Striden vid Clearwater

Den 9 juli fick Howard information om var nez percélägret låg. Tillsammans med Perrys kavalleri följde Howard efter i samma spår som Whipple hade använt när han hade tagit sig till Looking Glass läger. Howard slog läger den 9 juli, på den östra sidan om Clearwater River för att vänta in förstärkning från Salmon River. Förstärkningen anlände klockan åtta på kvällen.

På morgonen klockan 07.00, den 11 juli, påbörjade Howard sin marsch mot nez percélägret. Hans styrka bestod av 350 män, kavallerister, infanterister, artillerister och volontärer. Kavalleriet bestod av fyra kompanier från det första kavalleriregementet, under ledning av kapten David Perry. Fem kompanier ur det tjugoförsta infanteriregementet leddes av kapten Evan Miles och fem artillerikompanier ur det fjärde artilleriregementet under kapten Marcus P. Miller. Artilleriets beväpning bestod av två Howitserkanoner och två Gatlingkulsprutor med personal, som leddes av andrelöjtnant Harrison G. Otis. Förutom volontärerna, följde även flera tidningsreportrar med. De representerade tidningar som Portland Oregonian, San Francisco Chronicle, Portland Standard och Idaho Tri-Weekly Statesman från Boise. Erfarna spejare skulle leda styrkorna till nezpercéernas läger.

Clearwaterstridens första dag, den 11 juli 1877
Nez percéerna hade nog väntat sig att Howard skulle följa Cottonwood Creeks dalgång fram till lägret, som McConville hade gjort. Istället valde Howard att gå över South Fork en bra bit norr om lägret. Han tog sig sedan söderut, längs en höjdkam som följde South Forks dalgång. Efter några kilometer stötte styrkorna på en liten hästhjord. En av de civila spejarna identifierade hästarna som sina och påstod att indianerna hade stulit dem från hans ranch vid Cottonwood. Man anade nu att lägret låg i närheten och sakta in på farten. När en förtrupp gick upp på en höjd upptäckte de nez percéernas läger, som låg vid Cottonwood Creeks utflöde i South Fork. Indianerna i lägret hade emellertid redan upptäckt soldaterna och var sysselsatta med att driva sin boskap uppströms, bort från lägret.

När Howard hade konstaterat att det inte rörde sig om indianer från reservatet beordrade han fram en Howitzerkanon till en höjd, som låg 1,6 kilometer nordöst om lägret. Man öppnade genast eld mot lägret, som nu nästan var tomt på folk. Men eftersom avståndet var för stort briserade granaterna högt uppe i luften och gjorde ingen skada, förutom att de skrämde kvinnor och barn. Howard beordrade då att Howitzerkanonerna och Gatlingkulsprutorna skulle placeras längre söderut på höjdkammen, för att komma inom skotthåll. För det krävdes det dock en omväg på 2 kilometer.

Trots att nez percéspejare hade upptäckt Howards soldater blev invånarna i lägret överraskade av Howards närvaro. Många hade varit sysselsatta med vardagliga göromål. Somliga badade i floden eller tog hans om sina hästar, när plötsligt granater började brisera i luften framför lägret. En krigare red in i lägret och skrek att soldater höll på att omringa det. Ungefär tjugo krigare tog då sina gevär och ammunitionsbälten och följde sin ledare Toohoolholzote för att stoppa soldaterna. De gick över South Fork och fortsatte österut genom en bred ravin som ledde dem till soldaterna, som hade tagit upp ställning på en höjd.

Den gamle Toohoolhollzote var beväpnad med en gammal mynningsladdare. Efter att ha tagit sig igenom en ravin och kravlat sig upp på kanten till en höjdkam dödade han två soldater. Det var för övrig de första som stupade i striden. Toohoolhollzote krigare fick Howards soldater att bilda en defensiv stridslinje. Därmed fick de andra krigarna i lägret tid att föra sina familjer i säkerhet, för att sedan ta sig igenom ravinerna på andra sidan floden som ledde dem direkt till soldaternas stridslinje. Ungefär ett hundra krigare, ledda av bland annat Rainbow och Ollokot, bekämpade nu soldaterna.

Första dagens strider vid Clearwater den 11 juli 1877

Nez percékrigarnas eldgivning mot soldaterna var oerhört kraftig. Soldaternas gevärseld uppbackades av artillerield. Howitzer och Gatlinkulsprutor stod uppställda på en höjd och hotade både lägret och krigarna som stred i ravinerna nedanför. Naturligtvis riktade indianerna in sina attacker, dock under kraftig moteld, mot dessa artilleriställningar. En attack kom från en ravin till höger om soldaternas stridslinje. I ravinen fanns det en källa med klart dricksvatten, som var åtråvärd för soldaterna. Infanterister lyckades emellertid avvärja angreppet, med en död och en sårat som resultat. Sent på eftermiddagen lyckades nez percékrigare döda eller såra fyra medlemmar ur en howitzergrupp. Menige LeMay, den ende överlevande, lade sig på rygg mellan hjulen, och lyckades ladda och avfyra vapnet och driva tillbaka krigarna. Med stort mod och beslutsamhet lyckades nez percékrigare vid ett tillfälle nästan ta över artilleripjäserna. Charles F. Humphrey, en snabbtänkt löjtnant, räddade situationen genom att samla ihop några artillerister, som trots kraftig moteld, lyckades återerövra pjäserna.

Officerarna var imponerade av nez percéernas stridstaktik. Major McCarthy berättade att krigsledarna gav order till sina krigare genom ett fyndigt signalspråk. En krigsledare som stod placerad utom skotthåll dirigerade sina krigare genom att vifta med en filt eller rida i cirklar med sin häst. Krigarna stred till häst eller i små grupper på tre eller fyra personer. Varje grupp verkade oberoende av varandra. Indianernas hästar var tränade för strid. När en krigare skulle skjuta med sitt gevär gled han ner från hästryggen på marken, tog sikte i lugn och ro och avlossade sitt skott, sedan klev han upp på hästen igen. Under tiden stod hästen tålmodigt stilla. Efter striden hävdade många att nez percékrigarna försökte döda så många officerare som möjligt. Det är ett påstående som bland annat krigsledaren Yellow Wolf bekräftade.

Strax efter incidenten med artilleriet ledde kapten Miller en beslutsam attack mot en ravin där de flesta av krigarna befann sig. Flera infanterikompanier och ett kavallerikompani deltog i attacken. De flesta krigarna var nu tvungna att backa ut ur ravinen. Under denna reträtt förlorade nez percéerna sina första krigare. Going Across sköts till döds och Grizzly Bear Blankett sårades dödligt, och dessutom skottskadades krigaren Mean Man.

Under Clearwaterstridens första dag hade ändå nez percéerna lyckats hålla soldaterna undan från floden, genom att barrikadera sig framför soldaternas positioner. Howard hade då varit tvungen att etablera en 800 meter lång stridslinje, från norr till söder, för att försvara proviant och ammunition. Då och då hade soldaterna utfört attacker mot indianerna i ravinerna, men de hade slagits tillbaka. Under natten delades ny ammunition ut till soldaterna längs stridslinjen. Soldaterna fick order att hålla sina positioner och bättra på bröstvärnen. Vattenkällan i en av ravinerna var trots Millers attack på eftermiddagen inte säker. Soldaterna fick därför tillbringa den första natten utan vare sig mat eller vatten. Under natten lämnade ungefär hälften av krigarna sina positioner i ravinerna och återvände till lägret, för att försvara det vid en eventuell attack.

Andra dagens strider, 12 juli 1877
I gryningen började nez percékrigarna i ravinerna återigen beskjuta soldaternas stridslinje. Vid ett tillfälle försökte de driva en hjord på flera hundra ponnyer genom soldaternas linje och skapa oreda, men det misslyckades. När flera hinkförsedda kockar sprang ner i ravinen till källan för att hämta vatten, drevs de undan av en effektiv eldgivning från krigarna. Howard beordrade då kapten Miller att rensa området runtomkring källan på indianer. Tillsammans med kapten Perrys kavalleri och löjtnant Oti’s artilleri drev Miller undan indianerna och kunde erövra den åtråvärda vattenkällan. Kockarna fick sitt vatten och soldaterna kunde sedan dricka kaffe och äta nybakat bröd för första gången sedan striden hade börjat. Även kavallerihästarna kunde nu vattnas.

Men indianernas motstånd bestod. De red upp bakom låga höjder och sköt mot soldaterna. Flera av dem kravlade genom vegetationen tills de kom inom skotthåll för soldaterna och skicka iväg dödliga kulor. På eftermiddagen tröttnade krigarna på det enformiga ställningskriget. Indianernas krigsledare kunde inte komma överens om de skulle fortsätta strida eller inte. Till slut bestämde de sig för att avbryta stridandet. De flesta krigare övergav nu sina positioner och förenade sig med sina familjer på andra sidan om floden.
Vid tretiden gjorde artilleristerna en beslutsam attack mot en ravin, varifrån ett fåtal indianer fortfarande gjorde motstånd. Efter några minuter föll deras barrikader, och de flydde nu mot lägret. Infanteriet och kavalleriet följde efter dem ner till floden. Indianerna korsade floden och red snabbt bort från lägerplatsen för att ansluta sig till sina familjer som hade flytt upp i bergen. Howard beordrade nu eld upphör och sade att striden var över. Eftersom soldaterna inte klarade av att korsa floden tillräckligt snabbt, var det ingen idé att ta upp jakten på de flyende nez percéerna.

I striden vid Clearwater förlorade armén tolv soldater, två officerare och tjugofem meniga sårades. I likhet med striden vid White Bird Canyon var förlusten av befäl i ovanligt hög. Hälften av arméns stupade och sårade var officerare, underbefäl eller trumpetare. Nez percéerna var tydligen medvetna om den amerikanska arméns hierarkiska struktur. Enligt Howards överdrivna förlustrapport dödades 23 indianer och minst dubbelt så många sårades. Andra mer trovärdiga källor angående nez percéernas förlustsiffror visar på överraskande låga siffror. Endast fyra krigare stupade i striden, medan sex sårades.

nez percé
startsidan