Handelsmän och missionärer
Långt innan européernas ankomst till platåområdet var nez percéestammen involverade i ett vidsträckt handelsmönster med andra indianstammar. De handlade med kråkindianer, flatheads och siouxer i öst. I väst idkade de handel med palouse, walla walla och chinook. Handelsmän från det engelska North West Company var de första vita som tog kontakt med nez percéerna, vilket ägde rum i början på 1800-talet. År 1818 byggde North West Company Fort Nez Perces vid Columbiafloden. När North West Company köptes upp av Hudson´s Bay Company döptes fortet om till Fort Walla Walla.
Nez percéerna blev djupt imponerade av de vita handelsmännen och pälsjägarna. De ansåg att de hade övernaturliga krafter, eftersom deras handelsvaror var så fantastiska. Handelsmännen slogs av att nez percéerna var så fredliga och ärliga. De var speciellt imponerade av deras religion, som de tyckte hade stora likheter med kristendomen. Omvänt tyckte nez percéernas att de vitas religion var mycket intressant. De beslutade sig nu för att skicka en delegation till de vitas land för att skaffa mer kunskap om deras bok (Bibeln) och andliga värld.
År 1831 reste tre nez percéer, hövdingen Black Eagle, de unga krigarna Rabbit’s Skin Leggings och No Horn on His Head och flatheadindianen Man of the Morning, till Saint Louis, för att lära sig mer om den kristna läran. Delegationen leddes av Lucuien Fontenelle och Andrew Drips från North West Company. De anlände till Saint Louis i oktober 1831. Där träffade de general William Clark och biskop Joseph Rosati. William Clark var nu guvernör över Missouri och chef över Indian Affairs. Den sista oktober dog Black Eagle i en sjukdom och fick en kristen begravning på den katolska kyrkogården. En månad senare dog Man of the Morning, även han fick en kristen begravning.
Året därefter påbörjade Rabbit’s Skinn Leggings och No Horn On His Head sin hemresa. De färdades norrut på Missourifloden ombord på hjulångaren Yellowstone. Vid Fort Pierre gav en grupp siouxer en fest för dem. De kläddes i siouxskjortor och blev avmålade av konstnären George Catlin. Tillsammans med Catlin fortsatte de unga nez percéerna sin hemresa ombord på Yellowstone till Fort Union. Där avled No Horn on His Head i den vite mannens sjukdom. Han begravdes i närheten av Yellowstoneflodens mynning. Rabbit’s Skin Leggings fick nu fortsätta hemresan på egen hand. På hösten 1832 anslöt han sig till ett nez percéeband som jagade buffel i västra Montana. Jaktlaget överraskades emellertid av svartfötter och Rabbit’s Skin Leggings dödades.
Missionärerna
Trots det korta besöket i Saint Louis och indiandelegationens tragiska öde blev katolska och protestantiska missionärer intresserade av nez percéerna. År 1836 reste Marcus Whitman och Henry Spalding tillsammans med sina fruar till nez percéernas land. Paret Spalding etablerade nu en missionsstation vid Lapwai. Mellan åren 1836 till 1847, missionerade Spalding outtröttligt bland nez percéerna. Han predikade om Gud och Djävulen, himlen och helvetet och om gott och ont. Indianerna var mottagliga för denna lära, för enligt deras egen tro hade religiösa ledare en god och en dålig sida. Spalding ansåg att det var viktigt för nez percéerna att överge sitt nomadliv och slå sig ner i små fasta samhällen för att de då skulle kunna ta emot det kristna budskapet på bästa sätt. De skulle sluta upp med buffeljakter och laxfiske och bli jordbrukare istället. Många nez percéer följde nu Spaldings råd. Tre år senare hade ungefär ett hundra familjer konverterat till kristendomen och blivit jordbrukare. Ytterligare en missionsstation byggdes vid Kamiah. Många nez percéindianer gillade emellertid inte vad missionärerna lärde ut. Stammen splittrades därför upp i en kristen grupp och en konservativ grupp, som tog avstånd från missionärernas läror och istället ville bevara sina gamla traditioner.
Whitmanmassakern
På 1840-talet ökade kontakten med vita våldsamt genom Oregonleden. Många vita var ute efter nez percéernas land och dessutom förde de med sig sjukdomar. År 1846 härjade smittkopporna i området. Året därpå ryktes flera hundra indianer bort i mässlingen. Nez percéerna bad nu Spalding att lämna området. När han vägrade göra det attackerade några ursinniga nez percékrigare missionsstationen.
Hösten 1847 bröt mässlingen ut bland cayuseindianerna, som levde sydväst om nez percéerna. Marcus Whitman och hans fru missionerade bland cyuseindianerna och hade etablerat en missionsstation vid Waiilatpu i närheten av Fort Walla Walla i Washington. Whitman fick nu skulden för sjukdomsutbrottet. Den 29 november dödades Whitman, hans hustru Narcissa och elva andra vita. Indianerna plundrade och förstörde missionsbyggnaderna. Denna händelse fick Spalding att till slut lämna sin missionsstation.
Resultatet av Whitmanmassakern var krig mot cayuse- och palouseindianer. En styrka av nybyggare, som senare förstärktes av militärer, tog upp jakten på indianerna. Slutligen överlämnade sig fem cayuseindianer till myndigheterna i Oregon. De dömdes till döden och hängdes den 3 juni 1850.
Fredsmötet vid Walla Walla 1855
År 1853 skapades Washingtonterritoriet. Major Isaac Stevens blev territoriets första guvernör. Han var en handlingens man och fylld av visioner. Liksom många amerikaner under den här tiden trodde Stevens att USA, med Guds hjälp, hade rätt att erövra allt land på den amerikanska kontinenten, från kust till kust. Stevens ville naturligtvis locka nybyggare till sitt territorium och utvidga USA:s land ända fram till Stilla havet.
År 1855 uppskattades nez percéstammens befolkning till ungefär 3 600 individer. Samma år bjöd guvernör Stevens in platåregionens alla indianstammar till en fredskonferens vid Mill Creek, en biflod till Walla Wallafloden. Den 23 maj anlände guvernör Stevens med ett hundra civila och militärer till mötesplatsen. Där slog de läger och gjorde sig klara att ta emot indiandelegationerna. Dagen därpå dök ungefär 2 500 nez percéer upp. Lawyer var deras ledare och huvudförhandlare. Han var kristen och litade blint på amerikanerna och var för fred och utveckling åt sitt folk. Därefter kom de andra stammarna, cayuse, yakima, umatilla och walla walla. Sammanlagt hade drygt 5 000 indianer kommit till mötet.
Samtalen påbörjades den 29 maj. Under två veckor förklarade regeringens representanter för indianerna att de hädanefter skulle bli tilldelade särskilda landområden, som var reserverade för enbart dem. Regeringen hade tänkt sig tre reservat i Washingtonterritoriet. Reservaten skulle tillhöra indianerna och inga vita hade tillträde till dem utan indianernas godkännande. Nez percéerna tilldelades det största reservatet, vilket omfattade områden i sydöstra Washington, nordöstra Oregon och centrala Idaho.
Under tiden samtalen pågick, anlände ett beväpnat nez percéeband, under ledning av krigsledaren Old Looking Glass. Bandet hade precis återvänt från en tre års vistelse på prärien. De uppträdde hotfullt och viftade med en färsk skalp som dinglade från en pinne. Old Looking Glass var besviken över Lawyers och de andra hövdingarnas eftergifter mot amerikanerna. Från hästryggen höll han ett kort men skarp tal till dem:
"Mitt folk", sade han. "Vad har ni gjort? Under tiden jag har varit borta har ni sålt mitt land. Nu har jag kommit hem och det finns ingen mark jag kan resa min tipi på".
Förhandlingarna sköts upp omedelbart. När förhandlingarna återupptogs den 11 juni hade en majoritet av nez percéerna i en omröstning slagit fast att Lawyer var överhövding och att Old Looking Glass kom på andra plats. Avtalet undertecknades nu av 56 hövdingar, inklusive Old Looking Glass. Samtliga nez percéhövdingar, förutom Lawyer och hans följeslagare, ogillade avtalet. När avtalet ändå hade skrivits under, erhöll hövdingarna presenter som tack för besväret. Därefter lämnade parterna Mill Creek.
Nez percéerna hade nu avstått från stora delar av sitt land. För förlorade landområden lovade USA att bygga skolor, sågverk, mjölkvarnar och handelsbodar i reservatet, samt skicka lärare och en agent till reservatet. Dessutom blev stammen lovad 200 000 dollar i varor. Hövdingarna belönades med en årslön på 500 dollar under de nästkommande 20 åren. Syftet med reservatet var att öppna upp indianland till vita nybyggare på fredlig väg, för att undvika ett grymt och kostsamt indiankrig. Nez percéerna tilläts inte flytta till sitt reservat förrän ett år efter att kongressen hade godkänt avtalet. Avtalet godkändes först den 8 mars 1859, och därför betaldes inte pengarna ut till nez percéerna förrän året därpå. Då hade man redan hittat guld i reservatet och tiotusentals guldletare vistades redan inom dess gränser.
Nez percéavtalet 1863
Redan 1852 hävdade malmletaren, Elias Pierce, att det fanns guld i Bitterrootbergen. År 1858 hittade Pierce och hans partner, Seth Ferell, guld längs Clearwaterfloden, i hjärtat av nez percéernas land. Två år senare fann man guld längs en biflod till Clearwaterfloden. Nez percéavtalet förbjöd vita att beträda reservatet. Nez percéagenten, A. J. Cain, lyckades till en början hindra vita malmletare att ta sig in i reservatet. Men när nyheten om att det fann guld i reservatet blev känd bland den stora allmänheten, strömmade hoppfulla guldletare in i det. De struntade i agenten, avtalet och nez percéeindianerna, som protesterade mot lagbrytarna.
Vita i området började nu sätta press på regeringen att de skulle förhandla fram ett nytt avtal med nez percéerna. De ville att reservatets gränser skulle ändras, så att det hamnade utanför områden som hade guldfyndigheter. I juli 1862 reste tre regeringsrepresentanter, Calvin Hale, Charles Hutchinson och S. D. Howe till Fort Lapwai för att diskutera ett nytt avtal.
Ett år senare hölls ett stort möte med nez percéerna vid Fort Lapwai. Hale förklarade för hövdingarna att syftet med mötet var att ogiltigförklara det gamla fredsavtalet från 1855 och förhandla fram ett nytt avtal. Det nya avtalet skulle innebära mindre reservatsyta. Alla hövdingar protesterade när de fick höra det, och sade att de inte ville sälja sitt land. Även den vitvänlige Lawyer satte sig emot det nya avtalet. Hale försökte då övertyga hövdingarna om att regeringens förslag om ett minde reservat var bra för nez percéerna. Armén kunde då lättare skydda nez percérna och malmletarna kunde leta efter sitt guld utanför reservatets gränser. Men hövdingarna gick inte på Hales argument. De vägrade att sälja sitt land. Fredskommissionen höll då enskilda samtal med hövdingarna för att få dem att ändra på sig. Lawyer, som hade skrivit på 1855 års avtal, ändrade sig nu och menade att det nya reservatet var tillräckligt stort för nez percéerna. Han och andra vitvänliga hövdingar sade nu att de var villiga att skriva på avtalet. Andra hövdingar ansåg att myndigheterna inte hade laglig rätt att reducera nez percéreservatet utan stammens samtycke.
Utan att ta hänsyn till motståndarna till det nya reservatet drev amerikanerna igenom det nya avtalet. Lawyer och 51 nez percéer, alla utom en var kristna, undertecknade avtalet den 9 juni 1863. Nez percérna hade nu avtalat bort tre fjärdedelar av sitt land och accepterat att flytta ihop till ett litet smalt reservat i nuvarande Idaho. Som kompensation för landområden som nez percéerna avtalade bort, betalade regeringen 8 cent per acre.