Striderna vid Plum Creek Station 1864-1865

Av alla de stationer som byggdes längs med Plattefloden i Nebraska, var det ingen som drabbades lika hårt av indianattacker än Plum Creek. Plum Creek var förmodligen den farligaste platsen emigranter kunde passera under sin resa västerut. Oregonleden gick längs med Platteflodens södra strand och i folkmun var flodens vatten som en rörlig sandsörja, "för tunn att ploga eller för tjock att dricka". Längs Plattefloden växte rikligt med lövträd och videbuskar. Men när emigrationen satte fart förvandlades floddalens frodiga växtlighet till ett kargt och ofruktbart landskap. Idag har växtligheten kommit tillbaka. Den som reser västerut på landsväg 80 som följer den gamla Oregonleden är knappast medveten om de umbäranden som utspelade sig vid denna del av Plattefloden för knappt 150 år sedan.

Före 1859 mötte emigranterna få bebyggelser längs Oregonleden. Men i början på 1860-talet byggdes det flera "service inrättningar" eller så kallade stationer. De hade samma funktion som dagens bensinstationer. Där kunde emigranterna stanna och inhandla vad de behövde för den fortsatta färden. Stationerna kallades ofta för rancher. Rancherna beskrevs som: "Varken en byggnad eller bondgård inte heller en affär eller taverna. Men ändå allt detta och lite till". Rancherna var ofta kringgärda med ett stängsel som kunde stå emot en indianattack. På en ranch kunde man köpa det mesta, sprit, konserver, knivar, kortlekar, sadlar och glasögon.

När postgången, diligenstrafiken och varutransporter började komma igång ökade också behovet av stationer. De växte nu upp som svampar ur jorden. På vissa sträckor längs Oregonleden låg de så tätt att det bara var några kilometer mellan dem. Plum Creek var just en sådan station. Emigranterna ansåg att Plum Creek var den första rastplatsen med någorlunda bra service väster om Fort Kearny, som låg 4 mil därifrån.

Plum Creek var belägen vid Platteflodens sydligaste punkt. Den låg således väldigt nära de fientliga indianernas läger vid Republicanfloden i söder. I området hade det funnits gott om plommonträd, även om senare emigranter inte såg ett enda spår av dessa plommonträd som hade namngivit stationen.

Plum Creek Station etablerades 1859 av tre personer, Russel, Majors och Waddell. Vid deras station möttes emigranterna av en diligensstation, telegrafkontor och en militärpost som var omgärdad av en kraftig stockpalissad. Mellan åren 1860-1861, stannade även ponnyexpressryttarna vid stationen.

I närheten av Plum Creek Station uppförde T. R. Thomas sin ranch av soltorkat tegel. Tre hundra meter öster om den, byggde Bernard Blondeu sin ranch. Väster om Plum Creek byggde Daniel och Louisa Freeman sitt hem. De var de första permanenta bosättarna i området. De hade 25 mjölkkor och producerade smör, ost och bröd, som de sålde till emigranterna.

Plum Creek var vanligtvis den plats där emigranterna gjorde sin första bekantskap med indianer. I de flesta fall var mötet vänligt. Ellen Tootle, som tillhörde en vagnskaravan, som passerade Plum Creek 1862, stod och stekte sardiner till sin man när hon oväntat fick besök av en indianfamilj. Indianerna tiggde om mat. Ellen tyckte att de såg smutsiga ut, men hon ville inte ge dem någon mat. Men hennes man gav dem en tom sardinkonserv, som droppade av olja, och några skorpor. En hungrig indiankvinna drack oljan medan Ellen tittade på. Hon tyckte det var vedervärdigt. Det var emellertid två år senare indianerna valde ut Plum Creek som ett lämpligt ställe att utföra sina attacker vid.

Indianattacker i Plum Creekområdet under 1864
Den 8 augusti, 3 kilometer väster om Plum Creek Station, attackeras Mart Bowlers vagnståg av indianer. Mart Bowlers kofösarlag var i färd med att bryta sitt läger när plötsligt indianer kommer ut ur den tidiga morgondimman och beskjuter dem med pilar. Fjortonåriga Will Gay lyckas skicka iväg ett skott i luften för att varsko sina kamrater. Kofösarna rusar till sina vapen och skickar iväg kraftiga skottsalvor mot indianerna.

Tidigare hade indianerna inte attackerat ett vagnslag som hade parkerat sina vagnar i en cirkel. Men nu gjorde de det. De red modigt och fräckt fram till vagnborgen och vidare i mitten av cirkeln. Två indianer dödades under detta moment. Den kraftiga motelden drev bort de övriga krigarna som istället började rida runt vagnarna några minuter innan de försvann.

Dagen innan, hade tre olika vagnskaravaner slagit läger för natten, ungefär 3 kilometer öster om Plum Creek Station. Tre vagnar tillhörde familjen Thomas F. Morton, sex vagnar familjen Michael Kelly och tre familjen William Marble. Familjerna bröt lägret klockan sex på morgonen, den 8 augusti, och fortsatte resan på egen hand för att undvika varandras damm.

Plötsligt dök över ett hundra cheyennekrigare upp vid kullarna i söder. De formade en halvcirkel och red tjutande ner mot vagnstågen. Den nittonåriga Nancy Morton väckte sin man Thomas, och slog larm. Men han ansåg att det inte var något att oroa sig över. Ledarvagnen, med James Smith och hans fru, greps av panik och kom ifrån de andra. Fru Smith hoppade av vagnen och gömde sig bland några buskar, endast 800 meter från Blondeaus ranch. Indianerna red förbi henne och riktade in sig på familjen Mortons vagnar. Oxarna som drog vagnarna greps av panik när indianerna kom nära dem. Nancy Morton slungades ut ur sin vagn. Under flygfärden träffades hon av ett vagnshjul som knäckte några revben. Hon kom emellertid snabbt på fötterna och sprang för livet. Hon såg hennes bror och en kusin liggande i gräset. Hon nådde precis fram till kusinen när han träffades av en pil i sidan och dog. När hon vände sig till sin bror träffades han av tre pilar och föll ihop. Nancy reste sig upp och började omtumlad vandra omkring på olycksplatsen. Hon såg att en del indianer som nyfiket letade efter något värdefullt bland de kraschade vagnarna. Andra knäböjde över döda personer i gräset för att ta skalper. Plötsligt red en krigare fram till Nancy och gjorde tecken till henne att hoppa upp bakom honom. Nancy vägrade och skrek att han gärna kunde döda henne. Flera krigare dök nu upp och de tvingade upp henne med våld på hästen. Först nu upptäckte Nancy att hon hade träffats av två pilar, en i sidan och en i låret. En vit överlöpare ryckte ut dem. När indianerna red omkring på platsen såg Nancy att de hade med sig ytterligare en fånge, den unge Danny Marble.

Från Thomas Ranch hade löjtnant Bone hjälplöst bevittnat det hela. Bone rusade då till Plum Creek Station och skickade iväg ett telegram till Fort Kearny. Men lika fort som han skickade iväg meddelandet lika fort försvann indianerna. Kvar på platsen låg elva döda emigranter. Det var Bull Bear hundkrigare som hade utfört attacken. Danny Marble släpptes fri i september 1864. Nancy Morton hölls fånge genom hela vintern. I februari 1865 köptes hon loss av soldater.

Den 12 oktober, attackeras en postdiligens av 25 indianer, 13 kilometer väster om Plum Creek. En häst dödas och diligensen stoppas. Passagerarna springer till en övergiven ranch och öppnar eld mot sina fiender. Efter två timmar avbryter indianerna belägringen. En krigare stupar. En passagerare skadade sig i ett ben och en kusk fick en allvarlig skada i huvudet. En soldatstyrka på 40 man lämnar Plum Creek Station för att undsätta diligensen. Samtidigt rusade kapten H. H. Ribble, med 15 man, ut ur Mullahla´s Station i väst. Ribbles män stöter genast ihop med 60 krigare, som resulterar i att två soldater dödas.
Den 19 november, slår etthundra indianer till mot ett vagnståg, 4 kilometer väster om Plum Creek. Kapten Thomas leder en räddningsstyrka. Soldaterna attackerar indianerna som då genast går till motattack. Soldaterna sitter av och lyckas förhindra att indianerna omringar dem genom en kraftig och jämn skottlossning. När ytterligare ett kompani med soldater dyker upp försvinner indianerna. Indianerna lämnade efter sig fem döda.

Den 25 november, attackeras en diligens, 8 kilometer öster om Plum Creek. Indianerna sårar tre passagerare, två män och en kvinna. Lite senare samma dag utsätts ett vagnståg för en indianattack på ungefär samma plats. Militärchefen vid Plum Creek undsätter vagnståget och förföljer indianerna. Vid Spring Creek, 25 kilometer söder om Plum Creek hinner han ifatt dem. Indianerna rider ner i en ravin för att försvara sig. Både indianer och soldater väljer nu att strida till fots. När mörkret infinner sig upphör striderna. Två civila dödades och sex skadades. En soldat såras. Indianerna förlorar två krigare.

Den 8 december, attackerar cheyenner ett vagnståg, tio kilometer öster om Plum Creek. Männen söker skydd i en övergiven ranch. Kapten S. M. Curran, med ett kompani från 1:a Nebraskaregementet, undsätter männen och tvingar bort indianerna. Under åren 1865 till 1866 utför de fientliga indianerna sina flesta attacker längs Bozemanvägen i nordväst. I april 1865, utför indianer emellertid en attack vid Plum Creek Station då en ranch förstörs till ett värde av 8 000 dollar. Under året 1867 började cheyenner och siouxer reta sig på Union Pacificjärnvägen som passerade genom Nebraska norr om Plattefloden.

Den 6 augusti 1867, 6 kilometer väster om Plum Creeks järnvägsstation, kapar cheyenner, under Turkey Leg och Spotted Wolf, telegraflinjen vid järnvägsspåret. Sex järnvägsarbetare tar sig till platsen på en dressin. Där ser de brottet på telegraftråden, men också att indianer har manipulerat med spåren för att orsaka en tågurspårning. Samtidigt dyker indianer upp ur det höga gräset. Järnvägsarbetarna försöker då fly med indianerna efter sig. En engelsman, William Thompson, träffas av en pil i armen och klubbas ner av en krigare. Krigaren hugger honom i nacken med sin kniv och skalperar honom. Liggande halvt medvetslös på marken spelar Thompson död. Krigaren lämnar honom där och slänger bort skalpen.

Thompson ligger orörlig kvar i gräset och ser hur indianerna förbereder en tågurspårning. På kvällen hör Thompson tåget komma men hans rädsla och smärtor hindrar honom från att göra något. Loket och fem vagnar spårar ur. Lokföraren och två assistenter dödas av indianerna. Konduktören och två andra personer lyckas fly till fots längs med spåret österut. Under tiden ser Thompson hur indianerna plundrar vagnarna och sätter eld på dem. Det börjar nu bli ljust och vagnarna brinner för fullt. Indianerna kastar då de döda kropparna på elden. Chockad av allt detta lyckas Thompson leta upp sin skalp och krypandes ta sig till järnvägsstationen.

Efter händelsen reser Thompson med sin skalp som han förvarar i en skål med vatten till Omaha. Där han hoppas att en läkare skall kunna sy den på plats. Men det går inte. Thompson återvände sedan till England. Idag finns hans skalp konserverad i alkohol på Omaha Public Library Museum.

Den 17 augusti 1867, stöter Turkey Legs cheyenner och några siouxer ihop med 40 pawneespejare, under major Frank North. Sammanstötningen äger rum strax sydöst om Plum Creek Station. Pawneespejarna är klädda i soldatuniformer och är beväpnade med nya Spencer repetergevär. De bildar en stridslinje och attackerar cheyennerna. Cheyennerna tror att de bekämpar vanliga soldater är bara beväpnade med pilbågar. De har aldrig tidigare stött på repetergevär och drabbas av stora förluster. Efter en hård strid har 17 cheyenner stupat och 3 tagits tillfånga.

När järnvägen drogs allt längre västerut och indianerna tvingades bort från de stora resvägarna sänkte sig ett lugn över den lilla staden Plum Creek. Visserligen attackerades Timothy Tobins järnvägslag, 16 kilometer norr om Plum Creek, av siouxindianer, den 29 april 1868. Tobin och två av hans män dödades. Men denna händelse var en av den sista konfrontationen mellan vita och indianer i området.

Den lilla staden Plum Creek bytte namn till Lexington 1889. Platsen, där elva personer från familjerna Morton, Kelly och Marble massakrerades den 8 augusti 1864 är i dag markerad med en massgrav.

cheyenne
startsidan