde och där fanns det också gott om bufflar och annat vilt. Så där tänkte nez percéerna stanna i flera dagar. Kvinnorna gick nu ut i skogen för att hugga tipistänger och pålar till sina travoise. Howard var fortfarande långt bakom dem i Bitterrootbergen, för tillfället helt ute ur bilden. Men föga anade nez percéerna att andra soldater än Howards, var dem på spåret.

Överste Gibbon ger sig in i kriget
Överste Gibbon var en annan militärchef hade mobiliserat soldater från Camp Baker, Fort Benton och Fort Ellis. De lämnade Fort Shaw den 28 juli, med 8 officerare och 76 soldater, för att ta sig Fort Missoula. De anlände till fortet den 3 augusti. Redan dagen därpå lämnade han Fort Missoula, med en större styrka på 17 officerare och 146 soldater. Gibbon var en krigare ända ut i fingerspetsarna och såg som sin enda uppgift att fånga in och straffa nez percéerna.

Gibbons kolonn tog sig nu upp för Bitterrootdalen. Senare på dagen nådde de Stevensville och slog läger söder om staden. Där fick Gibbon höra att stadsborna hade gjort affärer med indianerna, något som han inte gillade. Den 6 augusti passerade kolonnen Loockwood House och fortsatte 40 kilomete innan de slog läger. På kvällen fick Gibbon ett meddelande från Howard som sade att han var bakom honom och färdades så snabbt som möjligt med två hundra kavallerister som förstärkning.

Gibbons kolonn rörde sig dubbelt så fort som nez percéerna. Den 7 augusti, när kolonnen passerade öster om Ross Hole, låg den bara en dag efter indianerna. På kvällen gav Gibbon order till löjtnant Bradley, att med en styrka på 60 man, göra en nattmarsch till indianlägret. I gryningen, under tiden Gibbons styrka var på väg, skulle han skrämma bort indianernas hästar, för att begränsa lägerinvånarna möjligheter till flykt.

Klocka fem på morgonen den 8 augusti, återupptog Gibbon sin marsch mot lägret för att understödja Bradley. Men vägen dit var besvärlig. De första sex timmarna hade de hunnit endast 2 kilometer. De hade varit tvungna att hugga ner träd för att komma fram. Så småningom kom de fram till randen av Big Holeplatån. En kurir från Bradley informerade där att avståndet till indianernas läger hade underskattats och därför hade inte Bradley kunnat utföra sin order i gryningen. Istället låg de gömda för indianerna i väntan på att Gibbon skulle dyka upp. Gibbon var nu orolig att indianerna skulle upptäcka Bradleys styrka och han manade därför på sina mannar att öka farten. Till slut var Gibbon tvungen att lämna trängen och artilleriet med 20 man efter sig, för att hålla uppe marschfarten. Vid solnedgången nådde han Bradley och senare på kvällen dök trängen upp. Indianlägret låg emellertid ytterligare 8 kilometer längre fram. Soldaterna tog nu en välbehövlig vila, men eftersom de inte fick göra upp eldar fick de nöja sig med skeppsskorpor och vatten som middag.

Klockan elva på kvällen, lämnade 17 officerare, 133 soldater, 34 spejare och volontärer lägret till fots. Varje soldat bar med sig 90 patroner. Gibbon hade gett order om att, howitzern och packåsnan med 2000 gevärspatroner, skulle följa efter i gryningen. Alla hästar, förutom Gibbons, hans adjutant löjtnant Jacobs och en guide, lämnades kvar med en liten vaktstyrka. Gibbon lät Bradleys styrka och 34 volontärer ta täten. Under en stjärnklar natthimmel närmade sig Gibbons styrka nez percéernas läger. Snart kom de till Big Holeflodens norra gren, som de nu följde. När de hade passerat ett skogsområde, kunde de se glöd från lägereldar och höra ljud från lägret.

nez percé
startsidan