Red Riverkriget 1874

Spänningen mellan vita och indianer ledde till att det amerikanska krigsdepartementet förklarade krig mot indianerna i Texas Panhandle och på den södra prärien den 31 juli 1874. Den 14 augusti 1874 lämnade överste Nelson A. Miles Fort Dodge i Kansas, med två kompanier från det sjätte kavalleriet och fyra kompanier från det femte kavalleriet. I styrkan ingick även en artilleristyrka, beväpnade med en Parrott Gun och två Gatlin Guns, ett kompani med tjugofyra delawarespejare och tjugo civila spejare och guider, som Löjtnant Frank Baldwin förde befäl över. Överste J. W Davidson lämnade Fort Sill med fyra kompanier från det tionde kavalleriet. Major W. R. Price kom från Fort Union och Fort Bascom, med en bataljon från det åttonde kavalleriet, som bestod av 250 ryttare och två hästdragna Howitserkanoner. Överste Randall Mackenzie kom från Fort Concho, med åtta kompanier uppdelade på två bataljoner från det fjärde kompaniet. Överstelöjtnant, George P. Buell, lämnade Fort Richardson med åtta kompanier från det elfte infanteriet.

Miles styrka var den som först kom i kontakt med de fientliga indianerna, den 20 augusti 1874. En rekognosceringsstyrka, bestående av spejare och kavallerister under löjtnant Baldwin, kom i grevens tid till ett jaktläger vid Palo Duro Creek för att förhindra en attack på buffeljägarna där. Ungefär 150 krigare låg dolda inför Baldwins styrka. De lyckades lura ut en av buffeljägarna, som de dräpte med en lans, inför soldaternas ögon. Baldwin fortsatte därefter till South Canadian River, och överraskade där en liten grupp indianer. En indian dödades och en och sårades.

Indianerna var inte medvetna om att fem militära styrkor hade dragit ut i fält med uppgift att tvinga dem i reservat. De olika fientliga indiangrupperna hade dragit sig tillbaka i sydväst, där de hade samlats i ett stort läger.

Vid Sweetwater i Texas, fick Miles upp ett spår av ett stort indianläger. Han följde detta spår i fyra dagar. I gryningen den 30 augusti attackerades Baldwins spejare av en stor skara cheyennekrigare. Miles kommer till undsättning och grupperar om sina styrkor för att slår tillbaka mot indianerna, med hjälp av infanteri och artilleri. Efter fem timmars strid, i ett kuperat landskap, tvingas indianerna att fly över Red River. Miles förstör ett stort indianläger vid Tule River och flera mindre läger, som låg i närheten. Miles tvingas nu återvända till sin bas vid Washita River, på grund av brist på proviant. General Sheridan ansåg att Miles insats hade varit framgångsrik. Så Sheridan lämnade ett entusiastiskt meddelande till alla sina militära styrkor:

"Alla tillfångatagna indianer skall behandlas som krigsfångar och all boskap som fångas in skall betraktas som regeringens egendom. Alla kapitulationer måste vara absoluta och alla vapen skall beslagtas".

En del cheyenner lyckades nästla sig ur arméns nät av styrkor i Texas Panhandle och utförde räder i norra Indianterritoriet och i Kansas. Sydcheyennen Medicine Water var ledare för dessa räder. Den 11 september stoppades familjen German, på gränsen mellan Colorado och Kansas, av cheyennekrigare. Familjen hade lämnat Georgia för att pröva lyckan i Coloradoterritoriet. Pappan, mamman och äldsta dottern dödades omedelbart. Fyra yngre syskon, Katherine 17, Sophia 13, Julia 7 och Adelaide 5, togs till fånga.

Efter striden med Miles sökte indianerna skydd i Palo Duro Canyon i Texas. Överste Mackenzie lämnade Fort Concho med åtta kompanier från sitt fjärde kavalleri och fem kompanier från det tionde infanteriet, för att söka efter indianerna i Texas Panhandle. Mackenzies seminol- och tonkawaspejare fann hundratals tipier i Palo Duro Canyon. I gryningen, den 27 september, anfaller Mackenzies styrkor lägret. Attacken blir framgångsrik. Indianerna flyr. Efter attacken förstör Mackenzies soldater över 400 tipier, tillfångatar 1 400 ponnyer och bränner upp indianernas matförråd.

Den 9 oktober upptäcker och förstör överste Buell ett litet kiowaläger vid Salt Fork Red River. Invånarna flyr och förföljs av Buell. De flyende indianerna leder Buell till ett ännu större läger, innehållande nästan 500 tipier. Buell förstör alla tipier och fångar in flera hundra hästar. Arméns ihärdiga kampanj får omedelbar effekt på cheyennerna. Flera mindre grupper bryter sig nu loss från cheyennernas storläger. White Horse, en hundkrigarledare som deltog i striden mot Mackenzies soldater, lyckas ta sig till sin agentur för att kapitulera den 20 oktober 1874. White Horse berättade för agent Miles att det var Grey Beard som förde befäl över de fientliga cheyennerna. Och att en liten grupp av cheyenner övervägde nu att flytta till Powder Riverområdet. Ledaren för den gruppen var Medicine Water.

Fram till årets slut fortsatte armén att jaga cheyennerna. Få cheyenner hade stupat i kriget. Enligt agent Miles hade armén dödat 17 cheyennekrigare och 97 krigare hade tagits till fånga och satt nu i agenturens fängelse. Fortfarande levde mellan 1 500 till 1 650 cheyenner i de fientliga indianlägren. En expedition mot indianerna under januari månad 1875, ledde till att huvuddelen av cheyennerna då kapitulerade. Stone Calfs band kapitulerade i början av januari 1875.

Cheyenner som vägrade kapitulera, fortsatte att stjäla hästar och mat. Howling Wolf, son till fredshövdingen Minimic, ledde en grupp krigare som stal hästar och mat. Medicine Arrows och White Antelope ledde sitt folk till Powder Riverområdet, där de fortsatte leva med nordcheyennerna.

Flera cheyenneledare, som Grey Beard, Medicine Arrows, Medicine Water och White Antelope, valde således hellre att dö i strid än att underkasta sig ett liv i reservat. En utbrytargrupp, bestående av 49 cheyenner, Stone Calfs band, som kapitulerade den 9 februari 1875, påstod att stamrådet hade beslutat sig för att lämna över Germanflickorna. Den första mars 1875 kom Katherine och Sophia till Darlingtonagenturen, genom Stone Calfs försorg.

Enligt indianagenten Miles hade 821 cheyenner kapitulerat den 6 mars. Stone Calf, Grey Beard, Heap of Birds, Red Moon, Bull Bear, Minimic, Medicine Water och Wolf Robe, ledare för de unga krigarna, var nu i förvar hos myndigheterna i cheyenne-arapahoreservatet.

Sand Hillstriden
Den 6 april 1875 gjorde cheyennerna ett sista motstånd. Black Horse, en ung cheyennekrigare, som betraktades som farlig och skyldig till brott, ifördes benfängsel av arméns smed. När han blev hånad av cheyennekvinnor, bröt han sig loss från sina vakter och blev dödad när han försökte fly. Cheyennekrigare skickade då iväg en våg av pilar och kulor mot soldaternas läger och rusade sedan över Canadian River, till en närbelägen sandkulle. Där grävde de skyttegravar till försvar. Tre kavallerikompanier, med en Gatlinkanon, omringade cheyennerna i ett försök att få dem att kapitulera. Cheyennerna, som hade förlorat sex krigare, lyckades fly under natten. Tre soldater sårades allvarlig och sexton fick mindre skador under det som kom att kallas för Sand Hillstriden.

cheyenne
startsidan