1950-talet

Det var under detta decennium som välfärden tog fart på allvar i Sverige. Landet styrdes av det socialdemokratiska arbetarpartiet med Tage Erlander som statsminister. Det var nu som det så kallade folkhemmet började växa fram, eller rättare sagt ett Sverige som gick alltmer mot en socialistisk enpartistat med blickar österut. Riksdagen beslutade 1950 om 9-årig enhetsskola. Året därpå infördes 3 veckors semester och 1955 infördes obligatorisk sjukförsäkring och 1959 fattade riksdagen beslut om ATP.

Koreakriget pågick de första åren under 1950-talet. Atlantpakten (Nato) bildades 1951. Som en motvikt till Nato bildades Warszawapakten av länder från östblocket 1955. Ungernrevolten bröt ut 1956. Den slogs brutalt ner av sovjetiska trupper efter att Ungern ville lämna Warszawapakten och bli alliansfritt. Ungefär 10 000 ungrare flydde till Sverige. EG bildades 1957. På Kuba tog Fidel Castro makten 1959.

Bill Haley spelade in Rock Around the Clock 1954 och banade iväg för Elvis Presley. År 1956 startade reguljära statliga TV-sändningar. Regeringen beslutade att den statliga televisionen skulle vara reklamfri. Första Aktuellt kunde ses 1958 och året därpå tittade svensken på Bröderna Cartwright.

Inom arkitekturen började man använda obehandlade material, främst betong. Stadsplaneringen blev mer varierad där bebyggelser anpassades till terrängen. Under andra hälften av 1950-talet blev arkitekturen mer storskalig och anpassad till den ökande bilismen.

1950-talet blev en guldålder för svensk design med eleganta funktionella vardagsprodukter. Hemmet ägnades stor omsorg även om resurserna var begränsade. Svenska hem pryddes med vaser och skålar som tillverkades av Mari Simmulson och Ingrid Atterberg m fl. AB Nilsjohan försåg folkhemmet med husgeråd. Vi blev förtjusta i plastföremål och möblerade gärna med teak, Stringbokhyllan och fladdermusfåtöljer. Perstorpsplattan började tillverkas och prylsamhället tog sin början.

År 1958 spelade Sveriges fotbollslandslag final mot Brasilien på Råsunda i Solna. Det blev förlust med 5-2. Lennart "Nacka" Skoglund utsågs till turneringens bästa vänsterytter. Klockan fyra på morgonen fredagen den 26 juni 1959 satt nästan alla i Sverige klistrade vid sina radioapparater för att lyssna på mötet mellan Floyd Patterson och Ingemar Johansson i kampen om världsmästartiteln i professionell tungviktsboxning.

Förr i tiden tog folk med sig sin egen mjölkflaska till bondgården eller mejeriet och fick den påfylld. Så småningom kom returflaskan av glas. På 1950-talet, när mjölk började säljas i vanliga matbutiker med självbetjäning, utvecklades pappersförpackningen. I augusti 1957 började Mjölkcentralen sälja en liter mjölk i en pyramidformad pappersförpackning, Tetran. År 1950 konsumerade varje svensk 220 liter mjölk om året. En liter mjölk kostade då 34 öre. Under efterkrigstiden steg skattetrycket successivt för att finansiera den offentliga sektorns allt större åtaganden. Skattetrycket i Sverige höll sig länge lågt i relation till andra länder. Sverige som inte hade drabbats så hårt av kriget hade ett skattetryck på 21 % 1950.

Första decenniet

Den sista juni 1953 sade Börje upp sig från sin fasta tjänst på en pantbank som låg vid Fridhemsgatan på Kungsholmen. När Chefen frågade honom vad han skulle göra nu svarade Börje honom att han hädanefter skulle livnära sig på att teckna. Chefen svarade honom då att den idén skulle gå åt skogen och att han inte var riktigt klok.

När Börje kom hem till Sara på kvällen berättade han att han nu hade bestäm sig för att teckna på heltid. Sara stöttade honom och tyckte att det var värt ett försök. Och så blev det. Börje var nu 23 år och familjen hade utökats med en nyfödd dotter. Den unga familjen hade skaffat sig ett eget boende på Brännkyrkagatan 146 på den västra sidan av Södermalm. På den adressen bodde de i en liten tvårummare utan varmvatten och badrum. Idag finns varken huset eller gatunamnet kvar.

Brännkyrkagatan börjar dramatiskt och mycket konditionsprövande med Besvärsbacken, som med 21 graders lutning är Stockholms brantaste backe. Brännkyrkagatan fick sitt nuvarande namn vid namnrevisionen 1885. Ursprungligen började Brännkyrkagatan vid Pustegränd och sträckte sig sedan drygt 2 kilometer rakt västerut ända fram till Liljeholmsviken. Länge var gatan den rakaste vägen till Hornstull. Men när berget vid Hornskroken sprängdes bort övertog Hornsgatan rollen som genomfartsled. Till följd av ändringar av stadsplanen som genomfördes under 1960-talet har Brännkyrkagatan kommit att delas upp i tre gator. Den östra delen har behållit sitt namn, medan sträckan Kristinehovsgatan-Långholmsgatan fick namnet Hornsbruksgatan och sträckningen Långholmsgatan-Bergsunds strand döptes till Bergsunds strand.

För att Börjes tecknande skulle bli inkomstgivande var han nu tvungen att upprätta fasta arbetsrutiner. Det innebar i praktiken att han tecknade på kvällarna och ofta en bra bit in på nätterna för att kunna sälja sina teckningar på förmiddagarna. När han kom hem på eftermiddagen kunde han med gott samvete ta sig en liten tupplur för att orka teckna senare på kvällen. Sara sade upp sig från sitt arbete och tog nu hand om ungarna och hemmet.

Börje slutetav 1940-talet eller början på 1950-talet

En ung Börje i tänkarpose. När och var den här bilden togs är okänt. Kanske är den från föräldrarnas hem på Sergelgatan eller lägenheten på Brännkyrkagatan?

Börjes intresse för idrott, speciellt fotboll och boxning, kom att prägla honom som tecknare det första decenniet. När Börje satte igång med att teckna fanns det flera duktiga tecknare och illustratörer som Börje tog lärdom av.

En av dessa mycket skickliga tecknare var stockholmaren Jan-Erik Garland (1905-1988) eller Ritola som var hans pseudonym. Ritola var sportjournalist och tecknade för Idrottsbladet mellan åren 1928 till 1937, därefter arbetade han för Dagens Nyheter. Han var upphovsman till seriefigurerna Biffen & Bananen. Ritola var en skicklig idrottsskildrare och en fantastisk politisk karikatyrtecknare. Hans storhetstid i den genren inföll under andra världskriget. Ritola tecknade även politiska skämtteckningar som publicerades i bildtidningen Se.

En annan konstnär som Börje sneglade på var den fem år äldre Per Larson eller Tecknar-Lasse som var hans signatur. Han var liksom Börje självlärd och hade tecknat sedan barnsben. Han blev yrkestecknare och konstnär 1946 och arbetade som illustratör på Aftonbladet 1948-1984. Anders Andersö eller signaturen Tecknar-Anders är också en stor tecknare som är ett år yngre än Börje. Anders är född 1930 på Frösön i Jämtland och utbildade sig på Berghs reklamskola i Stockholm. Han började sin yrkesbana på Länstidningen i Östersund 1949. År 1951 flyttade han till Göteborg och arbetade på Aftonposten fram till 1956. Sedan 1957 och fram till 2002 har vi kunnat njuta av Anders sportkrönikor, porträtt, kåserier i ord och bild i Svenska Dagbladet. Tage Erlander var en av Tecknar-Anders absoluta favoriter att teckna av. Enligt Tecknar-Anders hade Erlander allt som en tecknare drömmer om. Tacksamt utseende, humor och en rörelsemimik som ingen annan. Sedan 2002 arbetar Tecknar-Anders som frilansare.

Alla dessa konstnärer var mycket skickliga sporttecknare och därför var det naturligt för den unge Börje att skildra sportens värld i sina teckningar. Börje besökte nu olika tidningsredaktioner för att sälja sina sportteckningar. Han gjorde även bokillustrationer och tog olika reklamjobb.

I mitten på 1950-talet läste stockholmarna tidningar som Idrottsbladet, Ny Dag, Aftontidningen och Morgontidningen. Det här var stockholmsbaserade tidningar som även blev Börjes första inkomstkällor. Sedan starten 1953 antecknade Börje noggrant varje månad alla genomförda affärer i en liten anteckningsbok. Börjes sex första månaderna (1 juni-31 december 1953) som yrkesverksam tecknare inbringade 3 501 kronor. För mars månad 1954 kan man läsa följande;

Mars
Serieförlaget; 3 st. geografisk "grunkor" 105 Kr
Ny Dag; 1 sportteckning 30 Kr
Ny Dag; 1 sportteckning 30 Kr
Serieförlaget; New York, London & Australien 180 Kr
Ny Dag; 1 sportgrej 30 Kr

Summa: 375 kronor

Till Börjes stora förtjusning fick han 1956 fast anställning på Aftontidningen. Men det blev en kortvarig glädje, för bara en månad senare lades tidningen ner. Så för resten av livet skulle Börje nu komma att försörja sig som frilanstecknare och aldrig mer ta ett vanligt lönearbete.

Nybohov

År 1960 flyttade familjen till Nybohov, som var ett nybyggt bostadsområde på andra sidan Liljeholmsviken. Nybohov var ett paradis för småbarnsfamiljer. Föräldrarna behövde inte vara rädda för bilar eller andra faror. I området fanns det en skola för låg- och mellanstadiet, två mataffärer, ett konditori, en frisörsalong samt en restaurang. Familjen, som nu hade utökats med två söner och ett par år senare även med en dotter, bodde i en ny fräsch trerumslägenhet med ett stort badrum med varmvatten. I huset fanns det en tvättstuga, vilket Sara uppskattade mycket. Lägenheten var toppmodern och hade alla bekvämligheter som vi idag tar för givet. Men på den tiden var det fantastiskt för en ung familj i Sverige. Vardagsrummet var så stort att Börje utan problem fick plats med sitt ritbord.

Nybohov 1972

Det första nio åren som tecknare var tuffa för Börje och familjen. Börje hade fått kämpa varje dag för att få ihop pengar till hyra, mat och kläder. Men han stod på sig och tecknade plikttroget varje dag och sökte upp olika kunder. Börje jämförde denna tidiga kamp med en boxningsfight. Som boxare är du ensam med din motståndare i ringen. Allt hänger på dig själv om du skall vinna, ingen annan kan hjälpa dig. Till slut skulle belöningen ändå komma.

hem