Ett decennium efter Louisianaköpet år 1803 började amerikanska ekonomiska intressen expandera västerut. Pälsjägare drogs till Klippiga bergen på jakt efter bäver. Prärieindianerna började visa sitt intresse för handel med bisonhudar. Redan 1821 öppnades Santa Feleden Den startade vid Independence i Missouri och tog slut vid den mexikanska staden Santa Fe i dagens New Mexico.

Bröderna Charles och William Bent var två män som lockades av pälshandeln. De föddes i St. Louis och hade redan i unga år börjat arbeta inom pälshandeln vid övre Missourifloden. Där gjorde de bekantskap med Ceran St. Vrain. De hoppades på större inkomstmöjligheter i Colorado och lämnade därför St. Louis för att bli rika. År 1830 startade de handelsfirman Bent, St. Vrain & Company, tillsammans med deras handelspartner Ceran St. Vrain. År 1833 byggde trion en handelspost på den norra sidan om Arkansasfloden, i dagens Colorado, som då utgjorde gräns mellan Förenta staterna och Mexiko. Handelsposten låg tillräckligt nära Klippiga bergen för att locka till sig pälsjägare. Bröderna Bent och St. Vrain hoppades även att kunna handla med indianer som jagade i området.

Eftersom det var ont om träd i trakten byggdes Bents Fort i soltorkat tegel, kallat för Adobe. Tegel var mera hållbart än trä i det torra klimatet på den södra prärien. Dessutom var tegelhus svala på sommaren och varma på vintern. De var också relativt brandsäkra. Adobe var sedan gammalt ett byggmaterial som mexikanerna favoriserade. Lera, vatten och sand med halm som bindemedel, blandades i en grop. En klump lera formades till en tegelsten i en träram, tegelstenen fick sedan ligga på marken och torka i solen. En tegelsten hade det ungefärliga måttet 45 x 22 x 10 cm. Över ett hundra mexikaner från Taos anställdes för att tillverka tegel, mura fortet och putsa väggarna. Fortets väggar var 60 cm tjocka och i genomsnitt 5,5 meter höga.

Fortet bestod av fyra delar, längor med rum, ett garage för alla vagnar och kärror samt två inhägnader för fortets alla djur. Rummen bildade en rektangel, runt en innergård av sand, med en balpress i mitten. Balkar i furu- och poppelträd stadgade upp rummen och verandan. Fortet var byggt i två våningar, med 29 rum i markplan och 9 rum på övervåningen. Rummen på övervåningen hade hårt packade lergolv och putsade väggar. I markplan låg bland annat ett sammanträdesrum. Det användes för att ta emot indianska besökare. Det fungerade även som ett vardagsrum och övernattningsrum för gäster. Vidare fanns det en matsal, kök, smedja och snickeriverkstad, lagermagasin och sovrum för alla anställda. På övervåningen låg sovrum för pälsjägare och fortets jägare. Ett extra stort rum i söderläge, användes enbart av Bentbröderna, St. Vrain och deras familjer och vänner. Där fanns ibland ett biljardbord och en bar. Bakom detta rum låg vagnparken och en stor inhägnad med höga väggar, som hyste fortets djur. Ytterligare en inhägnad, lite mindre i storlek, var placerad längs fortets östra sida. Totalt kunde fortet ta emot upp till 400 djur i dessa inhägnader. Bents Fort, inklusive djurfållorna, täckte en 4 000 kvadratmeter stor yta. Utanför fortets väggar låg ett hus där man förvarade is, en sopptipp, en begravningsplats samt en hästkapplöpningsbana.

Fortet byggdes främst för fredlig pälshandel men var utformad för att stå emot en indianattack och eventuellt den spanska armén. Fortet var också en anhalt för personer som reste längs Santa Feleden. Vid fortet kunde de vila ut och köpa livsmedel och andra varor innan de påbörjade den sista etappen till Santa Fe. Fortet var utrustat med tre utkikstorn, ett var belägen ovanför ingången. De andra var placerade i det nordöstra respektive sydvästra hörnen. I dessa runda bastioner förvarades olika vapen, som sablar, lansar, flintlåsgevär och pistoler. I det nordöstra tornet stod det en svängkanon, fortets kraftigaste vapen. Ovanför vaktornet vid ingången, stod ett klocktorn med en flaggstång med den amerikanska flaggan.

Våren 1833 stod Bents Fort klar, och var redo för affärer. William Bent utsågs till chef över fortet, medan Charles Bent och Ceran St. Vrain spenderade den mesta tiden på resande fot som säljare. De sålde och köpte upp varor och skötte transporterna. Trots att Charles, St. Vrain och deras handelsmän till en början fraktade varor på mulåsnor till indianernas läger, anlände skaror av indianer till fortet för att handla.

Fort Bents verksamhet sträckte sig över ett enormt stort område. Från norra Texas till Colorado, västra Kansas, Wyoming, Nebraska och södra Syd Dakota. Deras värsta konkurrent, American Fur Company, var orolig. Så tidigt som i januari 1834, kände William Laidlaw, chef över Fort Pierre i Syd Dakota, av konkurrensen. Han skrev till sin chef och berättade:

"Genom information från siouxerna har jag fått kännedom om att Charles Bent har byggt ett fort vid Arkansasfloden för att handla med olika indianstammar... om denna handel är lyckosam kommer den att vara till skada för handeln i denna del av landet. Cheyennerna har stannat kvar i området och har blivit beroende av fortet. Om det fortsätter misstänker jag att stora grupper av siouxer kommer att följa deras exempel".

Mera än 2 500 cheyenner flyttade söderut, för att leva vid fortet. Denna migration delade stammen i en nordlig- och en sydlig gren. Även arapahoer levde nära fortet. Varorna som fortets kunder, indianer, emigranter och pälsjägare, köpte kom från Missouri. De transporterades ner till Bents Fort på Santa Feleden. Varor som inte kunde avyttras i fortet, skickades vidare till New Mexico. Där såldes de av Charles Bent och Ceran St. Vrain till butiker i Taos och Santa Fe. Omvänt transporterades mexikanska och indianska varor till Bents Fort. De varor som blev över där, transporterades vidare till Missouri. Som betalningsmedel accepterade Bents Fort, buffelhudar, hästar, mulor, pälsskinn, silver, guld Navajo- och Pueblofiltar.

Buffelhudar, som endast indianerna kom med, var emellertid den viktigaste handelsvaran vid Bents Fort. Eftersom hudarna var som bäst under vintern, var den årstiden den mest hektiska för fortets anställda. Under vintern kunde därför upp till 200 säsongsanställda jobba i fortet. Under den lugna perioden hade fortet som mest 20 personer anställda. För sina buffelhudar fick indianerna gevär, ammunition, tyger, kittlar, yxor, socker, tobak, kaffe, sirap, bönor, mjöl, hästar, mulor och alkohol. Indianernas favoritvaror var glaspärlor, som kom ända från Italien, tunnband som de tillverkade pilspetsar av, mässingstråd och stift som de bland annat använde som dekorationer på sina kläder och vapen. Snäckskal, som indianerna gjorde örhängen av, och navajofiltar var lyxvaror, som speciellt kvinnorna från cheyennestammen uppskattade.

Bröderna Bent hade mycket goda relationer till indianerna i området. Denna vänskap byggdes på ömsesidig respekt och ärlighet. År 1835 gifte sig William Bent med cheyennekvinnan Olw Woman. Tillsammans fick de flera söner, som valde att leva med cheyennerna. Olw Woman var dotter till White Thunder, som förvaltade cheyennernas Heliga Pilar. Genom giftermålet blev William Bent medlem i stammen. Blandäktenskap var vanliga på prärien. Den kände spejaren Kit Carsson, som anställdes vid fortet för att förse det med kött, var gift med en kvinna från arapahostammen. I de flesta fall var dessa blandäktenskap kortvariga och syftade till att förstärka affärskontakter med indianstammarna.

I början på 1840-talet hade Bent´s, St. Vrain & Company erhållit monopol på handeln i sydväst. Endast American Fur Company gjorde större vinster. Men USA:s strävan att lägga under sig allt land från kust till kust, satte käppar i hjulet for Bents Fort. När USA förklarade krig mot Mexiko 1846, marscherade löjtnant Stephen Watt Kearny med sin 600 man starka armé in i fortet. Bentbröderna och St. Vrain var nu tvungna att välja sida. De valde USA.

Fort Bent fungerade nu som högkvarter och vapendepå åt armén. Kearny, med sina trupper, begav sig iväg längs Santa Feleden och intog Santa Fe den 18 augusti 1846, utan att något skott hade avlossats. Innan Kearny fortsatte mot Kalifornien, utnämnde han Charles Bent till New Mexicos första guvernör. Året därpå revolterade mexikanare och puebloindaner. Under denna orostid dödades Charles i sitt hem i Taos. Vid Bents Fort avled William Bents hustru, när hon skulle föda parets fjärde barn. Enligt cheyennernas sed gifte sig då William med Olw Womans yngre syster. Till råga på allt dog Williams bror, George, i lungsot.

Samtidigt hade handeln med indianerna brutit samman. Orsaken var armén och emigranter, som drog västerut. Vita dödade bufflarna och drev dem från sina traditionella betesmarker. De högg ner alla lövträd som indianerna använde till ved och foder. Sommaren 1847 svarade comanche- och kiowakrigare med att döda 50 amerikanare. De stal 6 500 kreatur och förstörde över 300 vagnar. St. Vrain förlorade nu intresset för pälshandel. År 1848 eller 1849 lade St. Vrain och William ner Bent, St. Vrain & Company och delade på företagets tillgångar. William Bent lämnades med fortet, medan St. Vrain tog över alla butiker i New Mexico.

Våren 1849 hittades guld i Kalifornien. Under våren sökte sig allt flera vita västerut. De förde även med sig kolera. På bara några veckor, dog hälften av sydcheyennerna i sjukdomen. Skaror av uteindianer, apacher, comancher och arapahoer hotade nu handelsmännen i Bents Fort. Att bedriva handel vid fortet var nu orealistiskt. Den 21 augusti 1849 lämnade William Bent och hans familj fortet. Efter några kilometer stannade de. William Bent red tillbaka till fortet och sprängde det i luften. Trots detta drastiska beslut, övergav inte Bent pälshandeln. År 1853 byggde han en ny post vid Big Timbers. Fortet kallades för Bent´s New Fort, därav namnet på Bent´s Old Fort.

Berömda Fort
startsidan