Nez percékriget sommaren 1877

Fördraget från 1863 föreskrev bland annat att Wallowadalen i Oregon som ju var ett traditionellt hemland för Old Josephs wallowaband skulle avstås. I augusti 1871 dog Old Joseph. På sin dödsbädd gav han sin son i uppdrag att aldrig lämna ifrån sig Wallowadalen. Young Joseph blev nu hövding över ungefär 180 wallowanez percéer. Samtidigt började vita nybyggare blicka avundsjukt på Josephs och de andra reservatsmotståndarnas landområden. År 1872 hade Monteith, Lapwaireservates agent, rapporterat att det ännu inte hade byggts några hus av vita i Wallowadalen, men att det troligen skulle byggas några till hösten. När fler vita började flytta in i Wallowadalen blev situationen spänd.

År 1877 gjorde general Howards adjutant, H. Clay Wood en bedömning av giltigheten av fördraget från 1863. Hans slutsats var att reservatsmotståndarna inte var juridiskt bundna att följa 1863 års fördrag. Att beröva nez percéerna på deras land var felaktigt och stred mot lagen, hävdade han. Trots det, ägde nu flera möten rum mellan representanter från den amerikanska regeringen och hövdingar från olika nez percéband.

Med striden vid Little Bighorn färskt i minnet önskade USA nu lösa landkonflikten med nez percéerna på fredlig väg. Regeringens representanter försökte övertyga reservatsmotståndarna om att det var bättre att leva i reservat än att bli utsatt för nybyggarnas och guldgrävarnas hot. Under dessa otaliga möten framgick det klart och tydligt hur långt parterna stod från varandra. Regeringens representanter krävde att nez percéerna skulle acceptera avtalet från 1863, och samla ihop sitt pick och pack och flytta till Lapwaireservatet. Men nez percéerna förklarade gång på gång att de inte ville lämna sitt hemland. Under ett möte sade Young Joseph:

"Jag har talat till de vita så många gånger under flera år om frågor som rör vårt land. Det är märkligt att de inte förstår. Landet de vill ta ifrån oss tillhör min far. När han dog ärvde jag och mitt folk det. Jag kommer aldrig att överge mitt hemland om jag inte blir tvingad till det".

Vid ett möte i Lapwai, den 3 maj 1877, träffades nez percéerna och Howard för en sista gång. Innan nez percéerna dök upp till mötet, höll de ett eget rådsmöte. Där bestämdes det att Toohoolhoolzote och Husiskute skulle föra nez percéernas talan. Båda hade varit duktiga jägare och fruktade krigare i sin ungdom, och var nu på äldre dar respekterade religiösa ledare, somförstod sambandet mellan människan och naturen. General Howard förde regeringens talan. Den nu 46-årige generalen hade blivit chef över Columbias militärområde 1874. Howard hade studerat vid West Point och deltagit i det amerikanska inbördeskriget, där han förlorade en arm. Nu var det hans uppgift att övertala reservatsmotståndarna att lämna sina hemtrakter och slå sig ner i Lapwaireservatet för alltid.

Mötet i maj 1877 är mest ihågkommet för att ett stort ordkrig bröt ut mellan general Howard och Toohoolhoolzote. Ordkriget började när Ollokot förklarade för Howard att indianerna respekterade de vita, medan de vita nybyggarna behandlade indianerna som hundar. När Toohoolhoolzote tog till orda, ifrågasatte han den lag Howard stödde sig på när han lade sig i indianernas inre angelägenheter och krävde att de skulle flytta från sitt hemland. Med skarp tunga ställde Toohoolhoolzote provokativa frågor till honom, som rörde vem som hade skapat jorden, om människans härkomst och om någon enskild människa hade rätt att bestämma över andra människor. Howard ville inte förstå Toohoolhoolzotes argument. Generalens uppgift var ju att få reservatsmotståndarna att acceptera 1863 års avtal och flytta in i reservatet. Han blev så irriterad på Toohoolhoolzote att han satte honom i arresten. Innan indianerna lämnade mötet gav en upprörd Howard dem ett orealistiskt ultimatum, de fick 30 till 35 dagar på sig att på egen fri vilja flytta till Lapwaireservatet, annars skulle hans soldater tvinga dem i reservat.

Lolo Lake
Nez percéerna hade svårt att leva upp till Howards ultimatum. De var nu tvungna att snabbt packa sina tillhörigheter och samla ihop sin boskap för resan till reservatet. De var oerhört besvikna. Nez percéerna var ju religiöst och känslomässigt bundna till olika platser i deras hemland. Dessutom låg deras far- och morföräldrar begravda där. Att lämna sina hemvister skulle vara som att lämna kvar en kroppsdel där.

Innan nez percéerna flyttade in i reservatet, samlades de olika banden på Camasprärien i Idaho. Sedan urminnes tider hade Camasprärien varit en populär sommarlägerplats för nez percéerna. Omkring den 3 juni 1877 hade flera band mött upp vid en plats som idag kallas för Tolo Lake. Där hade nu fem band av reservatsmotståndare kommit tillsammans och bildat ett storläger; wallowas under Chief Joseph och Ollokot och andra ledare, ungefär 55 män, lamtamas eller White Birds band med 50 män, 40 män som tillhörde alpowaisbandet under sin ledare Young Looking Glass, pikunanbandet med Toohoolhoolzotes 30 män, som hade följt med med Joseph och Ollokot från Wallowadalen, samt 16 palousemän under sin religiöse ledare Bald Eagle (Husiskute). De var dessa fem band som Howard hade givit 30 till 35 dagar på sig att flytta in i reservatet.

Lägret vid Tolo Lake, bestod av totalt 191 män, ungefär hälften av dem var krigare, de andra var antingen för unga eller för gamla att strida. Uppskattningsvis fanns det också 400 kvinnor och barn i lägret. Så den totala befolkningssiffran på dessa reservatsmotståndare var mindre än 600 individer. Lägret låg bara några kilometer söder om Lapwiareservatet, så nu tänkte nez percéerna njuta av de sista dagarna i frihet, innan de flyttade in i reservatet för gott.

Hämnd på indianhatare
Få vita hade dödats av nez percéer fram till 1877. De levde inte efter samma utpräglade krigarkultur som prärieindianerna. De varken skalperade eller lemlästade sina fiender. I tio dagar levde nez percéerna under lyckliga omständigheter i lägret vid Tolo Lake. De äldre satt i rådsförläggningar mest hela dagarna för att diskutera om de skulle förklara USA krig eller flytta in i reservatet. Under dagarna roade sig de andra nez percéerna med hästkapplöpningar, danser och andra sociala aktiviteter.

En eftermiddag höll man en stor parad i lägret. Männen klädde sig i sina finaste dräkter och red sina favorithästar i en lång rad runt tipierna. En av deltagarna var Wahlitits, en ung nez percékrigare, vars far hade blivit mördat av en vit nybyggare. Innan fadern dog, bad han sin son att inte hämnas på banemannen. Det hade Wahlitits lovat sin far. Nu råkade Wahlitits bångstyriga häst trampa över grönsaker som låg på marken för soltorkning. En äldre man klagade på den unge krigaren och sade att han spelade modig och förstörde nu sin hustrus mat som hon så mödosamt hade samlat in. Om du är så modig, varför dödar du inte den man som mördade din far, sade han till Wahlitits. De orden fick Wahlitits att strunta i sitt löfte. På eftermiddagen den 13 juni lämnade Wahlitits, tillsammans med sin kusin, Red Mockasins Tops, och sin nära vän, Swan Necklace, lägret vid Tolo Lake. De red söderut till Salmonfloden, fast beslutsamma att ta hämnd på vita nybyggare som levde i dalen.

Larry Ott var den man som hade dödat Wahlitits far. Men han var inte hemma på sin ranch när trion sökte efter honom där. Istället dödade de Richard Divine, en före detta engelsk sjöman, som hade skaffat land i närheten. Han hatade indianer och brukade skicka sina hundar efter indianer som passerade i närheten av hans ägor. Ytterligare fyra vita dödades av nez percéerna. På hemvägen till lägret stötte de på Samuel Benedict, en spritförsäljare. De försökte döda honom, men han lyckades sårad komma undan indianerna.

På kvällen återvände de unga krigarna till lägret vid Tolo Lake. Där blev en av krigarna, Two Moon, inspirerad av trions hämndräd, och red nu runt i lägret för att samla ihop en ny skara krigare för ytterligare en attack på vita. Ungefär tjugo unga krigare anslöt sig nu till Two Moon. Krigarna började med att stoppa en vagntransport, som var på väg till Grangeville. I lasten fanns det whisky som indianerna förfriskade sig på. Berusade av alkohol begick nu Two Moons krigare fasansfulla våldsdåd. De dödade minst 15 vita män och trakasserade kvinnor och barn, samt plundrade och förstörde hus.

Invånarna i lägret vid Tolo Lake chockades över att så många vita hade dödats. Familj efter familj lämnade nu lägerplatsen, rädda för arméns repressalier. De flesta sökte skydd hos Young Looking Glass, som hade slagit läger vid en biflod till Clearwater River. White Bird och Toohoolhoolzote tog sina band söderut, och slog läger i White Bird Canyon. Så småningom anslöt sig även Chief Joseph och Ollokot med sitt band till detta läger.

General Howards uppgift nu blev att leta rätt på mördarna. Det kunde leda till krigshandlingar. Generalen trodde att indianernas motstånd skulle starta i Wallowadalen. Därför hade han samlat sina soldater där. När Chief Josephs band lämnade Wallowadalen, trodde Howard att krisen var över. Nyheten om morden på vita nybyggare nådde Lapwai genom en reservatindian, som hade besökt lägret vid Tolo Lake. Han rapporterade till Howard att våldshandlingarna var en isolerad händelse och skulle inte betraktas som en krigsförklaring från reservatmotståndarna. Howard trodde på indianens uppgifter, tills han fick ett brev från Lew Day, en nybyggare i Mount Idaho, som skrev att nez percéerna nu hade startat upp ett krig mot alla vita i deras land. Howard samlade då sina trupper och gav order om att nez percéernas läger i White Bird Canyon skulle attackeras.

nez percé
startsidan