Contraries, cheyennernas mest fruktade krigare

De flesta män i cheyennestammen var omtänksamma familjeförsörjare och jägare. Men de var även fruktade krigare. Ett fåtal män överdrev dock sin krigarroll på det mest extrema sätt. De kallades för Contraries (Hohnohkas), de motsatta, vilket betecknar en person som handlar omvänt eller motsatt, från vad som anses vara normalt. Till skillnad från vanliga krigare fick en contrary inte vara gift, han fick inte ens äga en hund.

Kännetecknet för en contrary var den åskbågelans han ägde. Lansens kraft kom från åskfågeln och gav ägaren övernaturliga krafter i strid. Åsklansen var inget offensivt vapen. Den bars i strid, men användes enbart för att ta coups med. Den enorma kraft som var förknippad med lansen gjorde att contraries utmanade döden i strid mer dumdristigt än vanliga cheyennekrigare. Contraries var utan tvekan cheyennernas mest ultimata krigare. De var hängivna krigskonsten och var högt respekterade inom stammen. En krigare blev en contrary för att han var åskrädd. Han drömde om att han måste bli en contrary för att bli av med sin rädsla för åskan. Det fanns endast två eller högst tre contraries under en och samma period. Man blev en contrary genom att köpa en åsklans från en person som redan var en contrary. Säljaren blev då befriad från sitt åtagande som contrary och kunde återgå till ett normalt liv.

Brave Wolf
Brave Wolf levde som en contrary i tio år. Innan han blev en contrary var han extremt åskrädd. Vid flera tillfällen då åskan mullrade och himlen lös upp av kraftiga blixtar tyckte han sig se en man bland molnen som höll i en lans i sin vänstra. Denna ständigt återkommande syn gjorde att hans rädsla för åskan ökade för varje gång åskan gick. Hans åskrädsla blev till ett så stort problem för honom att han höll på att bli galen. Räddningen kom under en dröm. I denna dröm sade mannen han hade sett bland molnen att han inte längre behövde frukta åskan om han skaffade sig en åsklans. Brave Wolf beslutade sig då för att skaffa en lans. Han frågade en contrary om han kunde få ta över hans lans. Contraryn hade inga invändningar och sålde sin lans till Brave Wolf för åtta hästar och lite andra ägodelar.

Lone Wolf
Lone Wolf, som var en av rävkrigarsällskapets högsta ledare led av samma problem som Brave Wolf. Lone Wolf visade aldrig någon rädsla i strid. Men när åskmolnen började torna upp sig vid horisonten gnagde oron i hans kropp. För varje år tilltog rädslan. En natt under ett fruktansvärt åskväder uppenbarade sig åskan som en mänsklig varelse för Lone Wolf i en dröm. Varelsen höll i en röd lans i vänster hand och höjde den mot himlen. Drömvarelsen sade till Lone Wolf att han kunde bli av med sin rädsla för åskan genom att bli en contrary.

Till skillnad från Brave Wolf, kunde inte Lone Wolf köpa en åsklans av en contrary av den enkla anledningen att det inte fanns någon contrary just då. Istället sökte han upp två personer som tidigare hade varit contraries. Han frågade dem om de kunde tillverka en åsklans åt honom mot betalning i form av hästar och andra varor. De accepterade förslaget. På detta mycket ovanliga sätt skaffade sig Lone Wolf en åsklans. När han började leva som en contrary blev han av med sin åskrädsla.

Pilbågeformade lansar
De speciella pilbågeformade lansar som contraries ägde var även vanliga bland andra stammar på prärien. Omahakrigare brukade fästa en lansspets i ena änden på sina pilbågar. Pilbågen kunde då användas som en lans när pilarna var slut. Andra stammar tillverkade liknande lansar men de användes aldrig som vapen. Sådana lansar ägdes av ledare för olika krigarsällskap som tecken på deras ämbete. Trots att det fanns olika typer av pilbågelansar, hade de en pilbåges form med utdragna öron och en lansspets i ena änden. En del lansar hade strängar. Men de hade ingen praktisk funktion utan var mera som en prydnad med olika symboliska innebörder. Många lansar hade en oerhörd stark övernaturlig kraft. Och även om de inte användes som vapen visar deras förekomst att pilbågen var ett viktigt vapeninslag bland präriens indianer.

Lone Wolfs åsklans
Lone Wolfs lans tillverkades av två personer som kände till hur den skulle se ut och hur den skulle skötas. Lansen såg ut som en lång pilbåge med en längd på ungefär 180 centimeter. Den hade två strängar av buffelsenor och en hullingförsedd järnspets i ena änden. Innan cheyennerna hade kommit i kontakt med europeiska metallvaror gjordes spetsen av flintasten, med en längd på ungefär 15 centimeter. Senare tillverkades spetsen av järn från sönderslagna stekpannor.

Lansskaftet tillverkades av ett väl torkat trästycke. Skaftet var platt längs framsidan och rundformad på insidan. Mittensektionen var helrund och fungerade som handfäste. Strax nedanför spetsen fäste Lone Wolfs lanstillverkare ett finkskinn vilket betraktades som heligt bland cheyennerna. Finkens skinn symboliserade Lone Wolfs kropp. Tillverkarna knöt fast knippen av hök-, uggle-, och örnfjädrar vid böjarna nära lansändarna. Den kvicka hökens fjädrar skulle skydda Lone Wolf och skänka honom både styrka och mod i strid. Ugglans fjädrar gav honom förmågan att smyga obehindrat och tyst om natten. Fjäderknippena knöts fast med hjälp av björnsenor. Eftersom björnen ansågs ha förmågan att läka och överleva svåra skador, kunde även Lone Wolf tillskriva sig den egenskapen.

Lansen målades röd vilket var livets färg. Till sist tillverkades ett hölje av garvat buffelskinn. Lansen lindades in i höljet när den inte var i bruk för att skydda den. Tillverkarna talade om för Lone Wolf att när han hade tagit sin första coup med lansen skulle han måla skyddshöljet rött. När lansen och skyddshöljet var klara tillverkades en träpinne. Den såg ut som en slangbella med ett långt skaft, där ena klykkvisten var längre än den andra. Skaftet på pinnen formades till en vass spets, och sedan målades pinnen röd.

Tillverkarna förklarade för Lone Wolf att pinnen alltid skulle vara fastknuten vid lansen. Inför en strid skulle han vira av skyddshöljet, ta loss pinnen och köra ner den i marken. Sedan skulle han lägga sötgräs (Sweetgrass) på rödglödgat kol och skaka lansen i röken fyra gånger. Lansen blev renad på det sättet och var nu redo att förse honom med sin övernaturliga kraft. Efter lansens reningsprocedur, var det dags för hans personliga stridsförberedelse. Under tiden han gjorde sig i ordning lade han lansen i pinnens klyka med spetsen riktad upp mot himlen. Den fick aldrig vidröra marken. När Lone Wolf var klar med alla förberedelser och redo att bära lansen i den kommande striden, skulle han be en ung krigare att bära med sig pinnen år honom. Det skulle ge den unge krigaren stridslycka, för pinnen var en del av lansen, och hade fått lite av åskans kraft.

En Contrarys levnadsregler
En contrary var tvungen att leva efter en mängd regler, både till vardags och i strid, vad beträffar klädsel, matvanor och socialt umgänge. Hans vardagskläder bestod av mockasiner, leggings och en buffelmantel. Klädesplaggen skulle dock vara tillverkade från gammalt tipiskinn och målade helt i rött. Vid hälen på hans mockasiner var det fastsatt skägg från en buffeltjur. En contrary bar sitt hår i flätor och lindade in dem i skinn. I ett lädersnöre runt halsen bar han en visselpipa, som var 15 centimeter lång och tjock som ett mansfinger.
Contraries fick inte vara gifta. Om de gifte sig var de tvungna att ge upp åsklansen och återgå till ett normalt familjeliv. De tog även avstånd från ett vanligt socialt umgänge, som till exempel att prata bort en stund med goda vänner, skratta eller skämta. Contraries var således tvungna att leva ett ganska ensamt liv, ofta avskild från de övriga lägerinvånarna. Alla sociala kontakter, som var starkt begränsade, med andra cheyenner, gjordes omvänt. En contrary sade hej då, när han fick besök. När någon bad honom att utföra en tjänst utförde han den tvärtom. Folk som besökte en contrary förväntades att uppträda med värdighet och diskretion, och inte stanna någon längre tid.

En contrary åt och drack ur en speciell skål, som var tillverkad av hornet från ett tjockhornsfår. Ingen annan fick vidröra eller använda skålen. Hans tipi var rödmålad och restes alltid en bit bort från lägrets övriga tipier. Han fick inte sova på en bädd av buffelfällar, som var brukligt bland cheyennerna, utan sov direkt på marken. I en vanlig cheyennetipi var hedersplatsen belägen mittemot ingången. Det var mannens plats, som hustrun och barnen respekterade. I en contrarys tipi var hedersplatsen reserverad åt åsklansen, som under natten och vid dåligt väder hängde rakt ovanför den.

När en contrary besökte någon annans tipi, såg ägaren till att det fanns en ledig plats åt honom som han kunde sitta på. När han reste sig upp för att ge sig av, skakade han vit salvia över platsen han hade suttit på. Den blev då renad från åskans kraft och kunde inte skada någon annan som satte sig där. En contrary bar alltid med sig en knippa med salviakvistar för eventuellt liknande reningsceremonier.

Det fanns även stränga regler för hur en contrary skulle sköta sin åsklans. Den övernaturliga kraft som åsklansen ägde krävde ett stort ansvar från ägaren. Om han inte visade lansen sin vördnad riskerade han att bli dödad av blixten. Om det var fint väder på dagarna, lät han lansen hänga fritt från en påle som var nedstucken i marken bakom hans tipi. Om någon av misstag råkade nudda vid lansen, var den personen tvungen att genomgå en reningsprocedur. Hans kropp gnuggades med vit salvia, för att förhindra att han skulle bli dödad av blixten. Även hästar och hundar fick genomgå en reningsprocedur om de råkade nudda vid lansen.

Contraries i strid
Inför en strid lät contraryn lansen vila under sin vänstra armhåla. Så länge han höll lansen i sin vänstra hand kunde han attackera och retirera som sina stridskamrater. En contrary såg alltid till att hålla sig till flankerna, en bit bort från de andra krigarna. Ingen fick lov att passera framför eller bakom honom. Det skulle föra olycka med sig för den personen. När en contrary bestämde sig för att använda lansen och att ta del av dess kraft i en strid, skiftade han greppet om lansen. Skiftet från vänster hand till höger hand gjordes bakom ryggen, samtidigt som han blåste i sin visselpipa. När han red i galopp mot fienden kunde han inte längre tveka eller vända om. När en contrary skiftade greppet om lansen och blåste i sin pipa ansåg man att det kunde orsaka att fiendens pilbågar knäcktes. Om fienden hade gevär skulle deras kulor missa sina mål. Åsklansens kraft över fienden var således stark och en contrary litade blint på den.

Det var inte lämpligt att någon gick i en contrarys fotavtryck. Det var heller inte lämpligt att en contrary gick i någon annans fotspår. Det skulle leda till att den personen drabbades av ömma fötter och förlamning. Därför var det vanligt att en contrary uppmanades att vandra i fiendens fot- och hästavtryck, så att de blev utmattade och lätta att hinna ikapp.

Det var vanligt att en ledare för en krigarskara bad en contrary att följa med i hans räd mot fienden. Ledaren ville dra nytta av hans makt över fienden. Att få med sig en contrary på en räd ansågs därför vara mycket fördelaktigt. I Fettermanstriden som ägde rum 1866, då kapten Fetterman med 80 man skickades ut från Fort Phil Kearny för att undsätta några timmerhuggare, tog cheyennerna hjälp av Little Horse, som var en contrary. Indianernas taktik var att locka soldaterna i ett bakhåll. Little Horse hade fått i uppdrag av cheyennerna att ge tecken till sina gömda kamrater när det var dags att attackera de annalkande soldaterna. Cheyennerna iakttog Little Horse beteende noga från sina gömställen. När de såg att han sträckte sin vänstra arm bakom nacken för att gripa tag i lansen med sin högra hand, förstod cheyennerna att det var dags att attackera.

Lone Wolfs död
Naturligtvis var det en hög dödlighet bland contraries. Deras enorma mod och höga risktagande i strid var ju orsaken till det. Det enda sättet för en contrary att bli av med sin roll som contrary var att sälja åsklansen till en person som hade blivit uppmanad i en dröm att bli en contrary. Den före detta åsklansägaren kunde då äntligen återgå till ett normalt liv. Han kunde gifta sig och umgås med sina vänner. Förhoppningsvis hade hans åskfobi blivit botad under den tid som han hade levt som en contrary. Många contraries valde att lägga åsklansen i en råhudstrunk och lägga den åt sidan för en tid. De ansåg att de inte längre kunde uthärda den tunga börda det innebar att leva som en contrary, de behövde helt enkelt en vilopaus.

Så fort Lone Wolf hade fått sin åsklans och hade börjat leva som en contrary, ledde han en liten skara av krigare på en hästräd mot uterna. Räden slutade lyckligt. Ingen av deltagarna blev dödade, utan kunde återvända hem med stulna hästar i triumf. Lone Wolf gav bort sina hästar till fattiga och till de personer som hade tillverkat hans åsklans.

Bara några dagar efter Lone Wolfs första räd som contrary, gjorde han upp planer på en ny räd mot uterna. Den här gången valde han ut sex unga män från rävsällskapet att följa med honom. Lone Wolf var ju själv en av rävkrigarsällskapets fyra ledare.

Efter några dagars färd fick de upp ett spår av fienden. Spåret ledde cheyennerna till ett utejaktläger på fem tipier. Uterna hade emellertid upptäckt cheyennerna tidigt, och hade skickat sina kvinnor och barn i säkerhet till ett skogbevuxet område. Männen stannade kvar i lägret för att försvara sig mot cheyennerna.

Lone Wolf bar sin åsklans i sin vänstra hand och ett avsågat gevär i den högra handen och rusade huvudlöst in i lägret. Plötsligt hoppade en utekrigare fram från sitt gömställe och sköt Lone Wolf i bröstet. Han föll pladask ner på marken. Där låg han nu livlös, med åsklansen i sin vänstra hand och det avsågade geväret i den högra handen. Kort därefter övergav uterna sitt läger, och red iväg med cheyennernas hästar. När Lone Wolfs kamrater samlades kring hans kropp, kunde de konstatera att kulan hade dödat honom omedelbart. De lade kroppen på en stenig flodstrand och placerade åsklansen bredvid honom. Sedan påbörjade de den långa vandringen hem.

När de kom hem, berättade de om Lone Wolf öde. Lone Wolf kom från en fin familj och alla började sörja honom. Även rävsällskapet sörjde honom. Rävsällskapets medlemmar sammankallades till ett möte, och kom överens om att återvända till platsen där Lone Wolf hade stupat, för att linda in kroppen i filtar. När en cheyennekrigare hade stupat i en strid och lämnats kvar i fiendeland, var det brukligt att hans kamrater återvände till platsen för att begrava kroppen. De svepte in kroppen i djurhudar eller filtar och placerade den på en skyddad plats. Det var ett sätt att visa den döde respekt. Lone Wolf levde som en contrary under en mycket kort period, innan han blev dödad av en uteindian hösten 1845. Utekrigaren hade inte en aning om vilken mäktig cheyennekrigare han hade oskadliggjort.

Brave Wolfs öde
Brave Wolf levde som en contrary mellan åren 1866 till 1876. Han blev av med sin åsklans på ett mycket ovanligt och tragiskt sätt. Efter striden vid Little Bighorn 1876, splittrades sioux och cheyennerna upp i mindre grupper för att jaga. När vintern kom jagades dessa indiangrupper av nya soldater, som ville tvinga in dem i reservat.

I gryningen den 25 november 1876, exakt fem månader efter Custerstriden, överraskades Little Wolfs och Dull Knives läger vid Powder River av överste Ranald S. Mackenzies soldater. Fyrtio cheyenner dödades i attacken. De cheyenner som lyckades fly ut ur lägret, tvingades titta på från närbelägna höjder när soldaterna brände ner deras läger.

Brave Wolf befann sig i lägret när det blev attackerat. Mackenzies attack var så plötslig att Brave Wolf, liksom de andra cheyennerna, bokstavligen blev tagna på sängen. Brave Wolf rusade ut ur sin tipi och glömde att ta med sig sin åsklans. Han hade bråttom, och tänkte bara på hur han skulle komma bort från striderna i lägret. Tillsammans med ungefär 200 tipier, kläder, vapen och mat förstördes Brave Wolfs åsklans i lågorna.

Brave Wolf hade nu blivit av med sin åsklans och sina ålägganden som en contrary. Han dog en naturlig död 1910. Mycket av den information vi har om cheyennernas contraries kommer just från Brave Wolf.

cheyenne
startsidan