Reservatsmotståndarna

Chief Joseph den äldre
Nez percéhövdingen Tuekakas vägrade underteckna avtalet 1863. Han hade konverterat till kristendomen redan 1839 och fått det kristna namnet Joseph. Old Joseph som han kallades för betraktade sig själv som en god kristen. Han var positiv till den katolska missionen fram till 1847 när Spalding lämnade missionsstationen vid Lapwai. Old Joseph återvände som en övertygad kristen till sitt hemland i Wallowadalen i nordöstra Oregon.

Old Joseph hade två söner, Joseph den yngre och Ollokot. De fick nu en traditionell uppfostran. Old Joseph, som inte längre var lika imponerad av den kristna läran lärde sina söner att föda upp hästar och bedriva boskap och äta traditionell mat. Den gamle hövdingens folk odlade inte så mycket. Old Joseph menade att om de fortsatte att leva ett traditionellt liv och inte lyssnade på den vite mannen, skulle de förbli fria.

Old Josephs folk levde i Wallowadalen, en alpliknande dalgång öster om Blue Mountains. Även om Old Josephs folk älskade Wallowadalen, jagade de vida bland bergen och på prärien. Old Joseph utgick från att ingen människa äger jorden, alltså kan en människa inte sälja det hon inte äger.

Old Joseph hade visserligen undertecknat Nez percéavtalet 1855. Men senare ångrade han sig och kom då att tillhöra den skara av reservatmotståndare som vägrade underteckna avtalet 1863. Hövdingar som Old Joseph, White Bird, Old Looking Glass, Eagle from the Light, Toohoolhoolzote och deras följeslagare kallade avtalet "Tjuvarnas avtal". Old Joseph blev så upprörd över de vitas svek att han rev sönder en Bibel. Han lär till och med ha satt upp gränspålar runt Wallowadalen för att visa de vita att området tillhörde honom och hans folk. När Old Joseph dog 1871, kunde han vara säker på att hans söner skulle leva upp till hans budskap att aldrig sälja Wallowadalen.

Chief Joseph den yngre
Old Josephs äldste son, Chief Joseph, som de vita kom att kalla honom för, tog nu över ledarskapet efter sin far. Bland sitt folk kallades han för sitt indianska namn, Heinmot Tooyalakekt eller "Åskan som rullar över bergen". Chief Joseph den yngre var 31 år när han blev hövding. Av naturen var han mer en diplomat än krigare. Joseph nådde stora framgångar som fredshövding. Han hade talets gåva och var en tålmodig fredsmäklare. Den yngre brodern Ollokot utmärkte sig däremot som jägare och krigare.

Chief Josephs hemland i Wallowadalen låg utanför Lapwaireservatet. Men Joseph och hans folk fick tillåtelse av myndigheterna att leva kvar där. Fram till 1870-talet visade inga vita något större intresse för området. År 1863 lovade president Ulysses S. Grant Josephs folk ett reservat i Wallowadalen. Nez percéerna gladdes åt beslutet. Samma år gjorde modocindianerna i Oregon uppror. Som ett resultat av upproret, ansåg nu vita politiker att alla indianer i området borde tvingas in i reservat. Dessutom hade en nyandlig religiös rörelse nu börjat sprida sig bland indianerna. Indianska profeter, som predikade motstånd till den kristna läran, vit överhöghet, reservat och tvångsförflyttningar, fick stort gehör bland indianerna i området. Vita nybyggare blev naturligtvis ängsliga, samtidigt som deras intresse för Wallowadalen blev allt större. Nu ville de att regeringen skulle ta tillbaka dalen.

Under de nästkommande åren hotade vita nybyggare indianerna i området. De sade att de skulle utrota dem. Unga nez percékrigare började nu skaffa vapen och ammunition och förbereda sig på krig. Trupper koncentrerades till området. Denna spänning varade ett par år, då presidenten 1875 plötsligt tog tillbaka sitt löfte som han hade givit Josephs folk. Wallowadalen skulle nu öppnas upp för bebyggelse och nez percéerna skulle flyttas till Lapwaireservatet, där de vitvänliga nez percéerna sedan länge hade levt.

Reservatsindianerna
I ett halvt sekel hade nez percéerna försökt locka till sig lärare och skolor till sitt land så att de kunde lära sig läsa och skriva. Delegationen som skickades iväg till Saint Louis 1831 var en önskan efter kunskap. Likaså när nez percéerna lät Spalding missionera bland dem. Från 1836, då Spalding etablerade sin mission bland nez percéerna, och fram till 1855 var stammen uppdelad i två rivaliserande grupper. Grupperna kallades för Pro White eller Anti White, kristna eller hedningar eller Treaty Indians eller Non Treatyindians.

Efter 1855 var sprickan mellan de två grupperna mycket djup. Beroende på hur förhållandena var i reservatet skiftade folk från grupp till grupp. Majoriteten av de yngre männen föredrog emellertid att leva bland reservatsmotståndarna. Medan de flesta av stammens hövdingar sympatiserade med de vitvänliga reservatsindianerna, speciellt de som drog ekonomiska fördelar av reservatssystemet.

Reservatsindianerna hade bosatt sig på små jordplättar som låg utspridda längs floddalar i reservatet. De flesta levde i tiper och odlade potatis och säd. Deras hästhjordar och boskap fick beta fritt på ängarna i närheten. De levde även på fiske, jakt och camasrötter. Behövde de kontanter sålde de några hästar eller boskap till vita som levde i Lewiston eller i de olika gruvsamhällena. Männen tog ofta extraarbeten hos vita som skogsarbetare, boskapsskötare, kuskar eller liknande.

Odling av olika sädeslag var idealiskt för dessa nez percéer. Arbetet krävde en kort men intensiv arbetsinsats under sådden och skörden, däremellan lämnades odlingarna att skötas av naturen. Antingen sålde man skörden eller så lagrades den för eget behov. Om de ville baka bröd, fanns det en kvarn i reservatet som förvandlade sädeskornen till mjöl för en billig penning.

Nez percéer som levde i reservat hade inget intresse av att driva en bondgård som de vita gjorde i öst, med mjölkkor, grisar och höns. De krävde en daglig tillsyn och skötsel av djuren, vilket han inte var intresserad av. Indianernas säsongsbetonade odlingar gav dem tid över för annat. Efter skörden i augusti var de fria att göra vad de ville fram till våren då sådden skulle ske.

Ofta ägnade man fritiden åt att fiska och jaga. När en familj bestämde sig för att lämna reservatet, för att hälsa på vänner eller fiska lax, tog de barnen ur skolorna. Föräldrarna såg inte det som något problem. I skolorna var det ingen närvaroplikt och det fanns inte heller någon plan som krävde att eleverna skulle uppnå en viss kunskapsnivå från år till år. Naturligtvis var detta ett stort problem för lärarna som under några veckor hade försökt få sina elever att vänja sig vid skolarbetet, när plötsligt barnen lämnade skolan i två eller tre månader. När de sedan återgick till skolarbetet hade de glömt allt de hade lärt sig och läraren fick börja om från början. En lösning på problemet var internatskolor. Den första internatskolan öppnades hösten 1869 i Lewiston.

Lapwaireservatets första agent var John Monteith. Han hade utsetts av den presbyterianska kyrkan och Indianbyrån. Hans politiska mål var att bryta ner indianernas livsstil och få dem att smälta in i det amerikanska samhället. Enligt honom måste indianerna ge upp sin kultur, hästar, buffeljakter, språk, religion, seder och bruk. Barnen skulle skiljas från sina föräldrar och skickas till internatskolor. Stammens sociala struktur skulle raseras. Stammens rådsmöten och banduppdelning skulle elimineras och hövdingarnas inflytande skulle ersättas av ett styre med representanter från kyrkan och indianagenten.

Motståndarna
Agent Monteith och hans stab av reformister kände sig hotade i sin strävan att göra om indianerna till vita av de nez percéer som motsatte sig reservatssystemet. Dessa nez percéer hade en överlägsen attityd mot de "främlingar" som kallade dem för hedningar och som förlöjligade dem för att de ägnade sig åt hästtävlingar, spel, buffeljakter och andra seder och bruk som var naturligt för stammarna i området. Ledarna för reservatsmotståndarna kunde inte förstå att missionärerna var så oroliga över nez percéernas själar, när de inte gjorde något åt de vita i gruvsamhällena som ägnade större delen av sin fritid åt okristliga handlingar.

Reservatsmotståndarna hade inte undertecknat 1863 års avtal. De tog således inte order från vare sig agenten eller missionärer. De bestraffades med att de inte fick gå i kyrkan eller skicka sina barn till skolor. För indianerna var det inget effektivt straff, eftersom de inte var intresserade av vare sig kyrkor eller skolor. När agenten bestraffade dem med att inte ge dem pengar eller varor, hade inte heller det någon effekt på dem. För reservatsmotståndarna vägrade konsekvent att ta emot pengar, varor, mat eller verktyg som erbjöds dem av myndigheterna. De ägde inte något land eller boskap i reservatet och brukade aldrig reservatets kvarn eller butiker. De handlade istället i Lewiston eller Walla Walla. Denna inställning var både logisk och framsynt. Eftersom reservatsmotståndarna inte tog emot pengar eller varor kunde inte myndigheterna räkna med någon motprestation.

Förutom att reservatsmotståndarna ägnade mindre tid åt odling levde de ungefär som reservatsindianerna. De jagade och fiskade. En stor skillnad mellan grupperna var att reservatsmotståndarna levde långa tider på prärien i Montana för att jaga buffel. De förde även krig mot svartfötter och siouxer. De bedrev hästavel och boskapsskötsel. När de behövde pengar sålde de hästar eller boskap i de vitas handelsstationer eller städer.

nez percé
startsidan